"Kyrkan ska inte följa tillfälliga trender"

Bertil Gärtner tar vänligt emot i sitt hem i Onsala, strax söder om Göteborg. Vi talar om framtiden, och han är full av framtidstro och förundran över vad den helige Ande håller på att göra i Svenska kyrkan. Ett skeende där han själv har en mycket central roll att spela.

Ty det intressanta är att alla olika minoritetsgrupper verkar se honom som en person att samlas kring. Högkyrkliga och gammalkyrkliga, lågkyrkliga och karismatiker tycks alla räkna honom som sin biskop.

Då jag frågar varför det blivit så, tvekar han en stund med svaret. Sedan kommer det eftertänksamt:

– Jag har stått upp för Svenska kyrkans bekännelse och vågat säga ifrån att kyrkan ska vara grundad på Bibeln och bekännelseskrifterna och inte följa tillfälliga trender. Det gör att många nog har känt igen sig.

Har Gud sagt något? Finns det med andra ord en gudomlig uppenbarelse som vi har att rätta oss efter? Dessa frågor är enligt Bertil Gärtner de mest avgörande frågorna inom kristenheten i dag. Och just tron på Bibeln som något gudagivet är den förenande grunden för de olika väckelserörelserna inom Svenska kyrkan.

– Vi förenas kring det mest väsentliga, att ”Gud kan tala”. Han talar till oss i sitt Ord och trots andra olikheter står vi eniga i detta. Det är själva grunden för det skeende av samförstånd och samarbete som är på gång mellan Svenska kyrkans olika minoritetsgrupper. Vi kan tala öppet med varandra och räds inte våra olikheter, säger han.

– Vi träffas regelbundet och byter talarstolar med varandra. Jag känner mig hemma i väldigt många olika sammanhang, som till exempel att fira gudstjänst med högkyrkliga, eller att delta på Oas-rörelsens karismatiska möten, eller att undervisa bland Bibeltrogna Vänner etcetera.

Svår situation

På sätt och vis tycker Bertil Gärtner att de tankar på en gemensam ”missionsprovins”, ett nytt slags eget, icke-geografiskt stift, som vuxit fram bland kyrkans minoritetsgrupper på senare år, visar att kyrkan hamnat i en egendomlig situation. Det hela måste ses mot bakgrund av den nödsituation som många upplever, att de inte längre känner sig hemma i Svenska kyrkan, säger han.

– Särskilt gäller det de unga män som har en mycket medveten kallelse till prästämbetet, men som inte accepteras. Vad förväntar sig Svenska kyrkan att man ska göra? Lägga sig ner för att dö i stillhet? Men det tänker vi inte göra!

Prästvigningsfrågan är på många sätt en nyckelfråga för framtiden. De olika rörelserna är bekymrade över att Svenska kyrkan satt stopp för prästrekryteringen bland deras egna unga män, som upplever Guds kallelse. För tillfället tycks flera lösa frågan genom att resa till något östland och bli prästvigd där.

Men många menar att det borde vara möjligt för dem att bli prästvigda också i Sverige. Bertil Gärtner hör till dem som hoppas på att Svenska kyrkan på något sätt skulle bidra till en lösning. Varför inte prästviga dem? frågar han. Och tillägger: De behöver inte samma rättigheter som andra. Låt dem tjänstgöra hos dem som kallar dem och vill ha dem!

Enligt Bertil Gärtner gjorde Svenska kyrkans ledning klokt i att lära av historien. Att se på hur EFS växte fram, men också hur en frikyrka som Svenska Missionsförbundet kom till. Genom att visa öppenhet och hjälpa minoritetsgrupperna fram till en lösning där deras särart bejakas skulle kyrkan vinna mycket.

– I varje fall borde man förstå att en trosrörelse aldrig kan stoppas eller dödas med hjälp av lagar och paragrafer, säger han.

– Inom Kyrkornas Världsråd har minoriteternas plats diskuterats mycket på senare tid, även de minoriteter som finns inom de olika kyrkorna. Det var detta Hammar antydde på senaste kyrkomötet, och jag vet att man haft en sittning i kyrkostyrelsen om detta. Men man säger ingenting till oss, vi finns inte.

Allt fler känner ett främlingsskap

Det som gör att allt fler upplever ett främlingskap i Svenska kyrkan hör enligt Bertil Gärtner ihop med det som förkunnas från kyrkans talarstolar. Tyngdpunkten har helt och hållet hamnat på första trosartikeln, och man glömmer den andra.

– Det är inte fel att tala om skapelsen, om olika slag av miljöfrågor. Tvärtom. Men det är då kyrkan lyfter fram det Gud gjort genom Jesus som hon rör vid det specifikt kristna, och det är då som det bränner till och du också blir motsagd.

Den uttunnade förkunnelsen är också en av orsakerna till de koinonior, gudstjänstgemenskaper, som också vuxit fram på olika håll i landet. Det växande antalet gudstjänstgemenskaper tvingar på lång sikt också fram att det bildas ett fungerande och landsomfattande nätverk mellan dessa gemenskaper. Det är den rollen som den tänkta icke-geografiska missionsprovinsen skulle fylla.

Ingen har i dag överblick över hur många gudstjänstgemenskaper det finns. Det finns både små och stora grupper, från några få som möts i ett hem till stora och växande gemenskaper med egna lokaler och som kallar till sig präster de har förtroende för. Koinoniorna kan inbördes ha rätt olika karaktär, men ju fler som kommer till desto mer angeläget upplever man det att man också hittar en gemensam struktur.

– Det behövs ingen stor organisation, allt bygger på frivillig samverkan, och där tror jag att Svenska kyrkans fria konsistorium kan spela en viss, sammanhållande roll, säger Bertil Gärtner.

Stöd till unga präster

Konsistoriet är en slags motsvarighet till Svenska kyrkans domkapitel. Det kom till för att stödja de unga präster som inte delade kyrkans syn på kvinnliga präster, men när deras möjlighet att prästvigas täpptes till har konsistoriet fått andra uppgifter. Det har redan i dag ansvar för den andliga tillsynen över olika fria gudstjänstgemenskaper, och det är ett rimligt antagande att det ansvaret kommer att växa.

Ett intressant framtidsperpektiv är enligt Bertil Gärtner den ökande gemenskapen med de växande, lutherska kyrkorna i flera öststater. Efter kommunismens fall har de lutherska kyrkorna i Estland, Lettland, Litauen, Ingermanland i Ryssland och Vitryssland upplevt en stark andlig väckelse. De har en brinnande vilja att evangelisera sina länder, och Bertil Gärtner tror att impulserna från dessa levande kyrkor kommer att få inflytande också i vårt svenska sammanhang.

I höst står biskop Bertil Gärtner som inbjudare till ett tredje och sista Linköpingsmöte. Det tidigare har varit stora och välbesökta samlingar som just illustrerat bredden på den gemenskap över gränserna som vuxit fram mellan de inomkyrkliga väckelserörelserna.

Årets Linköpingsmöte äger rum i november och tar mer än de tidigare konkret sikte på framtiden.

– Jag kan inte förutsäga framtiden, och vill inte binda mig. Men det blir det sista mötet i Linköping. Vi måste i tro gå vidare lokalt och regionalt. Men det är denna ovisshet som gör det spännande, och roligt, säger biskopen och ler lite hemlighetsfullt.