Lovsångsledaren förlorade sin sångröst efter misslyckad operation

Kan en livskris föra något gott med sig? Samantha Davage, som snart är färdig pastor, är säker på att Gud kan använda hennes besvikelser i livet, i mötet med andra människor. Att fastna i bitterhet ligger inte för henne, ens efter det som hände i samband med hennes operation av sköldkörteln.

Hon sitter i foajén till Korskyrkan i Umeå med en kopp te framför sig. Här, i den centralt belägna frikyrkan har Samantha och hennes make David sin andliga hemvist. Båda har de lett lovsången här ett oräkneligt antal gånger. Samantha, som till sommaren är färdigutbildad pastor från ALT, har även predikat och delat glimtar från sitt liv på temat “När livet inte blir som man tänkt sig”.

För ett drygt år sedan genomgick Samantha Davage en riskfylld halsoperation. Något gick snett och hennes stämband skadades så illa att hennes sångröst försvann.

– Egentligen har man inte kontroll över sitt liv, det har jag lärt mig. Man har inga rättigheter, utan vi får leva i överlåtelse till Gud.

Samanthas ord låter som att de kommer från en gammal vis kvinna. Men med sina blott 40 år har hon redan drabbats av, och kommit igenom, kriser.

Förutom problemen med stämbanden har hon även en annan kronisk sjukdom; Bechterews. Den innebär bland annat att hon lättare blir stel och trött i muskler, och särskilt ryggen.

– Tänk dig dem i Ukraina, fortsätter Samantha, som tagit en paus i dagens teologistudier för att möta oss i Korskyrkan.

– De borde kunna säga att “vi har rätt till mat, vi har rätt till ett hem”, men nu har allt det tagits ifrån dem. Vad ska vi hålla fast vid när allt tas ifrån oss, när vi går igenom en kris? Det är ju egentligen bara Gud som är kvar, och hoppet.

Samantha föddes i Tyskland, växte upp i England och i Kanada, men lockades till Sverige - ett land hon hade fått hjärta för genom svenska vänner. En kallelse om att verka i Sverige som missionär växte fram.

För ungefär två år sedan drabbades hon av en mängd märkliga symptom: hon blev jättevarm efter varje måltid och svettades rikligt. Pulsen steg snabbt och nattsömnen var dålig. Hon konstaterade att hon var för ung för att komma i klimakteriet, så vad kunde det då vara?

– På vår ettåriga bröllopsdag skulle vi bestiga Skuleberget tillsammans, David och jag, men redan innan vi påbörjat klättringen var jag helt andfådd. Det var inte normalt. Jag blev också väldigt lätt stressad, arg och irriterad och orkade inte jobba så mycket som jag ville.

Det visade sig att Samantha hade hypertyreos, ett överskott av sköldkörtelhormon. Hon fick medicin för att börja må bättre, men valde att göra en operation för att ta bort sköldkörteln. Samantha var införstådd med att operationen skulle innebära en risk för skada på stämbanden, vilket skulle vara ett högt pris att betala för en person som har sång och musik som främsta intresse. Under fem år ledde Samantha UMU:s (Ungdom med uppgift) lovsångskurs på Hawaii. Hon har även ingått i lovsångsteamen på många av de kristna sommarkonferenser, och tillsammans med maken David Davage har de besökt församlingar i olika samfund för att leda lovsångshelger.

Kirurgen, som ska utföra operationen säger till Samantha att hon kan känna sig lugn – han har utfört ingreppet på operasångare och det har gått bra.

Men när hon vaknar upp den 14 december 2020 och läser sin journal, något hon gärna gör, står det att det skett en potentiell stämbandsskada. Samantha hoppas och ber att det inte ska stämma. När kirurgen kommer på sin rond förekommer Samantha honom: “Du behöver inte säga något, jag har läst journalen”.

– Han var jätteledsen, han sa att han borde sluta sitt jobb, han var så nedstämd. Det var jag som fick försöka trösta honom! utbrister Samantha med ett ironiskt leende.

– Han sa direkt att jag kunde få ersättning och att han trodde att skadan var permanent. Att jag inte skulle kunna sjunga igen.

Hur reagerade du?

– Vad kan man göra? Jag blev chockad och ledsen förstås, men man måste bara leva i det och vänta tills chocken lagt sig. Men jag kände bara: “Gud, varför?”. Innan jag gick in i operationssalen hade jag skrivit om operationen på Facebook och många hade kommenterat att de bad för mig. Ändå skedde detta. Varför?

Har du fått svar på det?

– Nej, inte riktigt. Men jag har lärt mig hur man lever igenom en kris, och det är något jag har nytta av på andra områden. När jag snart ska börja arbeta som skolpastor på Umeå folkhögskola till exempel. Där ska jag finnas bland kvinnor från Somalia och möta det de gått igenom – då kan det vara en styrka.

Diagnosen heter stämbandspares och är kronisk. Det innebär att Samantha återkommande drabbas av spasmer i stämbanden, vilket gör att man för en stund får svårt att andas när stämbanden krampar.

Det har också inneburit att sångrösten förändrats. Till en början var den helt borta. Det är först nu, ett drygt år senare, som hon så smått har kunnat använda den igen tack vare god hjälp av logoped och hård träning.

Samantha plockar fram sin mobiltelefon för att låta oss höra en färsk inspelning från Sverigebönens konferens i Rosvik. Hon hade ombetts att leda lovsången, men var tydlig med att hon inte använt rösten på ett år. Inspelningen börjar med att hon ber om ursäkt om rösten skulle svika.

– Jag fick gå i tro, och jag kunde sjunga! Ledd av Anden. Det var verkligen en seger, så spännande! Efter ett tag vågar man lite mer, man släpper loss lite mer, och märker att det fungerar.

Samantha ursäktar sig för att hon blir rörd när hon pratar om händelsen.

Hon tittar ner i golvet innan hon fortsätter.

– Det känns så kul att folk sagt i början, att de trott att Gud skulle ge min röst tillbaka, men jag visste inte, jag kunde inte tro att det skulle bli någonting. Men genom bön och “hard work” så gick det.

– Det känns ändå okej att jag inte är helad, det är okej. Jag kan spela upp det här och säga att “denna person har stämbandspares” – jag kan vara stolt!

Hon har också börjat sjunga lite i gudstjänsterna på hemmaplan i Umeå.

– Folk kommer fram till mig och säger att de blir glada av att höra mig igen – det är fint att få glädjas med varandra. Förut var det en sorg varje vecka som jag inte kunde delta i lovsången.

– Jag tänker också på Paulus och hans “tagg i köttet”, det var säkert värre än det jag har, men det blir en påminnelse om svagheten, och att det inte är så farligt. För när vi går ut och gör något i vår svaghet, då visar vi på en styrka. Många i dag vågar inte göra något för de är rädda att inte vara perfekta, att inte lyckas. Ändå har de kanske ingen sjukdom som begränsar dem. Tänk om alla kunde ta ett steg utifrån sin kapacitet – så mycket vi skulle kunna göra tillsammans! Gud verkar genom oss.

Det är klart att hon har varit besviken och arg på Gud många gånger, menar hon. När det varit som tuffast har hon varken orkat läsa Bibeln eller be – hon har bara suckat till Gud och sagt att om han vill vara med henne, då får han det.

– Jag kan säga “Gud, det här suger. Jag har inte gjort något för att det ska bli så här”. Jag har inget svar, förutom att Gud är svaret. Han är “enough” – det måste jag lära mig.

Samantha tycks ha en makalös förmåga att se med tacksamhet på livet. Som att hon träffade David vid 36 års ålder. Hon ler när hon nämner makens namn genom vårt samtal.

– Tänk dig, att när han hämtade mig på sjukhuset efter operationen hade han klätt sig i kostym, och han hade gjort fint hemma. Han sa “Nu vill jag finnas till för dig”.

Samantha skrattar när hon återberättar den kärleksfulla gesten, som hon uppskattade mycket.

Under sin uppväxt hade hon fått lära sig att hantera sorger och kriser genom att fly bort från dem och trycka undan känslorna. Men det är inte hållbart, menar Samantha.

– Nu vill jag leva igenom sorgerna. Jag inser att man får vara ledsen och besviken ibland, samtidigt som man har en levande relation med Gud. Vi ska inte bara säga att allt är bra, vi får vara äkta.

– Det ser jag som mitt livs kallelse, att folk ska kunna tillbe i sanning och kunna vara sig själva. Vad innebär det att tillbe i sanning? Jo, att vi kommer till Gud med “all our crap” och lämnar det vid hans fötter.

Josefin Lilja

Josefin Lilja är reporter och biträdande redaktör för avdelningarna Livsstil och Kultur på Dagen.