”Lika fromt att diska som att be”

I Värmland känner sig Esbjörn Hagberg hemma, uppvuxen som han är i Forshaga och Brunskog. Föräldrarna var kyrkvärdar, och Esbjörn kom tidigt till tro. Under tonår och studietid i Uppsala upplevde han en troskris, men en stark gudsupplevelse han var med om under sin vapenfria värnplikt ledde till att han hittade tillbaka till tron.Sedan drygt tio år har han arbetat i EFS-miljö, var först själavårdslärare och från 1998 och fram till nu när han blivit biskop har han arbetat som rektor på Johannelunds högskola i Uppsala. Han har trivts utomordentligt väl i EFS-miljön, och på frågan om vad han tar med sig från den traditionenen in i sin nya uppgift som biskop, svarar han utan tvekan:– Jesuscentreringen. Och vad jag kallar ”hjärtats fromhet”, det vill säga den andliga erfarenhetens betydelse. Samt att bejaka lekmännens centrala roll i Kristi kropp, församlingen, och deras förmåga att själva läsa, tolka och förkunna Bibelns budskap, ting som för frikyrkan kan tyckas självklara, men som inte alltid varit det i Svenska kyrkan.Sedan 1999 har Esbjörn Hagberg varit fast medarbetare i veckotidningen Året Runt, en uppgift som han nu lämnar. Men ambitionen att kommunicera med människor som inte brukar gå i kyrkan har han kvar. Att få kontakt med sökande människor är bland det bästa han vet, och han trivs med att samtala med människor om de stora livsfrågorna. I Året Runt har han försökt att skriva om någon vardaglig händelse och sedan associera till någon berättelse i Bibeln.– Folk har mycket mer erfarenhet av Gud än de själva har en aning om och jag ser det som en utmaning att ge dem frimodighet att tolka sina egna erfarenheter som en gudsberöring. Jag vill visa dem att de som Guds skapade och älskade barn är föremål för Guds intresse, att Gud på olika sätt pockar på deras uppmärksamhet och vill ge sig till känna för dem. Tyvärr är vi ofta blinda för de där små vardagshändelserna, och tror att allt med Gud måste ske på ett så dramatiskt sätt.Att vara biskop är ingen lätt uppgift. I Svenska kyrkan går uppfattningarna isär i många frågor, och kraven och förväntningarna på biskoparna är stora. Den som ska bli biskop skärskådas av många, och kritiken kommer snabbt. Det har Esbjörn Hagberg redan fått erfara. Redan innan han tillträtt sitt ämbete kritiserades han för att vara negativ till de homosexuella. I Svensk Kyrkotidning den 5 april gick till exempel en av prästerna i stiftet, Margareta Brandby-Cöster, till ett hårt, personligt angrepp för att han avböjt att medverka i en så kallad ”Regnbågsmässa”.– Jag valde att avstå medverkan, eftersom det gavs uttryck för en osäkerhet på vem jag var, utifrån de svar jag gett vid utfrågningen inför valet. Dessutom uppfattade jag att man eventuellt önskade saker av mig som jag inte var säker på om jag kunde leva upp till. Jag tycker att det är bättre att vi börjar med att lära känna varandra. Från ett sådant möte kan det sedan växa fram hur vi kan fira gudstjänst tillsammans på ett sätt där vi tar hänsyn till varandra, att vi kanske tänker olika och drar olika konsekvenser utifrån vår tro.Som biskop vill Esbjörn Hagberg verka för att medlemmarna i Svenska kyrkan ska kunna leva samman med alla sina olika åsikter. Kyrkan, menar han, konstitueras inte av att människor tycker om varandra eller ens av att de är fysiskt närvarande på kyrkans gudstjänster. Han hänvisar till den tyske teologen Bonhoeffer som sagt att det som konstituerar kyrkan är att Kristus håller oss samman.Den linjen vill han också hålla fast vid även när kyrkan kritiseras från andra utgångspunkter, som till exempel när kritiken och kraven kommer från de olika bibel- och bekännelserörelserna inom kyrkan. Tanken att olika inomkyrkliga väckelserörelser skulle bilda ett eget icke-territoriellt stift inom kyrkan tror han inte på. Han tycker att det är svårt att se några goda argument för att tillskapa ett specialstift för dem som inte accepterar kvinnliga präster. Det vore att i praktiken acceptera en delning av kyrkan, säger han. Men om sin företrädares, Bengt Wadensjös, tankar att häva prästvigningsstoppet för dem som håller fast vid kyrkans gamla ämbetssyn, säger han:– Det finns anledning till samtal hur vi ska gå vidare.Som prästutbildare har jag sett att det system vi har nu är för stelbent, och inte ger plats för nyanser och personliga vandringar. Men vi kan ju inte heller agera så att kvinnorna inte känner fullt stöd som präster i kyrkan. Ämbetsfrågan har skapat många sår på ömse håll. Min bön är att vi ska växa i kärlek till varandra så att vi kan finna en gemensam väg. Ett av problemen är att denna fråga har gjort oss så upptagna med oss själva i kyrkan. Vi har ju alla ett gemensamt ansvar att ge vår tids människor evangelium.Inför sitt tillträde som biskop för Karlstad stift valde Esbjörn Hagberg orden ”i försoningens tjänst” som motto för sin uppgift. Orden är ett citat från aposteln Paulus andra brev till församlingen i Korint och är väl förankrat i andra trosartikeln, den del av kyrkans bekännelse som handlar om Jesus.– För mig är detta det centrala i kristen tro. Som försonade i Kristus är vi kallade att leva i försoning.Att Esbjörn Hagberg valt ett bibelcitat som riktlinje för sin tjänst är knappast en tillfällighet. Bibeln är för honom en självklar utgångspunkt för det kristna livet.– Att tro är ett sätt att se på livet och hur Gud verkar i det. Guds Ord är de glasögon som hjälper oss med detta sätt att betrakta tillvaron, och att se Gud och Guds vilja med oss. Bibelordet fyller också många andra funktioner. I min barndom sas ofta från predikstolen att Guds ord ”tröstar, lär, förmanar och varnar” oss. Det är en god sammanfattning.För ett par år sedan gav Esbjörn Hagberg ut boken ”Själavård vid köksbordet”. För honom representerar köksbordet ett ”nedifrånperspektiv” både i själavård och teologi. I mötet med blivande präster har han sett hur den akademiska teologin inte alltid upplevts aktualisera de livsfrågor man möter som församlingsarbetare. Han poängterar att den akademiska utbildningen, liksom hela prästutbildningen, bör formas så att den blivande förkunnaren får verktyg att möta de frågor människor ställer inför livet, döden, skulden och meningen.Hans dröm är att kyrkan på ett bättre sätt än hittills ska kunna möta den andlighet som präglar dagens samhälle. Att kyrkan ska ta upp de frågor människor har. Kyrkan får inte vara blyg för tro och andlighet. Kyrkan ska vara bedjande och lovsjungande. Ge plats för fromhet och möjlighet att uppleva Gud. Det finns en större längtan efter att beröras av Gud än att ha kunskap om Gud, säger han.– Det finns fyra stora frågor som jag tror människor brottas med: ”Vem är jag egentligen? Vem kan älska mig och vem kan jag älska? Vem kan jag lita på? Vad finns det för mening?” De där fyra frågorna är på något sätt konstituerande för oss människor. De formuleras kanske olika i olika generationer, men har alltid följt människan även om de upplevs starkare i olika kristider. Och de är alla frågor som kristen tro ger ett svar på.Enligt Esbjörn Hagberg hör frågan om identitet samman med att vi är skapade till att vara Guds avbilder. Frågan om att älska och bli älskad hör ihop med att vi är skapade till gemenskap och är rädda att bli övergivna. Människans behov att kunna lita på någon har sin bakgrund i Bibelns berättelse om det stora sveket, syndafallet. I dag vågar vi inte lita på någon, och att vi är helt utelämnade till oss själva är ångestskapande. Vår tids fragmentisering, att vi lever utan sammanhang, gör det också svårt att uppfatta någon mening. Men, säger Esbjörn Hagberg, det är en grundläggande mening, en mening vars djupaste innebörd vi finner i relationer: ”Du skall älska Herren din Gud, och din nästa som dig själv.”När det gäller att förmedla kristen tro, att evangelisera eller bedriva mission, är Esbjörn Hagberg övertygad om att den bästa metoden inte alltid är stora konferenser. Själv tror han mer på det enskilda mötet, då människor delar tro och erfarenhet med varandra.– Det är det jag menar med köksbordet. Där kommer människorna varandra nära, där sker äkta och okonstlade möten med bristerna väl synliga. I vardagsrum och salonger, i kyrkor och på konferenser, blir allt mer tillrättalagt och polerat, och allt sker mer på distans.På frågan om biskopen inte tyngs av administrativa uppgifter och officiella plikter på det andliga ledarskapets bekostnad säger Esbjörn Hagberg att han av naturliga skäl inte kan svara på den frågan. Han har ju nyss tillträtt.– Men av andra har jag förstått att den nya kyrkoordningen öppnar för att biskopen mer ska kunna prioritera det centrala i uppgiften, så förutsättningarna finns att biskopen skulle kunna bli en andlig ledare.