Krönikor
Liselotte J Andersson: Ömhetens balanspunkt
Tänk om det alltid är skarpt läge när det gäller vad vi gör med gåvan som är vårt liv.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Jag skrev en gång en text om tre av mina vänner som dog för tidigt. De kände inte varandra, men fanns var och en nära mitt hjärta. En av dem var under många år min mentor och andlige vägledare. Vid vårt sista möte var han döende. Jag visste inte det och kanske förstod min gode vägledare inte själv att smärtan han kände av var något helt annat än ryggskott. Hans sista ord till mig hade inget samband med vårt samtal i övrigt och lämnade mig med en känsla av undran och förundran: Liselotte, till slut finns ingen annan väg än offrets.
Var det hans lifestory efter många år i Guds och människors tjänst? Ett testamente till mig, en ung lärjunge? Var det hans livs predikan? Kanske alltihop och då är vi nära budskapet i denna söndags evangelietext med rubriken Efterföljelse. Jesus säger: Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Visserligen lovar Jesus i nästa andetag: Den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. Nog är det ändå ett tveksamt sätt att vinna anhängare. Det liknar knappast ett budskap från en hungrig partiledare i valtider och är så långt ifrån valfläsk man kan komma. Fast, har inte en av världens stora ledare fyrat av denna föga inbjudande appell: "I have nothing to offer but blood, sweat and tears". Jo, men då var det skarpt läge – brinnande krig i Europa.
Tänk om det alltid är skarpt läge när det gäller vad vi gör med gåvan som är vårt liv. Texten fortsätter: Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv?
Detta med offrets väg behöver växlas ner till mer begriplig valör. Nu är det semestertider. För mig räcker det så väl med ett par obokade veckor i huset på min barndoms ö. Jag vet inte om jag borde skämmas över mina lustar, men helst är jag där ensam med obegränsad tid att lyssna, se och läsa. Kanske även skriva en och annan rad. Ändå vet jag om flera i min livssfär för vilka det gör stor skillnad att få hälsa på någon dag och även att få vara i mitt sällskap.
Därför behöver jag nu fundera på orden i episteltexten – att ge sitt liv och det av ömhet, för att citera Paulus. Ömheten i mitt liv ökar om jag ger en dag eller två till några av dessa som mer lider än njuter av ensamma dagar, mest för att sommaren innebär alltför många sådana dagar. Men, ska man alltid tänka på andra, är inte risken stor att det blir för mycket, så att man av den anledningen till slut förlorar sitt liv? I episteltexten står det att Gud prövar våra hjärtan. Kanske det också innebär att han vakar över balansen mellan mottagande och givande i våra liv.
Ömhet är ett underbart ord. Jag tror att jag låter ömheten vara en slags balanspunkt mellan Gud, mig själv och de andra. Då kan det bli sommar på min ö, i gemenskap och ensamhet. En strof ur en älskad psalm blir min vägvisare: Glad i hans kärlek, offrande mig.
Liselotte J Andersson är resande förkunnare och själavårdare och skriver helgkrönikor på Dagen.
