Krönikor
Liselotte J Andersson: Såren kan bli en mötesplats
Det är absolut tillåtet att tvivla, och det är absolut tillåtet att tro.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Påskdag på Götaplatsen i hjärtat av Göteborg. Jag var där med några hundra västkustbor för att i flödande solsken tacka för livet. Vi släppte ballonger mot skyn och försäkrade varandra och dem som råkade gå förbi att Kristus sannerligen är uppstånden. Senare på kvällen avnjöt jag musikalen "Passion" i en av stadens kyrkor. Allt var first class, men bäst av allt var sången med slutraden "blodröd är kärleken".
Berättare i musikalen var lärjungen Tomas, han som fick namnet Tvivlaren. Samme man är huvudperson i evangelietexten den andra söndagen i påsktiden då temat lyder: Påskens vittnen.
Jag tänker på textens ord att Jesus kom trots att dörrarna var reglade. Så kan det kännas när det gäller evangelium till Sverige och dess invånare i dag. Dörrarna är reglade – åtminstone i det allmänna tänket och debattklimatet. Det är så lätt (och ibland klokt) att då retirera och vänta på en öppen dörr. Men om vredet aldrig trycks ner inifrån? Kanske ligger trovärdigheten hos påskens vittnen att då likväl gå mot den stängda dörren. Hur angeläget är annars ärendet?
Sångtexten känns måhända gammal, men innehållet stämmer än: ”Alla borde känna till vem Jesus är… vad Jesus gjort”. Ett aldrig så ivrigt påskens vittne blir ändå inte först till den reglade dörren. Där står redan han som för länge sedan sade: ”Jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig”.
Det är kanske kallelsen till påskens vittnen i dag – att hålla måltid vid oväntade bord. Att i Jesu efterföljd önska frid där ingen sådan finns, att andas helig Ande, där all kraft tagit slut. Inte av egen förmåga, eller ur egna förråd – men för att ge som gåva, vad vi fått som gåva.
Berättelsen om dödens nederlag kan vänta, men den behöver komma och den är inget att skämmas för. Den blodröda kärleken behöver inte ursäktas och den har många efterföljare som ännu inte känt igen sin Herre. Såren kan bli en mötesplats, precis som för tvivlaren Tomas: Min Herre och min Gud.
Evangelietexten för den andra söndagen i påsktiden berättar för oss att det absolut är tillåtet att tvivla och i samma grad att det absolut är tillåtet att tro. Jag upprepar ibland för mig själv några ord som jag tagit med mig från en nattvardsliturgi på Bjärka-Säby: Jag tror, jag tror, jag tror och bekänner till mitt sista andetag. Ett påskens vittne kan behöva påminna sig själv, sin omvärld och sin Herre och Gud: Jag tror, jag tror, jag tror. Inte som ett meningslöst rabblande av ett mantra, men i Anselm av Canterbury's anda. Han som sade: Jag tror för att förstå. Tron behövs för att förstå och förklara världen.
Liselotte J Andersson är resande förkunnare och själavårdare och skriver helgkrönikor på Dagen.
