Madeleine bestämde ett datum när hon skulle dö

Egentligen skulle Madeleine Jansson inte leva längre än till den 28 december 2013. I detalj hade hon planerat hur det skulle gå till när hon lämnade det här livet. Men så gav hon Gud en sista chans.

Det är augustikväll och 18-åriga Madeleine Jansson befinner sig på ett kristet läger på en camping utanför Bollnäs. Sista tiden har varit turbulent. Drömjobbet på ett tävlingsstall i Tyskland slutade i katastrof och hon fick störta hem till familjen i Gävle. Nu är hon på lovsångsmöte. Runt om står människor med lyfta händer, men Madeleine sitter ner, längst bak. Under förbönen lägger en kompis armen om henne och ber, men direkt efteråt lämnar Madeleine lokalen. Hon kan bara tänka på en enda sak: Att hon vill dö.

Över sju år har gått sedan dess och nu möter jag Madeleine i hennes radhus i Uppsala. Hon har gjort äppelmuffins och berättar att bakning har blivit ett sätt för henne att slappna av. Vid köksbordet sitter också ettåriga sonen Ruben och runt stolsbenen svansar hundarna Bella och Thea.

Madeleine är klädd i svart t-shirt och längs hela armarna syns ärren från alla år av självskadebeteende. När jag frågar hur allting började, berättar hon att hennes uppväxt var idyllisk: kärleksfull, kristen familj, hus på landet, hästhagar, fruktträd, farmor och farfar i huset bredvid. Madeleine var barn länge – lekte med dockor tills hon var tolv. Flytten till stan och övergången till högstadiet blev därför en chock.

– Jag fick vänner som kom från en annan bakgrund och insåg att det fanns en annan värld än min kristna bubbla. Sedan kom puberteten och känslostormarna som följde på det.

– När jag blev kär första gången kunde jag inte hantera alla känslor. Killen jag gillade flyttade och allt blev så jobbigt. Han lekte med mina känslor, men jag var för ung för att fatta vad som hände.

Madeleine nästan ursäktar sig när hon berättar att något så vanligt som en olycklig förälskelse var det som startade hela den nedåtgående spiralen av ångest och självskadebeteende. Hon vågade inte berätta om killen för sina föräldrar, rädd för att de inte skulle tycka att det var okej att hon var kär i någon som inte delade samma tro. Så hon höll tyst, fick svårt att sova, grät om nätterna. På film hade hon sett hur någon skar sig i armarna, och hon provade att göra samma sak.

– Det blev nästan som en drog. Jag behövde skada mig allt mer för att få samma kick.

Hon började tidigt leva ett dubbelliv. Utåt sett, och inför familj och vänner, var hon en glad och social tjej som hade höga betyg, engagerade sig som söndagsskoleledare och ungdomsledare i kyrkan, hade extrajobb och ofta var hos sina hästar i stallet. Ingen kunde ana att hon i hemlighet gjorde sig själv illa, knappt sov om nätterna och led av grava ätstörningar.

– En magkatarr gjorde att jag fick svårt att äta, vilket i sin tur triggade en ätstörning som utvecklades till anorexi, bulimi och ortorexi, en sorts träningsmani. Jag tränade minst tre timmar per dag. Om jag kom hem från kyrkan klockan ett på natten lyfte jag vikter på mitt rum i en timma för att få ihop träningen den dagen. Jag hade aldrig klarat av det i dag, vilket visar hur sjuk jag var och hur vridna mina tankar var.

– Det handlade mycket om kontroll. Jag ville kontrollera alla delar av mitt liv. Ångesten försökte jag kontrollera genom att inte äta eller genom att skada mig själv på andra sätt.

Så småningom började Madeleine röka och dricka alkohol. Det hände att hon predikade på ungdomssamlingen på fredagskvällen för att direkt efteråt gå ut på krogen och supa sig full. I samma veva inledde hon ett destruktivt förhållande med en man. Ofta bad Madeleine till Gud om att ta bort ångesten, men när ingenting hände fortsatte hon på samma sätt. Det skulle krävas att hon verkligen nådde botten för att en förändring skulle ske.

Det var under ett jobbpass på tävlingsstallet i Tyskland som Madeleine fick en så stark ångestattack att hon föll ihop i en av hästboxarna och för första gången ringde hem till sin pappa och bad om hjälp. Någon vecka senare satt hon på lovsångsmötet på campingen och planerade hur hon skulle avsluta sitt liv. 28 december skulle bli hennes dödsdag.

– Samtidigt tänkte jag att jag måste ge Gud en sista chans, så jag anmälde mig till en bibelskola. Om Gud inte gjorde något där skulle jag ta mitt liv.

Terminen hade redan börjat när Madeleine anslöt till bibelskolan i Uppsala. Redan under de första dagarna träffade hon en kvinna som gått igenom samma sak som hon, fast tio år tidigare.

– En dag frågade hon om jag kunde dra upp ärmarna på min tröja. När hon fick se mina sår varken dömde eller ifrågasatte hon. Jag behövde inte berätta något, hon förstod ändå.

Med bibelskolan åkte Madeleine på en retreat där deltagarna fick uppmaningen att skriva ner saker som de ville bli fria från. Först vägrade Madeleine, men mitt i natten började hon ändå spalta upp grej efter grej som varit svåra de senaste åren. Hon beskriver hur hon grät tills hon var helt tom.

– Under hela mitt liv har jag burit med mig två bibelord. Ett av dem är “Inget vapen som smids mot dig ska ha någon lycka” från Jesaja 54:17 och när jag tittade upp från pappret under tiden jag satt och skrev såg jag att det var exakt det bibelordet som stod över min dörr. Det kändes som en bekräftelse på att jag skulle klara mig.

Och Madeleine klarade sig. När hon fick berätta om sitt bagage för andra bibelskoleelever märkte hon att andra brottades med liknande saker. Hon fick kraft av ett omskakande gudsmöte och ett tilltal från en vän om att hennes liv hade så många oskrivna blad, vilket hjälpte henne framåt. Hon tog kontakt med en läkare och fick medicin. I samma veva träffade hon också Johan som i dag är hennes man.

Hur kändes det när dagen som du utsett till din dödsdag kom?

– Jag missade själva dagen, men på nyårsafton det året, när jag tittade på fyrverkerierna med några kompisar, tänkte jag: Det här är ett liv som jag inte skulle ha fått uppleva. Egentligen hade jag velat fira stort att jag fortfarande var vid liv.

Hur hanterar du din ångest i dag?

– Framför allt har jag en annan förståelse för vad ångest är. Jag vet att det är en reaktion på rädsla och att ångesten inte är farlig i sig, det är hur man hanterar ångest som är det farliga. Om jag känner ångest kan jag sitta i soffan med min man bredvid mig och lita på att ångesten kommer att gå över. Efteråt kan jag analysera varför ångesten uppstod och bearbeta den på det sättet.

– Sedan kan jag prata om den på ett annat sätt i dag. Om jag till exempel får en osund tanke om mat kan jag säga det. Då behöver det inte bli lika stort.

Vad önskar du att du hade gjort som tonåring när allt började?

– Jag önskar att jag hade berättat för någon. Mina föräldrar kunde inte se att något var fel, så det var väldigt svårt för dem att agera. Jag önskar att jag hade kunnat vara öppen och ärlig. Ju större hemligheterna blev, desto jobbigare kändes det. Ångesten växte i mörkret.

Fanns det en acceptans för att må dåligt i kyrkan som du växte upp i?

– Det fanns en föreställning om att “Det här händer inte kristna. Du har ju Jesus – du ska vara glad!” Men Jesus själv hade ju ångest!

Vad gjorde att du ändå höll fast vid din tro?

– Jag har alltid vetat att Gud finns och alltid upplevt honom starkt. Däremot klarade jag inte av att släppa mina problem till Gud. Min kontroll var viktigare än hans.

– Att jag har haft en tro på Gud har definitivt räddat mig.

I dag ser Madeleine ljust på sin framtid. Hon är snart färdigutbildad förskollärare och trivs med livet.

– Gud är med mig hela tiden och ger mig kraft. Jag kan fortfarande ha dippar, men nu har jag hittat hälsosamma sätt att hantera dem på. Jag försöker omvandla energin till något positivt genom att skriva, måla eller baka. Min framtid känns jätteljus!

Hit kan du vända dig om du brottas med självmordstankar:

• Jourhavande präst, alla dagar 21-06. Ring 112 och fråga efter Jourhavande präst. Man kan också mejla eller chatta.
• Bris, tel 116 111 eller chatta här.
• Mind, självmordslinjen tel 90 101 eller chatta här.

Malina Abrahamsson

Malina Abrahamsson är reporter på Dagens kultur- och livsstilssidor.