Maria Ahlriksson: Min sjukdom gör mig till en bättre själavårdare

Som elvaåring drabbades Maria Ahlriksson av en ovanlig sjukdom som hon inte visste om hon skulle överleva. Även om sjukdomen påverkar hennes roll som pastor och själavårdare, vill hon leva på ett sätt så hon inte hämmas.

– Ingen har blivit lovad att livet ska vara enkelt, däremot kan jag tidvis känna skuld för att jag genom min sjukdom påverkat andras liv.

Maria Ahlriksson gick i femte klass när hon drabbades av Stills sjukdom, en autoimmun reumatisk sjukdom som är kronisk. Hon hade varit sjuk ett tag i det man trodde var halsfluss, men på vårdcentralen konstaterades att hon var så pass sjuk att hon behövde skickas direkt till länssjukhuset i Skövde.

– Jag hade oroväckande hög feber och kände mig tung i kroppen samtidigt som jag hade väldigt ont, speciellt i axelpartiet. Det gjorde att jag fick starka mediciner omedelbart. På bara några timmar fick mitt liv ett före och ett efter. Det var en chockartad tid och ett under att jag överlevde.

Att behöva åka med sin mamma direkt från vårdcentralen till sjukhuset var hemskt, minns Maria Ahlriksson. Där lades hon in omgående och fick vara kvar med endast några få permissioner under ett halvårstid, innan hon fick komma hem igen frampå vårkanten. Hon fick gå i skola på sjukhuset, vilket inte alltid var så enkelt.

– Att plugga glosor och lära sig geografiska platser när man inte ens visste om man skulle överleva var en märklig upplevelse.

Bara transporten till skolsalen kändes emellanåt absurd, minns hon. Ibland färdades Maria Ahlriksson dit genom korridorerna halvsittande i en sjukhussäng för att hon var för trött och hade för ont för att gå.

– Jag var inte särskilt rädd för att dö, även om jag förstod att det kunde sluta så.

Maria kände sig trots allt inte särskilt ensam utan trygg och buren av människors förböner och Guds omsorg. Hon har inte undrat över varför hon blev sjuk, vare sig då eller senare i livet, utan mer sett det som att det blev hennes väg.

– Ingen har blivit lovad att livet ska vara enkelt, däremot kan jag tidvis känna skuld för att jag genom min sjukdom påverkat andras liv.

– Tryggheten i att vad som än hände fick jag vara tillsammans med Jesus, liksom att min mamma bodde kvar hos mig på sjukhuset, gjorde att jag inte hade dödsångest. Absolut kunde jag vara mycket ledsen över att inte få träffa min lillasyster, min pappa, släkt och kompisar som jag önskade, men jag minns inte att jag var rädd för döden.

Som för många andra som går igenom kriser har detta halvår behövts bearbetas på olika sätt i efterhand när Maria Ahlriksson förstått mer vad det faktiskt gjorde med henne.

Hon hade tur som fick sin diagnos ganska direkt. Det var många som bad för henne.

– Som genom ett under fick jag livet tillbaka och behövde varken äta medicin eller ligga på sjukhus mer som barn och tonåring.

Maria har fått uppleva hur Gud funnits vid hennes sida genom allt. Sjukdomen har däremot utmanat hur hon ska göra, leva och vara. Hon har inte haft många skov sedan barndomen, utan arbetslivet som pastor, samtalsterapeut och lärare i själavård och diakoni har fungerat relativt väl genom åren.

Tjugo år efter att hon först fick sjukdomen hade hon dock ett rejält skov, där mycket gick att känna igen ur 11-åringens perspektiv. Det började med halsont och influensaliknande symptom och stigande feber, men som övergick i en värk som höll i sig dag som natt.

– Denna gång var det på ett sätt svårare, det gjorde ont på ett annat sätt inombords då jag hade fler relationer att värna om. Skillnaden mot när sjukdomen debuterade var att jag nu inte mötte skovet som ett barn, utan som mamma och fru.

Maria och hennes man är föräldrar åt Ella, 14 år. Att dottern inte har syskon är en konsekvens av Marias sjukdomsbild.

– Men observera att vi inte “bara” har ett barn. Vi har Ella. Varje barn är tillräckligt, understryker Maria Ahlriksson.

Tacksamt nog gick även detta skov att häva efter en tid. Men de gånger hon varit inlagd har varit allvarsamma och alltid skapat ett tydligt “före och efter”.

– För varje gång jag känt av vinddraget från andra sidan och påmints om livets skörhet har jag fyllts av en oerhörd tacksamheten att jag än en gång får chansen att vara med lite till. Samtidigt som frågan om hur många chanser jag kan få smyger sig på.

I vardagen känner Maria Ahlriksson av väderomslag, speciellt vår och höst och mår bäst när det varken är för varmt eller kallt.

– Stelheten som gör sig påmind vid monotona rörelser eller vid kyla är inte rolig. Det är ändå sällan jag behövt sjukskriva mig längre perioder för sjukdomens skull, då jag har relativt flexibla arbeten där jag också kunnat anpassa arbetsuppgifterna.

Hon berättar om den oberäknelighet som finns i relation till den egna kroppen och som hon får leva med genom att hon inte vet om och när ett nytt skov skulle kunna komma.

– Att inte kunna lita på hur mycket min kropp orkar prestera eller bära innan den släpper taget, låser sig eller säger ifrån på något sätt, kan ibland göra att jag hämmar mig mer än jag skulle behöva. Men det är också något jag lärt mig att mer eller mindre leva med och hantera bättre under årens lopp. Att helt enkelt försöka vara i det som är och inte i det som skulle kunna hända.

Sjukdomen har fått henne att odla kärlek till Gud och tillvaron i stort.

– Tacksamheten till livet med dess skörhet och Guds förmåga att aldrig överge finns med i mitt sätt att förkunna, undervisa och vara i största allmänhet.

Det är inte en slump att hennes två andaktsböcker har en hård pärm med nedsänkta bokstäver som en påminnelse att livet kan vara hårt.

– Men mitt i det ska bilderna på bokomslagen vittna om att det ändå finns en Guds omsorg trots det som utmanar. En fyr som visar vägen till en tryggad hamn finns på Ditt ord lyser väg.

Att hon tycker om att leka och måla med ord är nog också en konsekvens av att hon både fått det som en gåva och ägnat mycket tid åt att smaka och lyssna på orden, förklarar Maria.

– Min ibland bristande fysiska rörelsefrihet har skapat ett behov att i stället få fördjupa min inre människa på ett sätt som annars inte varit möjligt på samma sätt.

Att inte bli ett offer för omständigheter eller identifiera sig med sin sjukdom, är något hon försöker hantera. Hon vill ta emot och leva varje dag utifrån att Gud redan har ett försprång i vad det kommer innebära. Till stor del har Maria kunnat göra det hon velat. Hon gillar att läsa, lära, skriva och samtala, att fördjupas i andlig vägledning, umgås med familj och vänner och motionera i sin egen takt. Hennes intressen präglar även vänskapsrelationerna och vad hon söker för sociala sammanhang.

– Men det är klart att jag ibland kan och har kunnat känna att det finns en begränsning och ett utanförskap när det pratas om sådant som kräver det jag inte förmår i rörelser och aktivitet.

Det har hänt att hon mött personer som inte vill förstå eller ta hänsyn till hennes behov, berättar hon.

– En del räds eller föraktar sårbarhet. De orkar inte sätta sig in i andras utsatthet. De orkar inte lyssna på det som är svårt på grund av egna obearbetade rädslor, är upptagna av sitt eget eller tror att livet och vardagen måste vara rolig.

– Jag skulle ändå säga att jag mest möts av respekt och lyhördhet, intresse och medkänsla när jag delar utifrån mitt liv. När sår läggs till sår kan helande ske i ärliga möten människor emellan.

Hon tror inte hon hade kunnat hålla på med det hon gjort och gör inom undervisning, författande, förkunnelse, andlig vägledning och själavårdssamtal om hon inte haft det liv hon har bakom sig.

– Mitt liv blir som ett slags borgen för det jag säger, en möjlighet till förtroende. Det betyder inte att min berättelse är så viktig i sig själv, men att jag genom den visar att jag vet lite om vad det kan innebära när livet inte blir som vi tänkt oss.

Det goda samtalet präglas inte av att vi varit med om exakt samma saker, men att vi kan mötas och bekräfta varandra i känslorna, säger Maria Ahlriksson.

– När man talar om det sköra och sårbara i livet bör man inte främst ha modeller eller facit att komma med, utan behöver närvaro, lyhördhet och tron på en Gud som bär igenom allt. Han har gett oss ord att både leva med och dö på. Jag vill inte lämna någon som kämpar med mindre än att jag gett någon form av uppmuntran till fortsatt tro, hopp eller kärlek.