Bilagor
Livet fortsätter med Esthers stöd
- Jag är stolt över våra patienter. Många av dem trodde att livet var slut när de kom hit, men livet fortsätter, säger Esther Munyerenkana, sjuksköterska och socialassistent på Panzisjukhuset.
Esther Munyerenkanahar arbetat på Panzisjukhuset sedan 2004 med ett projekt som behandlar kvinnor som utsatts för sexuellt våld och/eller har komplicerade gynekologiska problem. Hon och hennes kolleger får höra många svåra berättelser och stötta kvinnor som kommer till sjukhuset med traumatiska upplevelser. I höstas fick hon Nelson Mandela-priset av en kanadensisk organisation för sina insatser för mänskliga rättigheter.
- Jag är så glad över det priset, det visar att jag inte arbetar förgäves. Det stärker och hjälper mig att fortsätta. Men priset var inte bara för mig, utan till alla mina kolleger på Panzi.
Arbetet i projektet på Panzi, som implementeras av biståndsorganisationen PMU, ligger i linje med milleniemålen om kvinnors tillgång till reproduktiv hälsovård, men också att fler kvinnor ska ha lönearbeten utanför jordbrukssektorn.
Esther sitter och pratar med Amejibu som strax ska lämna sjukhuset efter en tids behandling för sina gynekologiska problem. Hon ska hem till Uvira och berättar hur motiverad hon känner sig att få starta en egen verksamhet när hon kommer tillbaka igen.
- Min man är skräddare och jag brukar sälja bönor, men efter vad jag lärt mig nu så kan jag utöka det jag gör.
Hon sitter och flätar samman snören i olika starka färger till en väska och berättar att hon också gillar att sy. Amejibu har hunnit sälja några av sina produkter och har investerat pengarna i tråd som hon ska ta med hem. Målet är att kunna köpa en egen symaskin.
- Min tanke är att jag ska skapa en grupp av kvinnor hemma och föra vidare kunskaperna som jag fått här på Panzisjukhuset.
Esther Munyerenkanahar menar att tanken med den socioekonomiska delen av projektet är att hjälpa kvinnorna att få en inkomst som inte tvingar dem till tungt arbete på fälten. Men det stärker också psykologiskt.
- Det hjälper till att skingra tankarna. Det de varit med om, eller oron för framtiden, försvinner inte helt, men det upptar inte heller hela tankeverksamheten om de har något annat att sysselsätta sig med.
- Vi i personalen åker ut och gör uppföljningar på en del patienter som varit här och det stärker oss att se att de mår bättre nu. De upplyser också sina grannar där hemma om Panzi och vilken sorts vård vi kan ge, så att de också kan komma hit och bli hjälpta.
