Krönikor
Ljus lovsång mitt i fastan
Vad var ångest och glädje i det som skulle bli den unga kvinnans verklighet och liv?
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Det ljusnar mitt i fastan och för oss nordbor förstärker vårljuset bebådelsens budskap. Det frusna smälter. Scenen med änglabesöket hos Maria i Nasaret är mer än nog i sig.
Ändå – vem skulle inte vilja titta in bakom kulisserna. Hur berättade Maria den skälvande nyheten för Josef, sin trolovade? Vad var ångest och vad var glädje i det som skulle bli den unga kvinnans verklighet och liv? Tro och tvivel måste ha gungat gungbräda med varandra. Kanske tron vann utifrån budbärarens ord: ”Ingenting kan vara omöjligt för Gud.”
Klart är att Gud behöver både änglar och människor när världens framtid står på spel. Maria tvekar först inför uppdraget att i sin egen kropp bära världens frälsare och vem kan klandra henne? Även prästen Sakarias tvekar inför nyheten att han och Elisabeth på sin ålders höst skall bli föräldrar till en profet, Johannes döparen. För tvivlets skull blir Sakarias dömd till stumhet ända tills sonen är född. Då sjunger han sin mäktiga lovsång om en soluppgång för dem som vandrar i mörkret.
Maria blir inte stum och det är nog väl att hon kan tala. Det gör hon inte minst med sin äldre släkting Elisabeth. Det är till henne Maria skyndar iväg bara några dagar efter ängelns besök.
Där skulle jag också velat vara med och lyssnat till de båda kvinnorna med växande magar. Hur viktig Johannes är i Guds frälsningsplan, kan ingen förneka att det är Maria som är utvald framför andra. Det tar Elisabeth in, helt och fullt. Hon ramlar inte ner i avundens och jämförelsens träsk utan jublar med tanke på det barn Maria bär inom sig: ”Hur kan det hända mig att min Herres mor kommer till mig?” Kanske är det denna öppenhet och generositet som förlöser Marias vånda till en lovsång. Den som börjar: ”Min själ prisar Herrens storhet.”
Är då allt ljust denna ljusa dag när fastan går mot sin kulmen? Episteltexten återför oss till allvaret: "Då Gud lät sin egen son bli lik en syndfull människa och sände honom som ett syndoffer, dömde han synden i människan." Där påminns vi om att Jungfru Marie bebådelsedag inte precis handlar om våfflor. Vägen bär till en kulle utanför Jerusalem och hon som nyss så trosvisst sjöng skall genomlida det värsta som kan hända en mor. Sången dröjer likväl kvar: "Hans förbarmande med dem som fruktar honom, varar från släkte till släkte."
Marias tvekan i bebådelsens ögonblick fick svar av ängeln: Helig Ande skall komma över dig och den Högstes kraft skall vila över dig.
Det gäller än för den som vill bära Kristus till sin omgivning, liksom ängelns ord: ”Ingenting kan vara omöjligt för Gud.”
Liselotte J Andersson är resande förkunnare och själavårdare och skriver helgkrönikor på Dagen.
