Krönikor
Liselotte J Andersson: Att vänta ut mörkret
Man kan be också till Honom som sa: Jag är världens ljus.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Jag lyssnade till en ung människas förtvivlan. Med saklighet och precision beskrev hon sina dagar och nätter. Just nu var det svårt att sova. Min medmänniska kunde inte erinra sig minnen av godhet och såg ingen ljusning framåt. Då kan det kosta på att överlämna sig åt sömnen. Bäst att vara vaken och hålla vakt.
Jag tyckte inte att min vän svartmålade. Hennes ryggsäck är orimligt tung. Satt jag då och lyssnade för att snart kunna ge sista smörjelsen? Var allt kört? Nej, jag hörde koltrasten som sjunger timman innan gryningen och satt hos min vän för att vänta ut mörkret.
Inte sällan är det vad kampen mot ondskan (söndagens tema) handlar om: Att vänta ut mörkret. I kyrkan talar vi ibland om det onda. Det har funnits tider, då jag i enlighet med denna söndags episteltext, varje morgon tagit på Guds vapenrustning: Rättfärdighetens pansar, frälsningens hjälm och Andens svärd som är Guds ord. Numer tillhör inte det mina dagliga andliga övningar. Jag har blivit mer sofistikerad och kanske därmed sämre rustad i kampen mot ondskan. Jesus väjer inte för att tala klartext om djävulen, som han kallar en mördare från begynnelsen och lögnens furste.
Det är nog lika bra att ta av skyddsglasögonen. Då kan man hitta ljus i mörkret, som orden i Uppenbarelsebokens tolfte kapitel att djävulen vet att hans tid är kort. Då är det idé att vänta ut mörkret en gång för alla och gå i de första lärjungarnas spår. De som väntade mellan långfredag och påskdag.
Man kan tända ljus också och samla på hoppets tecken. Det är väl djupast vad vår glädje och häpnad över vårljuset handlar om, när det nu börjar bli dags igen: Ha, mörkret fick ge sig!
I flämtande ljuslågors sken kan man ägna sig åt god andlig läsning. Det finns hur mycket som helst. På min hylla avsedd för daglig läsning finns just nu bland annat ”Med evig kärlek” av Peter Halldorf och ”The road to daybreak” av Henri Nouwen. Det räcker långt.
Man kan be också till Honom som sa: Jag är världens ljus, den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus. De korta bönerna är bäst. Inte minst den urgamla: Herre Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig. Man kan byta ut bönens sista pronomen och bli förebedjare för andra. Som omväxling kan man i kampen mot ondskan be med ord från Psalm 86 i Psaltaren: Gud, ge mig ett tecken på din godhet.
Man kan känna sig ensam under den långa väntan i mörkret. Det är bara inbillning. Många, många tror på gryningen. En del nynnar till och med i kapp med koltrasten och ser oavvänt mot öster och soluppgången.
Liselotte J Andersson är resande förkunnare och själavårdare och skriver helgkrönikor på Dagen.
