Magnus Persson: Hur ser du på dig själv?

Jag har varit med om ett nådens mirakel! Jag var förlorad men blev återfunnen! Jag var skyldig men blev förklarad frikänd! Jag var död men fick nytt liv! Jag var en publikan men fick bli ett av Guds barn!

Händelsen som triggar tre av de vackraste berättelserna i Nya testamentet är Jesu skandalösa socialiserande med de av fariséerna utdömda och stämplade syndarna. Fariséerna var en isolerad separatiströrelse som hade ett stort behov av att göra markeringar och dra gränser, för att påvisa vem som var innanför eller utanför, vem som var värdig eller ovärdig. Deras religiösa segregation var exkluderande och byggde murar mot omvärlden. Det var ett uttryck för deras teologi om frälsning genom separation från och reaktion mot synd. Jesus var inkluderande och byggde broar till omgivningen som ett uttryck för en teologi om frälsning genom inkarnation och substitution – att Gud själv blev människa och offret för vår synd och vårt straff.

Publikaner var skatte- och tullindrivare, judar som hade sålt sin själ till det Romerska riket genom att ingå kontrakt med dessa hedningar och göra personlig förtjänst på förtrycket av sina landsmän. De betraktades som förrädare, blev utstötta ur synagogan, deras pengar togs inte emot i templet och de dög inte som vittnen i rätten. Det var så fariséerna gjorde Israel färdigt för frälsning – genom att exkludera alla orena och ovärdiga. Av Lukas berättelse längre fram om Sackeus förstår vi att publikanerna själva var smärtsamt medvetna och djupt skamfyllda över sina val och handlingar.

Hur ser du på dig själv? Kommer du inför Gud och ser ner på andra syndare eller ber du ärligt Gud, ha nåd och förbarma dig över mig arma syndare? Är du en förträfflig farisé eller en förkrossad publikan?

Hur agerar vi som kyrka? Är vi som fariséerna eller mer som Jesus? Isolerar vi oss genom att exkludera de ovärdiga och orena och markera mot hedningarna och syndarna? Eller är vi lite mer som Jesus – ständigt kritiserade av fariséerna för vårt skandalösa umgänge med dem där utanför – när vi söker och närmar oss den som är förlorad genom att kommunicera och inkludera?

Inom mig bor det både en präktig och religiös farisé såväl som en svag, skandalös och skamfylld publikan. Som farisé tycker jag att Gud är skyldig mig lite extra uppmärksamhet, eftersom jag gärna jämför mig dem som syndar annorlunda än jag gör. Som publikan står jag skyldig inför Gud påmind om min egen synd och skuld och ber om nåd.

En av poängerna med de tre liknelserna i Lukas 15 är att Gud inte handlar med oss som varken fördömda publikaner eller förträffliga fariséer utan som förlorade får, förlorade mynt och förlorade söner som han söker för att finna, försona och förvandla i Kristus. Låt firandet börja!