Magnus Persson: Omsluten – inte avvisad

I söndagens evangelietext fnyser den religiösa eliten åter igen åt Jesu val av middagssällskap. Vi möter en svindlare, en illojal förrädare som sålt sin själ till romarna och gjort sig själv rik på att lura sina egna landsmän på pengar. Han, Sackaios, var inte bara en tullindrivare i mängden, utan ledaren för denna organiserade orättfärdighet.

Sackaios längtan efter att se Jesus får ett mycket ­konkret uttryck i det att han helt utan prestige tar sig för att springa, likt ett barn, och sedan klättra upp i ett träd. Han har antagligen klättrat upp i trädet för att kunna se utan att bli sedd, kanske för att slippa uppleva människors förakt. Men där andra bara känner förakt ser Jesus något annat.

Det är lätt att föreställa sig hur Sackaios skälver till av fruktan när Jesus plötsligt stannar och ser upp mot honom i trädet. Han är avslöjad. Han är funnen. Han är sedd. Kanske påminns han om sin synd, sin otillräcklighet, sitt omoraliska och orättfärdiga liv. Kommer han att bli offentligt utpekad och dömd inför alla församlade?

Förmodligen känner sig Sackaios mindre än någonsin inför mötet med renheten, heligheten och rättfärdigheten som är personifierad i Jesus. Men det är inte ord av vrede och dom som kommer över Jesu läppar, utan ord av nåd. Han blir omsluten av kärlek i stället för avvisad. Han möts av värme och intresse istället för kylig arrogans och nonchalans. Jesus bjuder hem sig själv på middag till Sackaios som tar emot honom med glädje.

Omgivningen mumlar förargat om det opassande i det hela. Borde inte Jesus i stället påtala Sackaios synd och kraftfullt konfrontera honom? Men varken Sackaios eller Jesus verkar besväras av de självgodas gläfsande, de är fullt upptagna av att fira frälsningen som nått ännu en människa.

Nåden börjar där stoltheten tar slut. De självgoda är allt för fulla av sig själva för att erfara barmhärtigheten. Förträffliga äldre bröder, antika och moderna, har aldrig accepterat Faderns oreserverade omfamnande av förlorade söner. Fundamentalister och fariséer har genom alla tider ivrigt och högljutt protesterat när nådens erbjudande framstår som alltför generöst och överflödande. Nåden har en sådan förnärmande effekt på alla oss som resonerar i termer av vad som är rim och reson.

För den självgode är nåden något besvärande, men för syndaren är den befriande. Nåden väljer alltid dem först som vi skulle välja sist. Nåden hittar alltid hem hos dem som känns väldigt långt borta. Nåden spelar alltid hemmamatch på bortaplan. Jesus finner en Abrahams son under huden på en av fundamentalisterna stämplad syndare.

Förvisso finns det många berättelser i evangelierna där Jesus konfronterar synd, men det gäller allt som oftast de självgoda och självrättfärdiga. Annars är han mest upptagen med det som är hans programförklaring: att uppsöka och frälsa det som är förlorat. Gärna över en bit mat.