Livsstil
Måste jag berätta allt för min fru?
Jag är en medelålders man som lever tillsammans med en kvinna jag älskar. Vi har två barn, delar både kyrka och andra intressen och är enligt min mening lyckliga.
Christina svarar: I allmänhet kan vi inte dölja våra misstag och misslyckanden för omvärlden. De läcker ut genom oss på ett eller annat sätt. Inte så att någon kan se eller veta exakt vad vi har gjort, men det gör något med oss. Vi är inte fria när vi har något att dölja.
Du skriver inte vad det handlar om för misstag. Det tycks som om du har handlat trolöst mot din fru i något avseende. Ett tillfälle gavs och en stunds obetänksamhet gjorde att du gav dig in i något som du nu ångrar, kanske ett gränsöverskridande tillsammans med en annan kvinna?
Det innebär att du nu har en hemlighet för din hustru, en hemlighet som du delar med en annan kvinna. Den där hemligheten skär igenom den enhet du och din hustru utgör. På ett väsentligt område i ert liv har du i dag en annan som är förtrogen med vad som skett. Någon som på ett plan vet mer om vem du är än din hustru gör.
Många par jag mött genom åren har beskrivit att ”den trolösa handlingen var inte det värsta, det värsta var lögnen, allt som blev uppdagat i efterhand. Jag önskar att han/hon själv hade berättat. Att jag inte hade behövt få veta på det här sättet.”
Men det främsta motivet för att berätta är inte att föregripa att någon annan avslöjar vad som hänt för din hustru. Det väsentliga motivet ligger i att öppenheten är gemenskapens förutsättning. Johannes skriver i sitt första brev: "Men om vi vandrar i ljuset, ---, så har vi gemenskap med varandra" (1 Joh 1:7).
Att dölja sina misstag och sitt svek i den goda avsikten att inte skada gemenskapen, får alltså helt motsatt effekt. Gemenskapen är redan skadad. För att den ska helas behöver ljuset få bryta in, hur smärtsamt det än är för er båda. I smärtan kan förlåtelse födas och ur den djupnar och förnyas gemenskapen.
Men kanske du tycker att det här inte var så farligt, att det var en ganska harmlös historia, en kyss med en arbetskamrat under en gemensam tjänsteresa? Det kommer aldrig att bli något mer, och att berätta detta riskerar att förstöra mycket mer än det egentligen är värt. En icke-händelse som riskerar att blåsas upp till något mycket större kan skada ert äktenskap och göra din hustru förtvivlad. Helt i onödan. Eller?
Det finns viss vägledning att hämta ur orden ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem” (Matt 7:12). Hade du önskat att din hustru skulle ha berättat om sitt misstag för dig, om situationen varit den omvända?
Nej, ingen av oss vill få dåliga nyheter. Det finns de som säger att de helst vill slippa veta jobbiga saker, att de föredrar att få leva i en bubbla där livet aldrig gör ont. Blunda genom livet. Är det då rätt att tvinga på någon den information de inte vill ha, det som spräcker deras bubbla?
Du skriver att din tystnad beror på rädslan för din hustrus reaktion. Om du visste att hon skulle kunna bära det du har att säga och fick en garanti på att ditt avslöjande skulle föra fram till förlåtelse och ny gemenskap, skulle du inte tveka att berätta. Men en sådan garanti finns inte. Det kan gå hur som helst, och det enda du vet är att det kommer att vara smärtsamt. Ändå är det precis i detta som möjligheterna finns.
Att berätta handlar inte i första hand om att avbörda sig sin skuld, även om det kan komma att ske på sikt, utan det är ett avklädande, stolthetens död: ”jag är inte bättre än så här, vill du ändå ha mig?” Det är i den öppenheten en ny tillit kan växa. En tillit och kärlek som grundar sig på den verkliga bilden av den andre, inte på en idealbild.
Nu kanske någon börjar tänka att man alltid borde vara helt genomskinlig för den andre. Att man måste berätta alla sina tankar och infall. Men så är det inte. Våra tankar och känslor kan flyga hit och dit, allt behöver inte redovisas, det bleve alltför tröttsamt – och kanske också oroande. Men de handlingar som skett bakom ryggen på den andre, de som vi vet att den andre skulle uppfatta som ett svek om de kände till dem, de behöver läggas fram i ljuset. På det sättet mister de sin makt över oss och bara så kan vi återerövra vår frihet. Och vår gemenskap.
Christina Halldorf, legitimerad psykoterapeut med existentiell inriktning, svarar på Dagenläsarnas relationsfrågor.
