Kyrkans ungdomsledare våldtog fjortonåriga Anna

Det är en solig vårvinterdag. Pandemin har ännu inte brutit ut på allvar i Sverige, och vi har därför utan problem kunnat boka tid för ett nära, ostört samtal. Det känns bra att vi hann mötas på riktigt, för den berättelse som Anna vill berätta för tidningen Dagen hade inte riktigt lämpat sig på telefon. Det handlar om svåra saker som hände för länge sedan, men som kan påverka en människa i ett helt liv, och för att kunna prata om sådant krävs ögonkontakt och möjlighet att känna av stämningar i rummet.

Anna väntar utanför ett kafé. Hon ler när jag dyker upp och samtidigt känner vi nog båda att det är lite stelt i början. Det Anna ska berätta för mig är ju egentligen sådant man inte delar med någon man inte känner. Men Anna vill berätta, för under det senaste­ året har en känsla vaknat inom henne. En känsla av att det som hände henne förmodligen hänt många, och troligen också fortsätter att hända unga människor i dag i våra kyrkor.

– Jag tror att det blev en väckar­klocka när mina egna barn började komma upp i samma ålder som jag själv var när jag blev utsatt för övergrepp. Jag vill att alla unga ska veta att det som hände mig inte är okej. Kanske kan jag också lyfta av känslan av skam från någon annan vuxen som burit på samma upplevelser som jag, säger hon.

Anna är uppvuxen i en liten ort i Mellansverige. Hennes föräldrar var kristna och aktiva i en av ortens små frikyrkor. Kyrkans liv, med allt vad den erbjöd för barn och ungdomar blev en självklar del av tillvaron även för Anna. Hon gick i barnkören, miniorerna, scouterna och sedan till samlingar för ungdomar.

– Det blev en otroligt stark gemenskap vilket var positivt på många sätt. Samtidigt var jag en rätt blyg person och det fanns saker i kyrkan som jag egentligen inte var bekväm med, men som jag upplevde att man förväntades göra. Som att sjunga i kör eller att be högt.

Läs mer Joakim Hagerius: Sexövergrepp sker också i det vi tror är trygga miljöer

Anna beskriver hur hon redan som barn brottades med känslor av osäkerhet och av att inte räcka till. Kanske, menar hon, gjorde det henne också till ett "enkelt offer" för de övergrepp hon skulle komma att utsättas för.

– Jag tror att han som gjorde det förstod att jag var en sådan som inte skulle säga något i första taget. Jag skulle inte våga det.

När Anna var i yngre tonåren började hennes ungdomsgrupp åka på läger tillsammans med and­ra kyrkor i regionen. Det var då Anna lärde känna ungdomsledaren från orten intill. Han var nio år äldre än henne och en av ledarna för lägret. Anna minns hur mycket hon som ung såg upp till sina ungdomsledare i kyrkan.

– Det fanns liksom en kultur av att ungdomsledare var att lita på. Den här ledaren var särskilt omhändertagande mot mig eftersom jag var lite blyg och inte tog så mycket plats i gruppen.

Ungdomsledaren satte sig ofta nära henne och hennes tjejkompisar och han ville gärna att de skulle sitta i hans famn. När hon i dag ser tillbaka på de kristna ungdomsläger hon deltog i som ung, kan hon se att den intima stämning som var vanlig kanske bidrog till att det som sedan hände kunde hända.

– Samlingar i kyrkan är ju så annorlunda mot till exempel en träning inom idrotten.

– Kvällsandakterna på våra läger var så känslosamma. Man spelade mysig lovsång och talade om allvarliga saker. När någon var ledsen var det naturligt att hålla om den. Det skapades en känsla av att vi var en familj och ledarna blev väldigt starka. Är man barn eller tonåring hamnar man då lätt i ett sårbart läge.

Annas föräldrar kände inte ungdomsledaren från den andra orten, men reagerade inte nämnvärt när han sedan började komma hem till henne.

– Mina föräldrar litade på alla i kyrkan, de hade nog inte en tanke på att något var fel.

Anna minns inte om det var i hennes flickrum, som låg väl avskilt i familjevillans källarvåning, eller om det var i ungdomsledarens bil som det första övergreppet skedde. Det hände vid olika tillfällen och på olika platser. Det var aldrig fråga om ett rent samlag, men de handlingar som Anna berättar om var så grova att de på ett juridiskt plan kan likställas med våldtäkt. Anna kan än i dag beskriva känslorna av skräck:

– Jag bara satt där, stel som en pinne när han gjorde det. Han var stor och kraftig och jag var i underläge, både mentalt och fysiskt. Jag minns att jag tänkte ”varför gör jag inget”? Men i stället blev jag som en robot och slog av känslorna helt för att uthärda.

Övergreppet som ägde rum på Annas fjortonårsdag har etsat sig fast på ett särskilt sätt i hennes minne.

– Det var ju en dag som skulle vara bra och jag vet att jag var glad över min födelsedag. Men så kom han och allt var förstört. Han hade med sig en gul ros.

Trots att övergreppen pågick till och från under flera år har Anna inget minne av att hon tänkte att hon borde berätta om det för någon.

– Jag skämdes så och lade skulden på mig själv. Jag tyckte väl på något sätt att han borde veta vad som var rätt, så jag fann mig i det. Kanske tänkte jag till och med att jag förtjänade det.

Läs också Hanna Möllås: ”Kyrkorna följer inte sina egna riktlinjer om sexövergrepp”

När hon började i gymnasiet upphörde övergreppen och hon stötte bara på ungdomsledaren vid något enstaka tillfälle.

– Han sökte ögonkontakt med mig den gången, men då visade jag tydligt att jag inte ville ha med honom att göra. Det var ändå skönt att han märkte det.

Anna kan inte säga säkert hur övergreppen i tonåren påverkade henne, men under hela sin ungdomstid led hon av känslor av att vara fel och hon kände sig tjock och ful.

– Jag gick runt med en slags omedveten avsky för min kropp, och allt kring sex var lite förstört.

Även i vuxen ålder har hon fått kämpa med dåligt självförtroende och en rubbad tillit till andra människor.

– Det är som om man intalar sig att man inte är värd att ta egna beslut och man låter andra styra en, oavsett om man vet att det är dåligt.

Trots att övergreppet skedde i en kyrka har Anna aldrig varit arg på Gud för det som hände. Hon har kvar sin tro, även om hon inte är aktiv i någon kyrka i dag. Det hon främst av allt önskar är att de som finns i dagens församlingar blir mer medvetna om riskerna för att sexuella övergrepp sker även där.

– I de här tajta gemenskaperna där ledare hänvisar till Bibeln och vinner människors förtroende är det så lätt att man bygger upp en falsk tillit till varandra. Men jag tror att man behöver vara mer ödmjuk och förstå att sådant här händer även i kyrkan.

Läs mer Kompisens pappa trakasserade henne sexuellt på kyrklägret: "Förstod inte då vilken makt vuxna har över barn"

När Anna för något år sedan bestämde sig att berätta om sina upplevelser för sina syskon upplevde hon en lättnad.

– Det var så skönt att få sätta ord på det. Att få visa hela mig och att det här också är en del av min berättelse. Det minskade min känsla av ensamhet. Det betydde också mycket att få höra någon annan säga att det jag utsatts för var fel. Det har hjälpt mig att lyfta bort känslorna av skam.

Hon har inte berättat för sina egna tonårsbarn om sina upplevelser, men däremot är hon noga med att se till att de alltid vet att de kan prata med både henne och andra.

– Då och då uppmanar jag dem att berätta för mig eller deras pappa om något inte är bra. Jag har också satt upp numret till Bris på kylskåpet. Ibland vill man kanske inte prata med sina föräldrar, men jag vill att mina barn ska känna att de kan berätta för vem de vill om något är fel.

Fotnot: Anna heter egentligen något annat.

Läs också Pastorn Josefin utsattes för våldtäkt som barn - gav psykisk ohälsa många år senare

Malin Aronsson

Malin Aronsson är redaktör för Dagens relationsmaterial, krönikör och en av två programledare för podden "Dagens människa"