"Låt oss be och se vad som händer”

Lisa har haft förmaksflimmer i lite mer än fem år och symptomen har hela tiden blivit värre och värre. I höstas var hon uppe på högsta möjliga dos medicin. Men den räckte inte, hon drabbades av plötsliga attacker som kunde vara upp till tre timmar under vilka hon andades med stor svårighet. En av dessa attacker kom under gudstjänsten den där speciella söndagen i september. Trots stor svårighet så reste hon sig när pastorn uppmanade församlingen att stå upp.

En man som gästade församlingen sa att han fick ett tilltal från Gud att be för någon som har tryck över bröstet. Lisa, vilket inte är hennes riktiga namn, räckte genast upp handen.

Förbönen var kort och tyst. Hon märkte skillnaden direkt, trycket lättade.

Trots att hon kände sig bra så fortsatt hon att ta tabletterna, hon ville inte trappa ner på egen hand och tänkte att det var de kraftiga attackerna hon blivit fri ifrån, men att hjärtflimret fick hon leva med. Men på juldagen sa kroppen ifrån, då var det tabletterna hon blev sjuk av.

- Då förstod jag att jag inte behövde medicinerna. I dag mår jag bra och tar inga tabletter.

Det här är bara en i raden av helandeberättelser som berättas för mig när jag kommer till Pingstkyrkan i Hässleholm. Omkring 45 personer har varit med om något mirakel sedan i höstas enligt föreståndaren Magnus Jonegård, och han är ivrig att berätta vad som sker.

Det hela började för lite mer än ett år sedan. Magnus Jonegård sökte nästa steg för församlingen och började be om en väg framåt.

- Jag läste i Bibeln om hur under och tecken skulle följa dem som tror, men så var det ju inte, konstaterade han.

- Jag tänkte att det måste finnas något mer. Är det detta som ska visa människor att Gud finns så är det värt att testa.

Magnus började söka efter någon som hade helbrägdagörelsens gåva, samtidigt som Christer Borg, en EFS-präst som just bad för sjuka, sökte efter ett nytt sammanhang och i höstas började de båda ordna förbönsmöten varannan vecka.

Trots att syftet var klart för dem redan från början dröjde det tills helt nyligen innan man kallade det för helandemöte.

- Vi ville låta det växa i det tysta. Se vad Gud ville göra, vad som hände, så att vi inte går ut med något som vi inte har täckning för, säger Magnus.

En annan anledning till försiktigheten är att helandemöte väcker många frågor och rädslor. Är det lurendrejeri? Någon som puttar folk i golvet och säger att det var Guds kraft? Och så frågan hur man förklarar det uteblivna undret.

Magnus förstår att människor är avvaktande men tycker att vi svenska kristna är överdrivet försiktiga.

- Ibland har till och med icke-troende lättare för att ta det här till sig.

Det är ett lågmält möte, långt ifrån schablonbilden av en skrikig tv-predikant. Platsen är församlingsvåningen, ommöblerad som ett kapell. Det är lite ”drop in”. Lovsången varvas med bön. ”Tack Jesus,... tack Jesus,... ja, Jesus,...” ackompanjerar församlingen den gemensamma bönen.

Människor kommer med längtan. Kryckan är uppenbar, men förmodligen finns det lika mycket nöd som inte syns.

Christer Borg framför vad han upplever att Gud säger till honom: "Jag ser din längtan. Jag hör din bön. Jag vet att du är besviken men jag är med dig. Jag ser din depression. Jag går med så att det inte blir mörkare". "Jag talar till ett hjärta just nu. Låt detta hjärta bli helat". "Du som har tungt i själen, Herren rör vid dig nu".

Det är ingen uppvispad stämning. Snarare ganska vilsamt. Och det är så både Magnus Jonegård och Christer Borg vill ha det.

- Gud är inte oordningens Gud. Han är fridens Gud och vi vill ha en stabil karismatik, säger Magnus.

- Tyvärr har den karismatiska bönen ofta varit mer ljud än kraft och det har skrämt bort tron på miraklet. Men när det sker i lugn och ro är det lättare att verifiera. Vi vill främja den stilla karismatiken och mer odla inställningen ”Låt oss be och se vad som händer”, fortsätter Christer.

Han blev själv helad när han var 15 år gammal, och det blev hans väg till Gud.

- Jag skadade mig på gymnastiken, tryckte in två kotor i ryggen efter att hoppat från en ribbotten, och vaknade varje dag med värk.

- Jag hamnade på ett ungdomsmöte i Pingstkyrkan och fick förbön av Christer Lindberg. Jag föll i golvet och blev helad på en gång.

Han började läsa bibeln och hade egna bönestunder. Vid ett tillfälle upplevde han hur den helige Ande fyllde honom med en närvaro på ett väldigt kroppsligt sätt.

- Efter det upptäckte jag att när jag bad för folk såg jag att de blev mer frekvent helade. Jag förstod inte riktigt vad som hände.

Sedan dess har han fortsatt be för sjuka. Under studierna till EFS-pastor reste han runt i Rumänien och bad för sjuka och nu finns han här.

Han har hela tiden dragits till karismatiska sammanhang men påminner mer om en läkare och terapeut än en helandepredikant. Han lyssnar på den som har ont, småpratar lite. Han rör knappt vid den han ber för, efteråt säger han till vederbörande att röra på axlarna eller vad det nu kan vara för att testa och se om det verkligen hänt något. Han uppmanar besökarna att berätta vad som händer i deras kroppar men tvingar inte fram något vittnesbörd.

- Känn efter själv i lugn och ro, ta tid på dig att känna efter om det hänt något. Eller gå till läkaren och kontrollera och kom och berätta en annan kväll.

De har bett för åtskilliga människor sedan i september. Magnus Jonegård försöker följa upp dem som säger sig blivit helade. Hur mår de efter en månad, eller två? Han vill inte falla för frestelsen att kalla något mirakel som faktiskt inte är det. Det händer att någon säger att "det har gått tillbaka".

Ibland sker det under, ibland inte. Men Christer menar att det inte är hans ansvar.

- Jag utlovar aldrig ett helande, då lägger en människa det ansvaret på mig. Mitt ansvar är att be för dem som kommer, men det är Guds ansvar att hela. För mig är det viktigt att helandet har sitt fokus i Gud, inte i oss.

Men det är en sorg även för honom när någon inte blir bönhörd.

- Jag har stått ansikte mot ansikte och bett för tusentals människor. Jag kommer inte främst ihåg miraklerna utan de som inte blir helade. Det viktigaste är dock deras möte med Gud - men om de blir helade blir jag glad.

Ett uteblivet helande är ofta belastat med skuld, känslan att inte vara tillräckligt helig, inte ha tillräcklig tro. Men Magnus påpekar att Jesus aldrig skuldbelade någon. Och tron är heller aldrig ett villkor för ett helande.

- Vi kan till exempel se på de 15 helanden som Jesus gjorde i Matteusevangeliet och konstatera att i fyra av de 15 helandena finns koppling till tron hos den som blev helad. Sex av de 15 helandena har koppling till tron hos någon i kretsen kring den som blev helad. I de övriga fem sägs det inte så mycket om tron.

- Det finns exempel på att människor som inte tror men som också blir helade. Men där förväntningar, hunger och tro finns sker ofta fler helanden.

Ingen av dem försöker förklara varför inte alla blir helade. Det är fantastiskt med alla människor som blir helade men samtidigt underordnat.

- När Jesus botade människor så resulterade det väldigt ofta i att människor kom till tro - och det är prio ett.

Helandet ska inte ha högre position än andra saker Gud gör för oss. Magnus Jonegård och Christer Borg inser att yttringar lätt hamnar i förgrunden men önskar att det bara ska vara ett sätt av flera att visa på Gud. Helandet som en integrerad del i församlingens liv, sida vid sida med Second hand-arbetet, gudstjänsterna, själavården, det sociala arbetet …

Men om Gud ändå gör som han vill varför be? I synnerhet för någon som redan tror.

- Inte ens Jesus drivs bara av att människor ska se Gud, för honom är också medlidandet en stark drivkraft. Bibeln visar gång på gång på hans medlidande. När människor kom till Jesus och följde honom blev de mötta även om de inte blev omvända. Det är kärlek.

- Det ligger också i Guds önskan att vi ska be till honom. Jag tror det är viktigt att vi tjatar. Vi ska fortsätta både att gå till sjukhuset och att be. Är man bara passiv och tänker ”Om Gud vill så helar han mig” så blir man lätt sittande kvar i bänken utan att ta ett steg i tro.

Men här sitter man inte stilla. En efter en kommer fram för förbön. Kvällen blir lång och det blir ”drop-out” på slutet. Förmodligen kommer man fortsätta ”tjata” på Gud.

- Jag tror att det är dags för en ny våg av pingstkarismatik igen där människor ska bli frälsta, säger Christer Borg.