Krönikor
Liselotte J Andersson: Släcker inte en flämtande låga
Rösten från den gode herden är lågmäld och tydlig.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Tredje söndagen i påsktiden är den gode herdens söndag. Inte så många av oss är experter på fårskötsel, men de flesta har någon hjord att vaka över. Det har varje förälder, ledare eller lärare. Vi har något, någon som är vårt särskilda ansvar.
Jag skriver detta vid min favoritplats när det gäller meditation. I gungstolen vid fönsterväggen i vardagsrummet. Här har jag utsikt och här vinner jag ofta insikt. Framför mig på fönsterbrädan finns en ikon. Egentligen är det bara ett inramat foto, originalet finns i övre salen, på Nya Slottet, Bjärka-Säby. Scenen är när Jesus välsignar barnen. En liten pojke sitter i hans knä, en något större flicka sitter vid Jesu fötter och hon har lagt sitt huvud mot hans knä. Ytterligare en halvstor flicka står vid Jesu sida och lutar sitt huvud mot hans axel.
Alla dessa, inklusive Jesus själv har ljusa ansikten. Det finns ytterligare en gestalt i bilden. Svårt att säga om det är en kvinna eller en man. Gestalten ser trött ut, har ett mörkt ansikte och är inte så nära Jesus som de andra tre. Det ser ändå ut som att gestalten söker sig in mot centrum och ljuset.
Jag älskar denna herdebild och kan ofta namnge lammen som klänger på Jesus, så även den mörkare gestalten. Det är alla vi som har en eller flera hjordar att ha uppsikt över och inte alltid orkar. Vi söker därför den högste herden, så kallas Jesus i ett brev i Nya testamentet. Det finns en del frågor att ställa: Vad är det att vara god? Hur kan jag ge mitt liv för fåren utan att själv gå sönder? Om det sker blir ju min hjord utlämnad åt vargen. Hur vet jag förresten vilka av tidens vargar som utgör störst fara för lammen i min hjord?
Talar den högste herden? Ja, stundom varning, stundom tröst, enligt en gammal psalm. Kanske är det svaret på alla våra frågor: Vi behöver fininställa hörseln så att vi hör och känner igen den gode herdens röst.
Hur går det till? En väl beprövad väg är att lyssna in Jesu röst utifrån evangeliets berättelser. I den utmärkta boken "Att be med Guds ord" förklarar Enzo Bianchi den särskilda form av läsning som kallas lectio divina, att utifrån bibelordet låta tanken nedstiga i hjärtat och där lyssna efter herdens röst. Han ger fem steg på vägen: läs, meditera, be, kontemplera (med mer begripliga ord – låt dig fyllas av Jesu närvaro, kanske bara genom att andas ut och andas in med fokus på den Jesus du mött i läsningen), till sist handling. Det avslutande steget ställer frågan om något blev så klart för dig under din lyssnarstund att du vill fatta ett beslut, omsätta det du hört i handling.
Herdens röst knäcker inte ett brutet rör och släcker aldrig en flämtande låga, men den utbreder rätten. Rösten från den gode herden är lågmäld och tydlig, men den kan också vara som bruset av stora vatten och överrösta allt annat. Ett kan vi veta säkert:
Hans mål är blott det ena, barnets sanna väl allena.
Liselotte J Andersson är resande förkunnare och själavårdare och skriver helgkrönikor på Dagen.
