Krönikor
Ljusbärare i världens vinter
Livet kommer med ett barn.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Den 27 januari uppmärksammades att det var 70 år sedan fångarna i Auschwitz befriades av ryska trupper. Ännu finns det några överlevande som kan berätta. Flera av dem såg jag nu i tv-rutan. Alla märkta för livet, men den omänsklighet de sett och utsatts för hade inte utplånat det sant mänskliga. En äkta kärlekslängtan hade hittat ett skyddsrum. Många hade förmått att inleda relationer och bilda familj. Någon sa: Med vårt barn kom livet tillbaka.
Det är också vad som händer på kyndelsmässodagen. Livet kommer med ett barn. Det är Maria och Josef som bär fram sitt barn i Jerusalems tempel. Herrens moder Maria, som gömt och begrundat så mycket i sitt hjärta kanske helst hade velat gömma undan sitt barn. Hon kunde inte veta vem som ville den lilla familjen väl – men nu bärs barnet fram ”inför Herren” och i allas åsyn.
Två gamla kämpar bildar mottagningskommitté. Symeon, som nog inte sprungit på länge, skyndar till templet. Uppenbarelsens ljus vilar över honom. Han vet – Herrens Messias är på väg. Hanna som brukar dra sig undan för att ostört kunna fasta och be kommer nu fram. De båda till åren komna, prisar högljutt Gud och Symeons lovsång famnar hela världen. Han sjunger om den frälsning som innesluter både judar och hedningar.
Vem är det Maria bär i sin famn? Det är världens ljus och det är därför Symeon profeterar om ett svärd genom den unga kvinnans själ. En dom skall gå över världen. Människor älskar mörkret mer än ljuset, därför att deras gärningar är onda. Det hjälper inte att blunda inför barnets blick. Ljuset är starkare än så. Följden blir enligt evangelisten Johannes att somliga drar sig tillbaka in i mörkret. Ljuset från barnet i Marias famn blir till fall eller upprättelse.
Samme Johannes talar om ljuset som lyser över alla människor och som skulle komma in i världen. Då är mörkret aldrig en given vinnare. Överlevarna från Auschwitz var trogna vittnen för denna sanning. En av dem sa gråtande bland resterna av lägret Treblinka: ”Gud måste ha tagit semester.”
Då tänker jag på en av dem som dog i Auschwitz 1943, den holländska judinnan Etty Hillesum. Hennes ord finns bevarade för eftervärlden. Hon skrev: "Det är allt vi kan göra i dessa tider och det enda som verkligen gäller – att vi räddar det av dig, Gud, som finns i oss själva – och kanske också i andra."
Vi är skyldiga att fortsätta i spåren av dem som tystades. Ljusbärare i kyrkor och kapell är en god sak. Världen behöver dock mest, ljusbärare på två ben – Maria, Josef, Hanna, Symeon, Etty och kanske du och jag. ”Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.”
Liselotte J Andersson är resande förkunnare och själavårdare och skriver helgkrönikor på Dagen.
