Mamma betyder mest för tron

- Jag kände att mina föräldrar valde Gud och församlingslivet framför mig som barn. De hjälpte alkoholister och hemlösa. Jag kände alltid att jag var nummer två. Jag blev alltmer bitter, säger Erik, 40 år.

- Min mamma gav mig en mycket sträng kristen fostran. Jag lovade mig själv att inte göra samma sak med mina egna barn, säger Kalle, 60 år.

Vi möter Erik och Kalle i boken ”Våga visa vägen till en tro som bär” av psykologen Alf B Svensson och Cilla Stjernberg, projektledare för ”Tillsammans” (pingströrelsens familjearbete).

Ingen av dem mötte en kristen tro som var angelägen för dem som barn. Så hur skulle de som vuxna själva göra? Erik och hans sambo har medvetet valt att inte ge sina barn någon kristen fostran, men han är osäker på om det är rätt beslut. Kalle konstaterar i efterhand att det är en stor sorg att hans egna barn inte tror på Gud eller går till kyrkan.

Cilla Stjernberg har mött många som Erik och Kalle.

- Det är en av de främsta anledningarna till att jag jobbar med det här. Alla jag mött som blev mer eller mindre tvingade och nu säger att ”tvinga mina barn är det sista jag ska göra”, säger Cilla Stjernberg.

Genom ”Tillsammans” vill hon hjälpa och motivera föräldrar att hitta andra sätt att bli den första länken mellan barnet och Gud. Alltför många, brända av egna erfarenheter, är för försiktiga med att påverka sina barn tycker hon.

- Du kanske inte själv vill påverka ditt barn. Men du kan vara säker på att någon annan gör det!

Cilla och Alf konstaterar att många föräldrar inte ger sina barn någon andlig vägledning. Orsakerna kan vara flera. Ibland är det av ren välmening, man är försiktig - vill inte klampa på och ta över. Det kan också bero på eget dåligt självförtroende, vi tycker inte att vi duger till - det är ju inte så mycket bevänt med vår egen tro, eller så har vi helt enkelt inte tid.

Men inte ens för den som vill ge vidare en tro till sina barn är det enkelt.

Det finns gott om exempel på föräldrar som gjort ”allt rätt” men där barnen ändå flyr kanske både kyrkan och tron. Och det finns ingen metod som garanterar det önskade resultatet.

- Man kan fostra fram ett yttre beteende. Att barnen inte ska svära, att man ska tacka Gud för maten och så vidare, men ett andligt liv kan man inte fostra fram, konstaterar Alf B Svensson.

- För att ett frö ska gro måste det till en bra jordmån. Jord, vatten, solljus … men själva livet kommer inifrån fröet. Precis på samma sätt är det föräldrarnas ansvar att skapa en andlig jordmån för att tron ska ha förutsättningar att gro, men föräldern kan inte ge tron. Det är som Paulus säger, ”Jag vattnade men Gud gav växten”, säger Alf B Svensson.

Den bästa andliga jordmånen finns i mammorna och papporna själva, som det goda exemplet.

- Föräldrarna är de viktigaste förebilderna. Det är i hemmet som barnen ser hur tron får positiva konsekvenser i vardagslivet. De ser att föräldern själv vänder sig till Gud, ser att tron ger tröst och styrka, konstaterar Alf B Svensson.

Cilla Stjernberg poängterar också vikten av att leva, inte bara tala om, tron.

- Om det inte genomsyrar ens eget liv, om man inte själv prioriterar kyrkan och tron varför skulle då barnen göra det? Varför skulle de vilja ha något som inte verkar vara så viktigt för föräldrarna?

För att sedan få en egen tro gäller samma andliga regler som för föräldrarna - att umgås med Gud själv. Barn behöver få kunskap om Gud, men de behöver främst få en relation, vilket skapas genom bönen. Till en början är det oftast föräldern som ber och tar med barnen i bönen.

- Genom bönen visar föräldern sin egen relation med Gud. Orden är inte så viktiga utan den närhet till Gud som visas, säger Alf B Svensson.

Men så småningom är det dags för barnet att själv formulera sin bön.

- I början kan barnet behöva hjälp. Ett sätt är att man börjar be ”Gud tack för att jag …” och sedan fortsätter barnet och säger vad det vill tacka för. Sedan kan man be ”Gud, hjälp mig att …”, ”Gud, förlåt mig för att jag …” och ”Gud, gör så att jag vågar …”, säger Cilla Stjernberg.

- Och då är det jätteviktigt att bönen blir utifrån barnet själv och på dess villkor. Ingen bön är någonsin fel.

Men frågan kvarstår: Hur långt får man gå? När övergår vägledning till att bli manipulation? En förälders stora önskan om det bästa för sitt barn som tar över …

- De som jag mött som är bittra över sin uppväxt upplevde att deras föräldrar inte frågade dem om vad de tyckte. Det var aldrig öppet för diskussion. Det var svart och vitt, ”Gud hör bön”. Punkt slut!

I stället förespråkar Cilla vad hon själv kallar ”Ta-med-jobbet-hem-metoden”.

- Prata med barnen med samma respekt och öppenhet som när du pratar med dina arbetskamrater. Har ni ett problem på jobbet så diskuterar ni er fram till en lösning. Gör likadant hemma. Ta med barnen i planeringen av ert kristna utövande. Fråga hur ni ska göra. Om ni har provat att be högt någon kväll, fråga barnen hur det kändes, om det var okej och om det är något de vill fortsätta med. Fråga dem varför de tror att ni som föräldrar vill att familjen ska gå till kyrkan.

- Fråga - och lyssna på barnen! Ge inte svaren utan vänta på att barnen själva kommer fram till vad de tror.

Cilla har intervjuat alltför många ungdomar som kunnat de rätta svaren men aldrig fått tänka sig fram till dem själva. Självständighet och egen reflektion är en förutsättning för att de ska finna vägen till en tro som är deras egen, inte en kopia av förälderns.

Det är också viktigt att lyssna in varje enskilt barn. Man kommer inte ifrån att det andliga intresset är olika från barn till barn. En del barn får tidigt en egen relation med Jesus, andra har inte samma längtan.

- Jag tror att alla har förutsättningar för ett andligt liv, men jag tror också att det finns skillnader i barns personlighet. En del tilltalas mer av det andliga än andra, säger Alf B Svensson och påpekar varje barns rätt till sin egen tro.

- Bejaka och hjälp dem att uttrycka den tro de har, då stärks de i sin kristna identitet, säger Cilla Stjernberg. Räkna dem som kristna. Säg: ”Du som tror på Gud …” eller ”Du som är kristen …”.

Ett annat sätt att stärka barnens kristna identitet är att blanda in Jesus i det vanliga livet. ”När du ser en redlöst berusad och utslagen person, ring inte bara efter en ambulans utan förklara också att Jesus vill att alla människor ska hjälpas åt.”

För att ge vidare en hållbar tro är det viktigt att inte väja för barnens tvivel och svåra frågor. Att smita från verkligheten med uteblivna bönesvar gör barnen ingen tjänst. I stället får vi återigen anamma ”Ta-med-dig-jobbet-hem-metoden” och avslöja att vi inte alltid förstår varför Gud inte helar den som är sjuk, att vi inte får allt vi ber om. Cilla har en egen nära erfarenhet.

- Jag vet själv när jag pratade med min dotter när hennes farfar var sjuk. Vi bad länge att han skulle bli frisk men sedan dog han ändå. Då måste man prata så att barnet inte tror att de bad för lite eller fel.

- Barn förstår att Gud inte är någon fixare men kan lära sig att Gud är med mitt i det svåra precis som vi som föräldrar finns med för våra barn.

När vi inte förenklar utan ger en mer sann bild av den kristna tron och det kristna livet hjälper vi våra barn att hantera de tvivel och kriser de kommer att möta.

För den som inte känner att man kan vägleda sina barn har Cilla ett sista råd:

- Om du inte orkar göra något annat så se till att du har kristen media hemma. Det finns kristen musik för alla smaker och filmer finns både tecknat och som spelfilm. Det är ett enkelt sätt att så ett frö hos dina barn.

Hon har själv använt kristen media när hon arbetat med barn.

- Ibland har jag tänkt att vad vi matar våra ögon och öron med spelar stor roll. Filmer och musik fastnar, föder tankar och leder till samtal.

Och även det allra minsta lilla kan göra stor skillnad.

- Precis som en maskros kan tränga upp genom asfalt kan en tro spira trots att jordmånen är knaper, säger Alf B Svensson.