Marcus Ardenfors: Många män när pingstledare möts

Att en kvinna skulle vara föreståndare eller kunna tjäna som äldste var under lång tid otänkbart i den svenska pingströrelsen. Än i dag, knappt 30 år efter att rörelsen slog fast att kvinnor ska ha samma möjligheter som manliga kollegor, är en klar majoritet av rörelsens församlingsledare män.

Den här artikeln bygger på Frikyrkopoddens två avsnitt om kvinnligt ledarskap i pingströrelsen. Du hör dem båda här:

2013 kommer en rapport som är framtagen på uppdrag av Pingst Ung. Under flera års tid har de haft frågor kring jämställdheten i rörelsen och noterat att få kvinnor finns på ledande positioner. När rapporten släpps så sammanfattar en av författarna resultatet i en intervju med tidningen Dagen: ”Det finns en norm i Pingst som säger att män är ledare, men inte kvinnor”. Dessutom, skriver författarna, finns det en omedvetenhet bland pingstpastorerna att det är så.

– Det var som att det satt i ryggraden hos både kvinnor och män att de främsta ledarna ska vara män, säger pingstpastorn Anethe Carlsson som tillsammans med ledarskapskonsulten Jenny Bergh skrev rapporten.

Rapporten innehåller bland annat berättelser från åtta anonyma kvinnor som just då jobbade eller hade jobbat som pastorer i rörelsen. En av dem berättade om en händelse när hon var ny pastor i en församling. Hon skulle vara med på en bönedag som arrangerades tillsammans med andra kyrkor i området. Traditionen var att den pastor som var ny skulle hålla i bibelstudiet, men av någon anledning fick hon aldrig frågan.

– När de kyrkorna möttes upp var det någon gubbe som knackade henne på ryggen och sa: ”Vad roligt att se dig, är det du som sköter kaffet i dag”. Man förutsatte att den här nya människan som är kvinna i 40-årsåldern inte hade något att säga utan var någon servicepersonal, säger Anethe.

Anethe berättar också om hur kvinnor kunde få höra att de hade snygga kläder i stället för att få respons på vad de hade talat om. Flera av de intervjuade kvinnorna berättade också att de varit med om att inte tas på allvar eller bli helt ignorerade. De flesta av de här erfarenheterna hade de fått i möte med äldstekåren eller andra pastorer inom rörelsen, berättar Anethe.

– Kvinnorna hade goda relationer med sina församlingar. Det var sällan någon där som hade den här idén om att du ska vara på ett visst sätt. Det var så fort man kom upp i hierarkierna som det här smällde till.

Utöver intervjuerna med kvinnorna visade rapporten på hur det under lång tid funnits en manlig dominans i rörelsens beslutande rum och i konferensernas talarstolar. Men rapporten visade också att det fanns en vilja till förändring. I en enkät som 311 pastorer svarade på framkom det att i princip ingen hade några teologiska invändningar mot kvinnligt ledarskap och att 90 procent tyckte att jämställdhet är viktigt. Det fanns alltså inget uttalat motstånd mot kvinnligt ledarskap, problemet var den mansdominerade kulturen, konstaterade rapporten.

– Just då, 2013, var normen för en bra ledare en vit man i 45–50-årsåldern. När man som kvinna inte motsvarade den normen blev man utsatt för härskartekniker eller ett nedlåtande sätt. Jag menar inte att folk menade att vara elaka, utan man var fångad i den här normen, säger Anethe Carlsson.

Hur hade pingströrelsen hamnat här? För att svara på den frågan får vi ta oss tillbaka ända till 1900-talets början när pingströrelsen etableras i Sverige. I övriga frikyrkorörelser vid den här tiden varierar synen på kvinnors roll i kyrkan. En av de som lyfter fram kvinnors möjligheter att predika och evangelisera är Örebromissionens grundare John Ongman. 1908 startar han Örebro missionsskola som är öppen för både kvinnor och män. Helgelseförbundet och Frälsningsarmén är två andra rörelser där kvinnorna får ledande roller. I den tidiga pingströrelsen får kvinnorna en viktig roll som evangelister, men det är bara män som får leda de nybildade församlingarna.

– Ofta kom två kvinnor till en ort och evangeliserade och vann människor för Gud så att det blev en liten församlingsgrupp. Till en början ledde kvinnorna gruppen, men när det kom till nattvard och dop fick äldstebröder från närmaste stad komma dit. De nybildade församlingarna blev sedan utposter till församlingen i staden, berättar Gunilla Nyberg Oskarsson, kyrkohistoriker och tidigare pingstpastor.

Gunilla menar att kvinnorna hade en avgörande roll för rörelsens snabba tillväxt i Sverige under de första årtiondena. Något hon inte riktigt tycker har lyfts fram i historieböckerna.

– Man ser samma sak i svensk pingstmission. Jag bearbetar en bok om svensk pingstmission i Brasilien och hittade en del nytt material och såg vilka insatser kvinnor gjort där.

Att kvinnorna har en stor roll i Brasilienmissionen gillas inte av alla svenska missionärer på plats. Konflikten bland missionärerna blir så stor att pingstledaren Lewi Pethrus kommer dit på besök 1930 och slår då fast att de kvinnliga missionärerna får predika och leda möten, men inte vara församlingsföreståndare. Samtidigt säger han att kvinnor får ta den rollen om det inte finns någon lämplig man för uppgiften. Resonemanget liknar det som Lewi Pethrus gett uttryck för redan 1917: att kvinnan kunde vara evangelist och undervisa de nyfrälsta men att hennes uppgift inte kunde likställas med mannens.

Under 1940- och 50-talen institutionaliseras pingströrelsen mer och mer, vilket leder till att kvinnorna marginaliseras, menar Gunilla Nyberg Oskarsson.

– Det börjar med att de inte är annonserade på söndagarnas förmiddagsmöten utan bara kvällsmötena, som på något sätt var mindre officiella. Med tiden blir de sedan många av dem barnevangelister, trots att de själva från början hade upplevt en kallelse till att vara förkunnare.

Det dröjer till slutet av 1970-talet innan saker börjar förändras i den svenska pingströrelsen. Då har också mycket hänt i det svenska samhället där allt fler kvinnor får högre utbildning och chefspositioner. 1976 tillsätter Cityförsamlingen i Stockholm kvinnor i sin styrelse och 1979 släpper Wasti Feldt-Johansson boken ”Kvinnan i frikyrkan” som tar tydlig ställning för kvinnligt ledarskap. Ett år senare blir hon rörelsens första kvinnliga föreståndare i Göteborgsförsamlingen Gilead.

Under 1980-talet fylls Dagens debattsidor med argument för och emot kvinnligt ledarskap. I takt med att åren går blir frågan allt viktigare inom rörelsen och de som stödjer kvinnligt ledarskap blir fler och fler. 1988 fattas ett historiskt beslut i Sollentuna pingstförsamling, då Britt Sandberg och Barbro Bertilsson blir de första kvinnorna att få tjäna som äldste.

– När man gick på predikantveckan var det ju inte så många kvinnor där och jag vet att man något år hälsade bröderna välkomna, trots att det var kvinnor med. Det var männen som förde talan, berättar Britt Sandberg.

1990 bjuder Filadelfiakyrkan i Stockholm in till en samtalsdag om kvinnligt ledarskap. Ett femtiotal pastorer och bibelskolelärare är på plats och konstaterar att det inte finns stöd i Bibeln för tanken att kvinnor inte ska kunna tjäna vid nattvard och dop. Den slutsatsen gör att Filadelfiaförsamlingen kort därefter beslutar att kvinnor i ledande ställning ska få utföra dessa tjänster.

1992 tas nästa steg när pingströrelsens evangelister samlas till Jönköpingsveckan där frågan diskuteras öppet. Och den avgörande pusselbiten för pingströrelsens omsvängning i frågan kommer sedan på predikantveckan 1994 där man både historiskt och teologiskt behandlar frågan.

På pappret finns det nu inte längre några skillnader mellan mäns och kvinnors möjligheter att vara församlingsledare inom Pingst. Men även om de formella hindren försvinner här i mitten av 1990-talet, lever en kultur vidare som gör det svårt för många kvinnor att ha ledande roller. Det är just det som rapporten 2013 kommer att visa.

För Anethe Carlsson var rapportens slutsats en bekräftelse på det som hon själv upplevt under sina många år som pastor. Hon berättar om ett tillfälle i början av 2000-talet när hon som anställd i en större församling hade predikat på en gudstjänst.

– Efter gudstjänsten blev jag tillsammans med de andra predikanterna inkallad till församlingsledningen. De talade om för mig att det inte blir fler predikningar. Jag frågade om jag sagt något fel, men fick inget svar på det och förstod att det mer handlade om den principiella frågan om kvinnor som predikar och leder.

Liksom Anethe har Linnea Sennehed varit pastor inom pingströrelsen större delen av sitt vuxna liv och arbetar i dag som föreståndare i Motala. Hon har på nära håll kunnat se mäns och kvinnors olika förutsättningarna, eftersom hon är gift med Mattias som också arbetar som pastor. När de fick var sin pastorstjänst i Linköping och började bilda familj märkte hon att både hon själv och andra hade vissa förväntningar på henne som inte fanns på Mattias.

– Det var nog lättare för mig att ifrågasätta om jag ska utsätta barnen för att jag ska vara pastor och även andra uttryckte det. En pastor sa till exempel att om hans fru inte hade varit hemma med barnen hade han aldrig kunnat vara pastor. Det gjorde mig rätt provocerad för det uppmuntrade ju inte mig i vår situation.

De olika förväntningarna märktes också genom de frågor Linnea kunde få om hur länge hon skulle arbeta i kyrkan eller vad hon skulle göra efter pastorsjobbet. Frågor som Mattias aldrig fick.

2013 började Linnea att läsa till pastor på Akademi för ledarskap och teologi, samma år som jämställdhetsrapporten släpptes.

– Jag kommer ihåg att jag läste den och att vi bearbetade den i skolan. Vi pratade om maktspråk och hur man till exempel hanterar om man känner sig förminskad. Men vi bearbetade också frågan om kvinnligt ledarskap rent teologiskt.

När rapporten släpptes fick den ett mestadels positiv bemötande i rörelsen och Anethe och Jenny åkte de kommande åren runt och höll föreläsningar i olika sammanhang. De skrev också en bok på ämnet som fick namnet ”Ester – för ett hållbart ledarskap”.

– Vi var inte ute efter att piska vår egen rörelse utan ville skriva om hur man kunde tänka och göra. Jämställdhet för jämställdhetens skull var inte det viktiga, utan jämställdheten för att använda alla de kompetenser vi har för att faktiskt rädda världen.

Åtta år efter att rapporten hade släppts hade antalet kvinnliga föreståndare mer än fördubblats. 18 kvinnliga föreståndare år 2012 hade år 2020 blivit 49. Men trots ökningen är det i dag fortfarande bara 16 procent av det totala antalet föreståndare som är kvinnor. Men för Anethe är siffrorna inte det mest oroande, utan den kultur hon ser i rörelsen.

– Normen för hur man ska vara, tala och uppföra sig har bara smalnat av ännu mer. Vi hade en mycket bredare mångfald av personlighetstyper förr. I dag ska en predikant vara som Daniel Alm eller Niklas Piensoho och det gör att det blir så smalt att varken kvinnor eller män får plats.

Marcus Ardenfors är föreståndare i pingstkyrkan i Jönköping och han ser att det finns en risk för likformighet bland de ledande pastorerna i rörelsen.

– Många pingstförsamlingar leds från talarstolen och den som har förmågan att entusiasmera människorna har lättare att få igenom vissa beslut. Och det tror jag kan normera ett visst sorts ledarskap. Är du lite för reflekterande och lite lågmäld i din förkunnelse kanske det uppfattas lite mindre visionärt eller framåtlutat. Där finns det nog risker.

Marcus är bekymrad över att det inte är fler kvinnliga föreståndare i rörelsen och att det verkar finnas något i kulturen som gör det svårt för kvinnor att ha ledande positioner. I pingstkyrkan i Jönköping är många i personalgruppen kvinnor, men samtidigt ser Marcus att det finns en ojämn maktbalans.

– Det är likväl jag som man som är föreståndare och ordförande i församlingen är man. Är det bara tillfälligheter? Historiskt talade man om de ledande bröderna i rörelsen, det var ett uttryck för det outtalade ledarskapet i pingströrelsen. Och jag kan fortfarande se att när många ledare möts är det många män.

För att få svar på vad det är i kulturen som skapar hinder för kvinnor kommer pingstkyrkan i Jönköping att arrangera en samtalsdag på temat i början av hösten.

– Pingst är ju noga med att fundera kring vad vi gör och hur vi ser på de här frågorna. Vi behöver arbeta med frågan både teologiskt och strukturellt. Jag lyssnar mer på Anethe och mina kvinnliga medarbetare här i församlingen än känner att jag har facit i frågan, säger Marcus.

Anethe och Linnea kan ge fler exempel på hur både de själva varit med om och sett andra kvinnor behandlas annorlunda än män.

– När jag satt med i konferensledningar fick vi ofta höra att kvinnor inte ställer upp och ibland kunde man få höra att väldigt få kvinnor kan ta en så stor talarstol som på Nyhemsveckan, vilket bara är trams naturligtvis, säger Anethe.

Även när hon ibland själv fått frågan att vara talare har hon känt att hon särbehandlats.

– Om det ringer någon från en konferens och säger att de vill ha en kvinnlig talare har jag i princip inte åkt. Vad vill de att jag ska göra, vara kvinna, eller vill de att jag ska ha något att säga?

Linnea tror också att en del församlingsmedlemmar kan ha svårare när en kvinna går in och tydligt fattar ett beslut, än när en man gör det.

– Som ungdomspastor reflekterade jag över att särskilt de som var äldre än mig blev ganska upprörda när jag satte ner foten. Jag kände att det nog var för att jag var en ung kvinna som de tyckte det var jobbigt.

Samtidigt vill Linnea betona att hon oftast har bemötts med respekt av församling och kollegor och känt ett starkt stöd i sin pastorsroll. Hon önskar att fler kvinnor skulle våga ta steget och bli föreståndare.

– Det finns så otroligt många duktiga tjejer, mycket kvaliteter som inte används i våra församlingar. Jag tycker att det är synd att det uppenbart är lite svårare för kvinnor att ta steget och bli föreståndare.

För Linnea har det varit en lång resa att våga tro på sin egen ledarskapsförmåga. Till dem som känner igen sig i hennes brottningskamp vill hon ge ett råd.

– Jag skulle säga att det går jättebra att vara pastor på jättemånga olika sätt. Hitta din väg och våga köra på den, det funkar. Det har jag lärt mig, att våga lita på mig själv även om jag fortfarande kan brottas med tankar om jag är en bra pastor.

Anethe tror också att det behövs en större kunskap i rörelsen om hur makt fungerar.

– Alla som jobbar i en församling med ett ledaruppdrag har makt och det är inte fult. Men om man inte är ödmjuk inför makten blir vi människor som använder olika härskartekniker för att få igenom vår vilja.

Marcus ser frågan om kvinnligt ledarskap som en viktig fråga för framtiden.

– Jag tycker att det här är en superviktig fråga. Uppdraget vi har är så brutalt viktigt. Att 50 procent av befolkningen inte får kliva fram och leda, det skulle bara hämma den tillväxthastighet vi skulle behöva. Det skulle fattas oss något om de inte är i funktion.

Albin Larsson

Albin Larsson är reporter och printredaktör på Dagen samt programledare för Frikyrkopodden.