Lärarna såg att Emma blev mobbad för sin tro – ingen ingrep

Emma minns det så väl. Den där första gången i sjuan när kompisarna vände sig emot henne. Det började med att Emma och några av dem hon betraktade som sina bästa tjejkompisar i klassen hade ett samtal om killar.

– Jag hade alltid varit väldigt öppen med min tro, och i det där samtalet sa jag som jag tänkte om relationer, utifrån vad jag hade läst i Bibeln.

Efter det där samtalet var det som om Emmas kompisar började tycka att hon var konstig. Senare under dagen spelade hela klassen fotboll.

– Då var det någon av mina tjejkompisar som ropade högt till någon annan klasskompis över hela fotbollsplanen om mig. Vet ni att Emma ska vänta tills hon gifter sig, typ. Jag minns inte exakt vad de sa, men jag minns att det började den där dagen.

För Emma var upplevelsen av att bli utsatt helt ny:

– Jag kände mig så ensam och annorlunda. Hela klassen gjorde narr av det jag berättat.

Emma är uppvuxen i kyrkan och har en pappa som är pastor. Hon har alltid tyckt om att gå till kyrkan. Tron har varit viktig för henne. I mellanstadiet upplevde hon aldrig att detta var något konstigt. Hennes pappa är känd och uppskattad av många både i och utanför kyrkan på deras ort. Emma har trivts med att vara aktiv i kyrkans verksamhet. Men från den där stunden på fotbollsplanen kände hon sig ifrågasatt. Klasskamraterna började trakassera och frysa ut henne.

– De gjorde gester när jag kom på morgonen, bönegester. Sedan började de kalla mig för nunna.

Emma bor i södra Sverige och på hennes högstadieskola fanns många problem. Stämningen bland eleverna var hård och många elever blev utsatta på olika sätt. Redan i sjuan sökte Emma upp sin mentor för att få hjälp, men ingenting hände. Kanske, tror Emma, var lärarna helt enkelt så pressade av alla andra problem på skolan att de inte orkade prioritera en kristen elev som blev trakasserad.

Mobbningen pågick även under lektionerna när kunde lärarna var där. Emma minns särskilt en lektion som var helt fruktansvärd. Efteråt blev hon kvar i klassrummet när de andra gått. Då kom läraren som sett allt fram till henne:

– Jag hörde vad de sa till dig och det var hemskt. Men jag vet inte vad jag ska göra, jag orkar ju inte heller. Jag gråter också när jag kommer hem, sa hon.

För att överleva högstadiet provade Emma olika strategier.

– Jag försökte visa de andra att jag inte var så annorlunda. Ibland hängde jag på när någon hade fest under helgen och ett tag började jag svära för att bevisa att det kan jag visst göra. Men inget av det där hjälpte.

När Emma förstod att hennes tro inte var accepterad på skolan, slutade hon att vara öppen med den. Men det hon berättat i sjuan hade redan satt sig. Dessutom var hon ju pastorns dotter på en liten ort där alla hade koll på alla och trakasserierna fortsatte.

Inte förrän i nian fick Emma konkret hjälp av någon vuxen på skolan.

– Då var trakasserierna rätt brutala och till slut var det två killar­ som blev avstängda i några dagar.

När killarna kom tillbaka bad de Emma om ursäkt. De sa att de inte förstått att hon blivit så ledsen. Avstängningen blev en slags markering och efter det blev Emmas situation något bättre. Men åren av utsatthet hade ändå satt sina spår. När Emma började gymnasiet i orten någon mil bort, hade hon en annan strategi.

– Jag bestämde mig för att inte berätta för mina kompisar att jag går till kyrkan. Det var ett val jag gjorde efter högstadiet.

Läs också Maja: De spottade på mig och slet av hårtussar - för att jag är kristen

Nu har Emma gått på gymnasiet i 2,5 år. Hennes val att inte prata om sin tro har gjort att hon sluppit personliga påhopp. Ändå har hon även här känt av att det inte är accepterat att vara kristen.

– På gymnasiet har det mer varit en slags stämning och lärarnas sätt att agera eller inte agera, som fått mig att känna mig utsatt. Det har nog gjort mig ännu mer säker på att jag ska hålla tyst.

Ett exempel var när skolan för något år sedan bjöd in en poet som gästföreläsare.

– Han pratade om kristendomen och sa att han inte gillar Guds fanclub. Han sa också att man borde bränna alla biblar. Det var ju ett direkt påhopp mot kristna, men ingen sa något. Inte lärarna heller. Om det hade gällt några andra än kristna hade de protesterat, säger hon.

Emma menar att stödet från de vuxna i skolan varit svagt genom hela hennes skolgång. De som där­emot funnits där för henne är hennes föräldrar.

– För mig har det varit otroligt viktigt att ha någon att prata med. Jag har pratat med mamma och pappa hela tiden. Både om vad som händer i skolan och om vad som händer på insidan.

– Jag har känt press från alla håll. Inför mina kompisar har jag känt press att vara mindre kristen, men då kände jag mig otillräcklig inför Gud. I dag tänker jag att tron inte handlar om prestation. Gud älskar mig även när det är svårt i skolan.

Läs också Så hjälper du ett barn som hånas för sin tro i skolan

När trakasserierna var som värst under högstadiet försökte Emma distansera sig lite från kyrkan och gick inte dit så ofta. Allt för att slippa vara så annorlunda. Men tron har ändå alltid funnits kvar.

– Genom allt som har hänt har jag tvingats fråga mig om det verkligen är värt det. Och jag har kommit fram till att min tro är väldigt viktig för mig. Det har nog gjort att jag känner mig trygg i min tro i dag.

I takt med att hennes klasskamrater i gymnasiet blivit mognare har hon också börjat ana en större öppenhet för oliktänkande och en nyfikenhet på de existentiella frågorna. För några veckor sedan bestämde sig Emma för att ta risken och berätta om sin tro.

– Vi var några stycken som satt och pratade i skolan och då berättade jag att jag var kristen. Flera av mina klasskompisar visade sånt intresse. De ville prata mera. Jag blev förvånad och nästan rörd. Under så lång tid har jag liksom varit skrämd till att hålla tyst om något som betyder så mycket för mig. Så ska det inte behöva vara.

Fotnot: Emma heter egentligen något annat.

Läs också Oförsvarligt att kristna barn blir mobbade utan att vuxna griper in