Marléne såg när bilen exploderade - där maken satt fastspänd

Ett inferno av rök och eld, där Marléne Anderssons man sitter fast i bilen som brinner. Det är scenen som paret Anderssons vittnesbörd utgår ifrån. Händelsen följs av helvetiska mardrömmar om nätterna och smärta i kroppen. Ändå har deras tro bara blivit starkare.

– Vi hade inte velat ha olyckan ogjord, säger de i dag.

SÖDERHAMN. Det är en solig dag i maj 2016 och Samuel Andersson som är dragracingförare, har just ringt sin fru Marléne och bett henne komma med en bildel som saknas. Hon suckar lite, men åker till Tierp Arena från hemmet i Söderhamn. På plats möter Samuel och sonen Alexander upp henne. Bildelen visar sig vara fel, men Marléne tycker att det är lika bra att stanna kvar under testkörningen inför säsongens serie.

Maken Samuel sätter på sig skyddsutrustningen och teammedlemmarna hjälper till att spänna fast honom i sätet som vanligt – G-krafterna är så starka att hjälmen också spänns fast i sätet för nackens skull. Ett sjupunktsbälte sätts fast och skyddsnätet på dörren med stålramen som hindrar föraren från att slungas ut monteras dit.

Marléne och Alexander ser på när Samuel gör sig redo för att på den 402 meter långa banan accelerera så fort som möjligt. Sluthastigheten efter 400 meter brukar då vara mellan 350 och 400 kilometer i timmen. Så fräser han iväg.

Men bara några sekunder senare exploderar bilen. Den förvandlas till ett eldklot som vräker fram över banan. Bilen stannar först efter 400 meter, då den åker in i muren.

Detta är berättelsen om en olycka som vände upp och ner på familjen Anderssons tillvaro – men som de i dag inte velat haft ogjord. Paret har valt att inte prata med medier under de år som följt, men nu berättar de sin historia för Dagen.

Det är en snöig dag i Söderhamn, men inne hos Samuel och Marléne är det varmt med två brasor tända. De båda tycker om värme och Samuel har precis kommit hem från en jobbresa till Florida dit paret ska igen efter jul. Då blir det en längre period på några månader.

– Jag har fått så kalla händer numera och lederna fungerar bättre där i värmen, säger Samuel Andersson.

Det är nu sex och ett halvt år sedan olyckan som gett men för livet, men inte främst i form av kroppsliga åkommor. Vi sätter oss i ett stort vardagsrum dit också hunden och de två katterna söker sig. Husdjuren slår sig till ro under det långa bordet, som om de också vill lyssna till berättelsen. Paret tar oss tillbaka till olycksdagen.

– Det var kanske bra att Marléne ändå kom ner den dagen, fortsätter Samuel, men rösten brister redan, så Marléne tar vid och berättar från början.

– Ni gör allt det vanliga, teamet kollar så alla grejer är med och funkar, och du är fastspänd i bilen. Du har ju kört i många år och jag brukar alltid lägga händerna på bilen och be lite tyst. Det gjorde jag denna gång också.

Därefter ställde sig Marléne vid sidan av den breda asfaltsvägen bakom betongklumparna och bilen började gasa.

– 80 meter ut händer det. Motorn exploderar, fortsätter Samuel att berätta efter att han samlat sig.

– Det är som att sitta i ett mörker, fast mitt i elden – ett eldinferno. Först famlar jag med händerna mot lustgastuberna bredvid mig och lyckas slå av dem. De ska kunna tillföra ytterligare tusen hästkrafter, men i ett eldhav blir de snarare som två bomber. Sedan vidare mot släcksystemet framför ratten. Men det händer ingenting när jag drar i handtaget. Nu börjar jag också tappa känseln i händerna.

Under tiden detta händer fortsätter bilen rusa fram. Först mot muren på vänster sida, vilket skulle omöjliggöra försök att ta sig ut genom dörren om bilen stannar där. Men det gör den inte. I stället rullar den vidare ett stycke och stannar slutligen och turligt nog med höger sida av bilen mot muren. Men händerna brinner så Samuel får inte upp bältet och syret börjar ta slut. I 57 sekunder sitter han fast i den brinnande bilen, men känner det som att allt går i slow motion.

– Jag hann fundera på det mesta. Jag hann få så dåligt samvete mot min familj och hur de skulle klara sig när jag skulle dö nu. Men jag hade ändå en skön känsla, ett lugn. Mer än så kan jag inte beskriva, säger Samuel och fortsätter med det som nog är det märkligaste i hela historien.

– Jag är helt klar i huvudet hela tiden. Trots det finns ingen minnesbild från steget ut från bilen, utan nästa tydliga minne är när jag plötsligt är utanför bilen och kryper bort från den. På något konstigt sätt tar jag mig alltså ut. Många har funderat på, eftersom det var en sådan explosion, om jag inte tuppade av. Men det gjorde jag aldrig.

Marléne fyller i:

– Det du berättat är ju att i ena stunden förstår du att du ska dö. I nästa hur du kryper iväg. Det är svårt att ta sig ur bilen på egen hand och oftast behöver man hjälp med det.

– Jag är övertygad att jag fick hjälp från högre makter, säger Samuel.

Ett mirakel inträffade, det är paret säkra på. Samma är det med det lugn som kommer över Marléne. Från hennes vinkel ser hon bara hur bilen hennes man sitter i nu består av rök och eld, precis det hon oroat sig för inför varje körning. Ändå drabbas hon av ett mod och en visshet om att det kommer gå bra.

– Min upplevelse är att Gud hjälper mig där och då. Jag brukar beskriva det som att jag är inlindad i bomull.

När Marléne kommer fram till olycksplatsen strax efter ser hon hur Samuel sitter lutad mot muren. Personalen försöker stoppa henne från att gå fram, men hon klättrar över muren och fram till Samuel. Han själv, som är en positiv person, börjar tröstande skämta med sitt team och sin son och säger “Det blir nog ingen tävling till helgen”.

– Sen kommer smärtan, säger Samuel och de berättar hur det såg ut som att det hängde plasthandskar från händerna där huden lossnat och ansiktet var sotigt och mycket brännskadat där visiret smält ihop.

– Att ögonen klarade sig är otroligt. Det var personalen förvånade över. Jag hade till och med ögonfransar kvar.

Det som orsakade olyckan var att kamaxeln i motorn gick av vilket genererar ett högt tryck och därmed en explosion. Och det är bland det värsta som hänt i svensk dragracinghistoria, vad gäller bilbränder.

Efter olyckan följer en lång sjukhustid i Uppsala och Marléne berättar utifrån sitt perspektiv hur det var.

– Detta är en tid jag fått känna hur jag varit buren av bön. På samma sätt som lugnet drabbade mig under olyckan så sover jag jätteskönt den första natten på sjukhuset. Jag brukar ha svårt att sova, men inte denna natt. Samma sak säger vår son som var med under olyckan. Det har varit jätteviktigt för oss att människor runt omkring har bett. Vi har tydligt upplevt hur det har burit oss.

Ovissheten om hur länge Samuel ska vara nedsövd är dock väldigt jobbig för familjen. Och det faktum att Samuel är deformerad av uppsvullnad, transplantationer och ett trasigt ansikte, gör att Marléne tvingar sig själv att fixera blicken vid någon liten oskadad del av hans kropp, för att känna igen honom.

När samtalet om att Samuel vaknat äntligen kommer tänker hon att nu blir allt äntligen frid och fröjd. Men så blir det inte. Samuel hade då varit nedsövd i tio dygn, med fruktansvärda mardrömmar.

– Man pratar om mardrömmar, men det här är liksom … djävulskt. Olyckan spelas inte upp, utan ännu värre grejer. Jag minns dem i detalj men de är svåra att beskriva. Var jag stabil psykiskt och bara trasig till det yttre när jag kom in, så bryts jag ner totalt på det mentala planet av drömmarna. Olyckan var inte i närheten av en sådan skräckupplevelse som sjukhusvistelsen innebar.

Den medicinering som ges till en person med dessa skador kan ge den effekten, förklarar Marléne som har sjuksköterskebakgrund, att kroppen är beredd på strid samtidigt som man ska vara nedsövd. Den kollisionen kan ge hemska mardrömmar och känslor.

– När jag vaknar vill jag bara dö. Jag är psykiskt knäckt. Man brukar säga att det är fegt när folk tar livet av sig, men jag förstår dem helt. Det blir liksom tunnelseende.

För den som inte känner Samuel följer här en kort bakgrund. Han är företagsledare, har drivit företag sedan han var sjutton år och jobbat från tidig morgon till sen kväll och oftast tyckt det varit roligt. Han har tre barn, snart sex barnbarn och en stor gård. Han är en levnadsglad människa som ser möjligheter i allt.

När han ligger där på sjukhuset efter uppvaknandet säger hustrun Marléne något avgörande.

– Jag säger ju till dig då, när du ligger där med alla dina bandage och apparater, att jag inte hade velat ha detta ogjort. Och då säger du, vilket är ännu konstigare, att du håller med. När jag tänker på det i dag låter det så okänsligt, men nu kan vi sätta ord på det mer. Det som hände och resan vi gjort som familj har gett så mycket mer. Det är svårt att förklara för vi hade det inte dåligt innan. Men vi värdesätter livet mycket mer och prioriterar annorlunda. Och vi har fått se hur det funkar att be när livet kraschar.

Detta är något som folk i efterhand har reagerat på och blivit provocerade av.

– Man borde vara bitter över att inte har full funktion i fingrarna, men det har det inte funnits en tanke på, säger Samuel.

Marléne är på sjukhuset varje dag och innan besöken går hon alltid till Uppsala domkyrka för att be.

– Från sjukhusfönstret ser jag hela tiden de två kyrktornen vilket ger en sorts förbindelse. Dem ser jag på mellan varven för att hämta kraft.

Samuels mörkaste stund tar slut, men drömmarna fortsätter att plåga honom och han är rädd för att somna. Marléne, som sover på hotell i närheten och inte kan vara nära om nätterna, bestämmer sig då för att de hela tiden ska ha kontakt med en hörsnäcka. En sköterska får hjälpa Samuel att ringa upp henne och så har de öppen linje mellan varandra hela natten.

– En gång när jag är hos dig säger du att det är så svart att du inte ens orkar be. Då spelar jag upp låten “Jag är med dig” av Frank Ådahl, en låt som kommit att betyda mycket för oss.

Två månader lång blev den totala sjukhusvistelsen, med smärtor och uppgivenhet. Den första tiden hemma känner Samuel det som att han lever på lånad tid och är rädd för att dö.

– Men på något konstigt sätt längtar jag ändå tillbaka till den tiden ibland. Det var så otroligt skönt, jag ville bara prata med folk och allt var en enda stor glädje, och jag tänkte ingenting på jobbet. Nu har man ju hunnit komma in i vardagen lite igen, så ibland längtar jag dit igen.

Flera år senare, när Samuel blivit av med mardrömmarna, kommer de tillbaka. Han får ingen ordentlig sömn på ett helt år.

– En kväll när vår pastor Camilla och hennes man är hos oss hjälps vi åt att be över det här, för så här kan det inte fortsätta. Vi ber, och sedan den dagen har de varit borta. Det var precis efter den kvällen som de slutade, säger Marléne.

Det låter som om en hel del gott kommit ur denna tragiska händelse och paret fortsätter att räkna upp sådant:

– Tålamod, ännu starkare förhållande och familjeband, starkare tro, mer engagemang och driv i kyrkan, intresse för människor och att hjälpa andra, säger de.

Ett av Samuels företag ligger i Florida och dit åker paret årligen, dels för jobb, dels för rekreation. 2018 träffade Samuel den 80-åriga dragracinglegenden Don Garlits där. Han är troende och känd för det stora kors han har målat på motorhuven.

– Han bad för mig och signerade en tavla och skrev “Keep the faith”, berättar Samuel.

I dag hänger tavlan i rummet där vi sitter och samtalar och texten är en daglig påminnelse om att sätta sitt hopp till Gud, att lita på att han bär genom allt.

Anna Mendelsson

Anna Mendelsson är tidigare reporter på Dagen.