Livsstil
”Kristna har odlat en självbild av att människor inte vill veta av oss”
Ärkebiskopen Martin Modéus gästar poddintervjun Dagens människa och pratar om den kristna självbilden, att inte lägga sig i politiska frågor, och att han lekte kyrka som barn.

Glest på gudstjänsterna men fullt på konserter, dop och vigslar. Det är verkligheten i många svenskkyrkliga församlingar. Här menar ärkebiskop Martin Modéus att kyrkan behöver se en möjlighet i stället för en kris.
– Anden kallar människor att komma på andra tillfällen än de tillfällen som våra teologiska handböcker säger att de borde komma, säger han i podden Dagens människa.
– Jag har en tankeslinga som jag återvänder till hela tiden. Jag ska stå så nära Jesus att jag ser det Jesus ser för att kunna säga det han säger och göra det han gör, konstaterar Svenska kyrkans ärkebiskop Martin Modéus när han ska sammanfatta sin mediehantering och synen på sin roll.
Men är det verkligen lätt att alltid stå nära Jesus?
– Jag menar inte att det är lätt, men om man har det perspektivet och söker sig mot den punkten hela tiden, får man hjälp att sortera. Det hjälper mig också att se vilka saker som en ärkebiskop inte ska ha någon åsikt i. Sådant som är rent partipolitiskt håller jag mig borta ifrån.
Att hålla sig nära Jesus handlar enligt Martin Modéus om att läsa Bibelns berättelser om Jesus. Något annat som är viktigt är bönen.
– Jag ser till att be mer samlat några gånger om dagen och jag ber också mycket i steget. Bön får aldrig bli prestation. Många kristna kämpar med sitt böneliv, men om man fokuserar för mycket för att be på rätt sätt, kan bönelivet ställa sig i vägen för själva bönen. Gud är inte intresserad av mitt böneliv, Gud är intresserad av mig, säger han.
Jag brukade leka gudstjänst. Jag dukade ett altare ovanpå vår tjock-TV.
Martin Modéus
Han har nära till jobbet, Svenska kyrkans ärkebiskop. Den anrika Ärkebiskopsgården, en vacker gammal 1700-tals byggnad i skuggan av Uppsala domkyrka, består av tre våningar. Längst upp bor ärkebiskopen med sin hustru. De två undre våningarna används på olika sätt i kyrkans arbete och pressekreterare Mikael Stjernberg tar emot oss i biblioteket på bottenplan. De vackra gamla böckerna sprider en doft av historia och bildning. På väggen ovanför oss hänger ett porträtt av legendariske tidigare ärkebiskopen och fredspristagaren Nathan Söderblom. Biskop Söderblom har ett rejält hårsvall och blicken är intensiv och bestämd. När Martin Modéus kliver in genom dörren ger han ett lite mildare intryck. Han hälsar vänligt och vill gärna vet hur intervjun ska gå till.
– Finns det något äpple kvar, tror du? frågar han pressekreteraren, som genast går i väg för att förse ärkebiskopen med frukt.
Det var i december förra året som Martin Modéus lämnade sin roll som biskop i Linköpings stift och blev ärkebiskop för Svenska kyrkan. Det milda draget märks även i Modéus personlighet när vi börjar samtala om hur livet förändrats. Han har en tydlig ovilja mot att ställa saker emot varandra i onödan.
– Jag har flyttat från Linköping som var en fantastisk stad till Uppsala som är en annan fantastisk stad, säger han och riskerar därmed inte att trampa vare sig gamla eller nya vänner och kollegor på tårna.
Samtidigt, medger han, innebär den nya rollen att medierna i större utsträckning än tidigare, drar i honom för att han ska uttala sig och ta ställning i olika frågor. Ett exempel från de gångna veckorna är givetvis koranbränningarna och den svenska yttrandefriheten.
– Här måste vi komma ihåg att den svenska yttrandefriheten finns för att skydda minoriteter, inte minst religiösa minoriteter. Därför är jag skeptisk till att ändra den, säger han.
Att bli Svenska kyrkans ärkebiskop är inget som Martin Modéus arbetat strategiskt mot. Men redan som liten visade han ett intresse för prästyrket.
– Jag brukade leka gudstjänst. Jag dukade ett altare ovanpå vår tjock-TV. Sedan bleknade intresset lite i tonåren, men när jag var i sjuttonårsåldern var det en kompis som undrade om inte jag skulle bli präst. Då minns jag att det klickade till i mig.

Samtidigt som de avgörande ögonblicken finns där vill Modéus vara försiktig med att måla upp sin egen kallelse i alltför dramatiska eller andliga ordalag:
– Jag tror att det finns en grundkallelse för varje människa och den är att följa Jesus. Den kallelsen är alltid här och nu och den är personlig. Sedan kan Gud peka ut speciella saker som behöver göras och människor som behöver en efter vägen. Så har det varit för mig. Jag tror att man kan göra sig illa om man tror att ens liv inte är i Guds vilja innan man tagit det där speciella steget, Gud har en historia med varje människa redan från början.
Detta med Guds historia med varje människa, är något som Modéus gärna återkommer till.
Det rimmar också väl med hur han ser på Svenska kyrkans medlemmar. Femtiofem procent av alla svenskar är medlemmar och alla räknas, menar Ärkebiskopen. Även de som inte är särskilt aktiva.
– Jag brukar ta Bergspredikan som bild. Titta på berget där Jesus talade. Runt omkring honom fanns människor som förhöll sig på olika sätt. En del var med i gänget och fixade fika, en del stod lite längre bort, några gick omkring och barnen sprang runt. Kyrkan är en plattform som är djupt förankrad i klassisk kristen tro och vi avkräver inte bekännelser utan vi är en plats där man får göra sin resa i tro.
Martin Modéus menar att många svenskar skulle behöva bredda bilden av vad det innebär att vara troende. Vi är, enligt ärkebiskopen inte så sekulariserade som vi tror
– Jag tror att vi i Sverige har ett av världens snävaste trosbegrepp. Många tänker att en tro är en åsikt och att den sitter mellan öronen. Men i ett världsvitt perspektiv handlar religioner mer om det översinnliga. En bön som kanske inte är i ord utan en känsla av att vara uppkopplad. Religion och tro kan ta sig uttryck i musik, sång och dans och till och med mat.
Svenska kyrkan skulle dock kunna göra mer för att skapa miljöer där människor kan göra sin resa i tro, menar Martin Modéus. Han tycker att man tydligare behöver utnyttja de tillfällen då folk faktiskt kommer till kyrkan.
– Vi har odlat en självbild av att människor inte vill veta av oss, men när det är dop, bröllop och begravning kommer massor av människor. Många kommer också till kyrkan för att gå på konserter och då kan man antingen välja att säga att folk bara vill ha musik. Eller så kan man välja att se att Anden kallar människor att komma på andra tillfällen än de tillfällen som våra teologiska handböcker säger att de borde komma. Sedan får vi anpassa oss efter det. Jag tror det är fullt möjligt.

Hur har du det med Gud i dag?
– Jag har det med Gud som man har det i nära och förtroendefulla relationer. Jag trivs så bra tillsammans med Gud. Gud utmanar mig och jag utmanar Gud. Även om jag inte alltid hinner med Gud, litar jag på att Gud hinner med mig.
Vad är det svåraste du har varit med om i ditt yrke som präst och biskop?
– Det svåraste är alltid att sitta tillsammans med människor vars liv har gått sönder. Att sitta där med känslan av praktisk vanmakt och ändå stanna kvar. Det är svårt, men det är också en illustration av kyrkan och av hoppet. När allt är kört är vi kvar, och vi litar på att Gud är kvar.