Krönikor
Liselotte J Andersson: Hon gjorde vad hon kunde
Det ljusnar i fastan, mitt i och till slut.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Inskriften på portalen till fastan lyder: Kärlekens väg. Det mörknar sedan under fastans tre första söndagar med teman som: Prövningens stund, Den kämpande tron och Kampen mot ondskan. Mitt i fastetiden ljusnar det. Vi läser om Försonaren och Livets bröd innan allt dras till sin spjutspets: Vägen till korset.
Nu är det fastans andra söndag och den kämpande tron är temat. Jag läste texterna för samtliga tre årgångar. Det är inte precis något lättgods, men det är bröd som mättar hunger. Några rader lyfts ur texterna redan vid en snabb genomläsning.
Först ut är den så kallade kananeiska kvinnan. Hon ber för sin dotter som är svårt plågad av en demon. Läsaren får ingen närmare tolkning av detta begrepp, men det står alldeles klart att den plågade har en mor som är värd namnet. Hon hänger fast vid Jesu mantel och vädjar för sitt barn. Responsen? Det står faktiskt: "Han gav henne inget svar". Ett smärtsamt igenkännande för många som kämpat med tron, den förlamande tystnaden från himlen. Denna tystnad kan vara länge, men den är inte evig. Så var det inte för kvinnan i berättelsen, så blir det inte för någon som går i hennes spår. Det ljusnar i fastan, mitt i och till slut.
Tron rymmer ett både och. Alla texter berättar inte om en stum himmel. I en av de gammaltestamentliga texterna möter vi Elia som kollapsat efter en hård andlig kamp. Han får besök av Herrens ängel och inte bara en gång. "Herrens ängel kom en andra gång och rörde vid honom." Elia har inte ens ropat, bara suckat – men himlen hör, kommer, handlar och talar ord av tröst.
Om tystnaden blir lång eller kort, hur kan man uthärda denna väntan? Mose visar väg i en av texterna. Det står att han höll ut därför att han liksom såg den osynlige. Kanske gjorde Paulus samma erfarenhet i sin kamp. I en episteltext säger han sig vara "plågad men alltid glad". Han lägger till: "Jag har ingenting, men äger allt".
I evangelietexten för denna söndag möter vi en icke namngiven kvinna. Eftersom det vi bevittnar äger rum i Betania skulle det kunna vara Maria, Martas syster. Nu bryter hon upp en flaska med dyrbar äkta nardus och häller allt över Jesu huvud. Knappast ett nidingsdåd om någon nu trodde det. Hon smörjer den hon älskar – anar hon att han är Messias, den smorde?
Jesus själv tolkar denna kärleksgest som att kvinnan förbereder hans begravning. Han tar emot utan förbehåll trots att de andra bordsgästerna viskar om ett ofattbart slöseri. Maria får det goda eftermälet: ”Hon gjorde vad hon kunde”. Mer kan inte begäras. Den som, när allt som kan göras är gjort, fäster blicken på den osynlige kan få uppleva att långfredag blir påskdag. Förr eller senare.
Liselotte J Andersson är resande förkunnare och själavårdare och skriver helgkrönikor på Dagen.
