Kyrkan var viktig aktör när Östtimor blev självständigt

Vid en första anblick kunde Östtimor vara en av alla öar i Indonesiens periferi: Fattig, kaotisk och med bristande infrastruktur. Men två saker är annorlunda. Skyltarna är på portugisiska och i stället för moskéer syns kyrkor.

Kristendomen förekommer visserligen på många öar i Indonesien, men till Östtimor kom den redan på 1500-talet och den spelar fortfarande en stor roll i samhället. Morgongudstjänsten halv sju är välbesökt i den vackra Motaelkyrkan i huvudstaden Dili. Efter prästen Pascal Patuts predikan och nattvard blir många kvar i kyrkorummet, knästående och djupt försjunkna i bön. Ibland är det hela familjer på rad.

Den katolska tron är det tydligaste arvet efter portugisernas långa närvaro på Östtimor. Något som bekräftas av Domingos Soares, biskopens närmaste assistent på Dilis stiftskontor.

– Jag tror att tron betyder mer för människorna här än i Portugal. Många lever under knappa förhållanden och har ett behov av andlighet. Dess­utom stod kyrkan på folkets sida i frihetskampen, säger Domingos Soares.

Det sistnämnda påminner om kyrkan i Polen under kommunismen. Ju mer ledarna försökte tysta den, desto populärare blev den.

– Hos oss var kyrkan en del av etablissemanget när portugiserna styrde landet. Men under den indonesiska ockupationen förändrades det och kyrkan blev mer folklig.

I dag räknas 90 procent av Östtimoreserna som katoliker. Spår av naturreligioner finns dock kvar. Svart magi, ”onda andar” och dyrkan av förfäder är vanligt ute i byarna.

1996, då Indonesien fortfarande ockuperade Östtimor, fick biskop Carlos Belo Nobels freds­pris tillsammans med självständighetsrörelsen Fretilins FN-representant José Ramos-Horta. Det innebar en öppning i den politiska processen. Fredspriset gav Östtimor ett erkännande och gav konflikten uppmärksamhet runt i världen.

– Biskop Belos arbete var enormt betydelsefullt i självständighetskampen. Fredspriset gjorde att vår situation kom upp på den internationella agendan, och det var inte lika lätt för Indonesien att gå hårdhänt fram, säger Domingos Soares, och betonar att Belo alltid sökte fredliga lösningar och försoning.

– Sedan är det så att händelser utanför både vår och Indonesiens kontroll bidrog till en lösning på konflikten. Jag tänker på den ekonomiska krisen i Sydostasien i slutet av 1990-talet. Den ledde till att Suharto tvingades bort från presidentposten i Jakarta. Jag tror aldrig att han hade erbjudit en folkomröstning om självständighet på Östtimor som Habibe gjorde.

BJ Habibe var det självständiga Indonesiens tredje president och satt på posten i knappt ett och ett halvt år. Till en början fortsatte han på Suhartos oförsonliga väg men i början av 1999 gjorde han en kovändning. I folkomröstningen valde nästan 80 procent av befolkningen självständighet, men den kom till ett pris. Indonesisk milis, stödd av Jakarta, begick svåra övergrepp innan den drog sig tillbaka.

– Det är en tragedi att vår självständighet skulle komma efter så mycket blodsutgjutelse. Förstörelsen gjorde också landet svårt att styra de första åren. Både 2002 och 2006 var situationen kritisk med upplopp och våldsamheter, berättar Domingos Soares.

Vad tror du om Östtimors framtid?

– Att den demokratiska processen fungerat ganska bra lovar gott. Huvudpersonerna från självständighetskampen, Ramos-Horta och Xanana Gusmão, har ersatts av en ny generation politiker. Vi har undvikit problemet med ”presidenter på livstid”. Sedan är utbildningen av alla unga i landet viktig. Jag tror också att många timoreser som bor i Portugal och Australien kan vara värdefulla om de väljer att återvända hit.

Oavsett vem som styr Öst­timor i framtiden kommer vederbörande att ha fullt upp. En sejour på landsbygden bjuder visserligen på fina naturscenerier men också urusla vägar och en skriande fattigdom. Förutom t-shirts och enklare konsumtionsvaror har inte mycket hänt sedan portugiserna landsteg på 1500-talet.