Krönikor
Liselotte J Andersson: Var finns Guds rike?
Det är mer doften än synen som ringar in riket.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Jag läste någonstans om Jobs bok i Gamla testamentet: Den är mer ett skri än en skrift. Vad har Job med advent att göra? På ytan ingenting. Men när jag läser texterna för den andra söndagen i advent, finns mer ett skri i mig, än någon särskild lust att producera en välskriven helgkrönika. Inte för min egen skull, men för en medmänniskas skull, värker det inuti när jag skriver. En ung människa som ännu inte levt ett kvarts sekel. Det hade börjat ljusna efter många och långa sorgeår och det enda orostecknet var vissa vaga sjukdomssymptom. Efter första advent kom domen med en trolig diagnos. Gryningen är med ens väldigt långt borta.
Det är inget skryt, men jag tappar inte så ofta, den så kallade fattningen. Nu gjorde jag det, både förmågan att ta in information och att stå för någon slags samling och resning. Det fanns inte mycket att säga, inte till min förkrossade vän och inte till Gud.
I den sinnesstämningen läser jag texterna för den andra söndagen i advent. När jag lägger ihop Bibeln tänker jag på Jesu fråga till Petrus, när många anhängare lämnar lärjungagruppen.
Frågan till dem som är kvar blir: Vill också ni gå bort? Svaret från Petrus lyder: Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord och vi tror och förstår att du är Guds Helige. Jag kan inte säga att jag just nu förstår så mycket, men jag tror! Texten i Jesaja om att döva hör, blinda ser och lama hoppar som en hjort, når mig inte som ett hån. Inte heller uppmaningen: Säg till de förskrämda: Fatta mod, var inte rädda! Se er Gud är här.
Det är Guds rike det gäller, inte bara den andra söndagen i advent, utan alla sorters dagar. Det som från början är litet och oansenligt, men som har en enastående växtkraft. Var finns Guds rike? Det är mer doften än synen som ringar in riket. Enligt Nya testamentet doftar Riket rättfärdighet, frid och glädje. Där Jesus är, där är Guds Rike. Den som tror, bär enligt Jesus själv detta rike inuti.
Bäst är om det inte stannar där utan får genomsyra omgivningen. Som ett ljus lyser starkast där det är mörkt, så doftar Riket tydligast där atmosfären är allt annat än rättfärdighet och frid. Det är inte heller orden som är Rikets viktigaste redskap, men handlingen och kraften.
Om tålamod och uthållighet handlar denna söndags episteltext. Det är en nödvändig utrustning när vargavintern tar sitt grepp om landet och än mer när Guds Rike ser ut att ligga i träda. När uthålligheten sviktar kan man få god hjälp av dem som levt med både vinter och vår som människor och som kristna. Man kan få märklig hjälp också av den bok som kallas Böckernas bok. Den läser inte min vän som jag i dag gråter för.
I söndagens psaltarpsalm, nummer 85, finns ändå en bön för henne och andra som just nu inte ser adventsljusen: Gud, ge oss ett tecken på din godhet.
Liselotte J Andersson är resande förkunnare och själavårdare och skriver helgkrönikor på Dagen.
