Många av Helgelseförbundets evangelister blev pingstpredikanter

Men det var inte så enkelt. Vänskapsband knöts förstås mellan evangelisterna och de nyomvända, som ofta läste HF: s tidning och reste till Torpkonferenserna. Där inga församlingar fanns eller där det uppstod strider mellan de nyväckta och de befintliga församlingarna bildades ändå nya. Inte sällan kallades de först ungdomsföreningar.

En del församlingar löste frågan så att man tog emot HF: s predikanter och lät dem ta upp kollekter. Ända fram till samgåendet med Örebromissionen 1997 innehöll HF: s årsbok adresser till sådana predikoplatser i andra församlingar.

Många HF-evangelister blev pingstpredikanter, kanske helt enkelt för att få en ordnad ekonomi när de bildade familj. Många församlingar inlemmades i pingströrelsen som etablerades på bred front vid den här tiden – och som för övrigt inte heller ville vara ett samfund.

Om HF bildat församlingar från början hade kanske medlemssiffrorna mellan HF och Pingst varit de omvända, och Pingströrelsens roll nationellt och internationellt sett annorlunda ut. Och kanske hade kvinnorna haft en fortsatt framträdande roll om inte Pingströrelsens blockering mot kvinnor som ledare hade övertagits av HF?

Andra generationens ledare i HF såg om sitt hus. De hade nära 300 evangelister och ett 30-tal missionärer att ta hand om. Konkurrensen från pingströrelsen ökade. Dopsyn, tungotal, helande och församlingssyn debatterades livligt.

1924 ändrade HF sina stadgar så att församlingar kunde ansluta sig. Samfundsbildningen var ett faktum.

Först 1960 bildades dock en församling i Stockholm och 1965 i Örebro och Göteborg.

I mitten av 1940-talet formades ett ungdomsarbete och en pastorsutbildning, och HF gick in i frikyrkoekumeniken. Inte förrän 1985 samlades administrationen i Kumla.

Håkan Arenius

Håkan Arenius skriver bokrecensioner i Dagen. Han har tidigare arbetat som ledarskribent och redaktör.