Magnus Persson: Mer attraktivt än en trång port

Jesus varnar i slutet av bergspredikan för falska profeter som predikar en vid port som leder till fördärvets breda väg. Dessa uppträder som får men är i själva verket vargar.

Herden ger sitt liv för fåren medan vargarna – de falska lärarna – skor sig på fåren. De talar om en bred väg som är enkel att gå. Mirakler och imponerande resultat framhålls som bevis på att det är den rätta vägen. Det är på denna väg de stora skarorna färdas. Det är så de falska profeterna argumenterar: Porten är vid. Vägen är bred. Många färdas på den. Tiotusen flugor kan väl inte ha fel?

Detta budskap passar vår tid som handen i handsken. Vi dyrkar bekvämlighet. Inkluderande och kravlös retorik hyllas. Drar det mycket folk tar vi det som ett bevis på att det är rätt. Jag måste medge att en bred väg i sällskap med många låter väldigt mer attraktiv än en trång port och en smal väg som få finner – den som Jesus talar om. Men allt handlar om vart vägen leder. Den breda vägen leder till fördärvet medan den smala vägen leder till livet.

Har våra goda intentioner bedragits av världsliga ambitioner och gjort oss till falska profeter i stället för goda herdar? Kanske, om vi ängsligt försöker göra porten vidare och vägen bredare än den är för att nå fler. Om vi ska tro Jesus, är det så.

Vi skakas i dessa dagar av rapporter om hur våra kristna bröder och systrar i Syrien och Irak förföljs och dödas för sin tro. Jag kan inte låta bli att fundera över om de skulle känna igen sig i den trevlighetsteologi som präglar så mycket av svensk kyrklighet. Jag tänker på Jesu ord: den som söker finna sitt liv kommer att mista det, men den som för min skull mister sitt liv ska finna det.

Är det kanske mer eländigt ställt med oss fräscha kristna i väst än våra förföljda syskon i öst? Har vi i själva verket förlorat både oss själva och livet i vårt intensiva sökande efter oss själva och det goda livet? Är det så att våra förföljda bröder och systrar har valt den trånga porten, färdas på den smala vägen och därför funnit det verkliga livet i Kristus?

Låt mig vara tydlig med att jag fördömer alla former av förföljelse, att dessa kristnas lidande smärtar mig och att vi bör hylla och värna den religionsfrihet vi åtnjuter. Men när det är sagt så har våra förföljda syskon mer gemensamt med Nya testamentets kristna än vi. Här hänger vi läpp, lämnar tron och gör slut med kyrkan om det blir minsta tråkigt, tufft eller krävande. Kanske vi har gjort porten för vid, vägen för bred och blivit vägvisare till fördärvet snarare än till härligheten.