Mikael Wiehe om åldrandet: Jag har seglat, men haven är slut för min del

Håller Mikael Wiehe på att tappa nyfikenheten på livet? Det är en fråga som oroar artisten och sångförfattaren, som skrivit flera uppskattade psalmer trots att han själv är uttalad ateist. Nu samlar han sina sånger för dop, bröllop och begravning.

– Så här på ålderns höst är jag tacksam för alla som finner tröst i min musik, säger Mikael Wiehe.

– Tala tydligt.

Det är Mikael Wiehes enda önskemål innan vi börjar intervjun. Ett liv på scenen har satt sina spår i hörseln hos sångaren.

– När jag får sitta så här i ett ganska tyst rum med människor som har förstått att jag hör lite dåligt så har jag skitkul och kan hänga med jättebra. Men när jag hamnar i folksamlingar, där folk klirrar med knivar och gafflar och talar högt med varandra så hör jag inte ett skvatt.

Hur upplever du det? Blir du frustrerad?

– Nej, men så småningom börjar man undvika de där större församlingarna.

Vad känner du kring ditt åldrande?

– Jag har inte förstått det än. Under en rätt lång tid tänkte jag att jag är drygt 50 år.

Och så plötsligt skickade en kompis ett 75-årsgrattiskort till mig och jag fattade ingenting.

Mikael Wiehe slog igenom stort under första halvan av 1970-talet med proggbandet Hoola Bandoola Band, där han och Björn Afzelius utgjorde frontfigurerna. Som soloartist har han släppt otaliga album och skrivit låtar som Titanic, Flickan och kråkan och En sång till modet.

Inför psalmbokstillägget Psalmer i 2000-talet arrangerade Svenska kyrkan en psalmskrivarresa till Birgittaklostret utanför Rom och Wiehe var en av de mer omdiskuterade gästerna. Och trots att vänsterorienterade Mikael Wiehe varit uttalad ateist under hela sitt offentliga liv resulterade hans närvaro på klostret i de två folkkära psalmerna Utan dig och Kärleken som aldrig svek.

Nu har Mikael Wiehe dessutom samlat sina sånger för dop, bröllop och begravning i notboken Vid högtidliga tillfällen.

– Det finns så många olika människor som tycker om olika sånger. Jag blir lika glad varje gång någon hör av sig som fyller år eller ska gifta sig eller vill ha mina sånger till ett dop eller en begravning.

Är det viktigt med de här riterna vid livets stora händelser?

– Ja, vi behöver nog sätt att dela de här tillfällena med varandra. Som efter en begravning när man sitter och prata om den döde och delar olika minnen. Det blir ett sätt att mildra dödens inträde i livet på något vis.

Vi möts i Göteborg, samma kväll som releasekonserten för Vid högtidliga tillfällen ska ske i Betlehemskyrkan. Mikael Wiehe säger att han är nervös inför kvällen. Rädd för att plötsligt inte minnas textraderna. Det har hänt honom ibland under de senaste åren. Att sånger han sjungit tusentals gånger plötsligt försvinner ur minnet.

– Jag får ha ett notstativ och en A4-sida där texten står. Och så har jag övat och övat och övat.

Är du nervös för att göra bort dig?

– Så in i vassen.

Mer nu än för 20 år sedan?

– Jag var inte nervös alls fram till för ungefär två år sedan.

För att du märkte att det började bli svårare?

– Ja.

Det faktum att han som profilerad ateist håller sin releasekonsert i en frikyrka, verkar inte bekomma Mikael Wiehe nämnvärt.

– Jag är ju uppvuxen med detta. Min morfar var körledare i missionskyrkan. Och jag har hans dirigentstav hängande på vägen.

– Kristendomen och socialismen har många saker i gemensamheten.

Vad tänker du på då?

– Omtanke om nästan till exempel. Det kan jag känna igen mig i. Jag är född i den kristna kulturen och jag tycker det är ett viktigt arv att förvalta också. Min mor ville att vi skulle läsa julevangeliet, jag kan tycka det är vackert.

Men du tror inte på det?

– Nej, jag tror inte. Men jag kan ju ha fel. Det kommer att visa sig.

Mikael Wiehe tystnar och konstaterar att han just nu brottas med de stora existentiella frågorna på ett ganska konkret sätt. Det är som att han inte riktigt känner igen sig själv längre.

– Fram tills nu har jag varit rätt så nyfiken på livet. Men jag är rädd att den nyfikenheten håller på att mattas av lite grann. Men än så länge så har jag försökt hålla den levande.

Hur gör du för att fortsätta hålla nyfikenheten levande?

– Det brukar ta sig uttryck i att jag skriver sånger. Att jag hittar en formulering som leder mig vidare. Som öppnar en port eller säger någonting som jag tycker är viktigt. Både till innehållet och till formen. Jag tycker att formen är betydelsefull. Man kan säga viktiga saker tills man blir blå i ansiktet, men om det inte är vackert formulerat så är det ändå ingen som orkar lyssna.

Sångförfattaren berättar att han just nu har en formulering som han går runt och grunnar på. Den lyder ”havet är så stort och blankt, men skepparen har gått i land.”

– Den är någonting att förlora sig i en stund.

Tänker du att det är en bild av oss som samhälle, det här med att skepparen som borde styra har gått i land?

– Nej, jag tänker på mig själv som vanligt. Det är jag som är skepparen så klart, utbrister Mikael Wiehe.

– Jag är van att segla på de sju haven. Men nu har haven tagit slut för min del. Och vad jag ska göra på land har jag ingen aning om. Jag avslutade min sista turné för ungefär ett år sedan och jag håller fortfarande på att smälta att jag inte längre är ute och spelar hundra dagar om året.

Är det förknippat med en sorg eller är det en lättnad?

– Jag tycker snarare att det är en förvirring. Den här nya tillvaron gör mig förvirrad. Jag pratade med en kompis häromdagen som sa till mig att ”det där handlar ju om förlust” och det tycker jag är ett bra ord för att beskriva känslan.

Genom livet har Mikael Wiehes sätt att möta förluster varit genom att skriva musik. När vännen Björn Afzelius låg för döden i cancer skrev Mikael Wiehe en av sina mest älskade sånger Den jag kunde va, som beskriver de två bandkollegornas relation.

– Jag skrev den efter att han hade berättat för mig att han skulle dö. Jag spelade upp den för honom en tid senare och frågade om han ville vara med och sjunga. Men han sa ”nej, den ska du sjunga själv”.

Mikael Wiehe konstaterar att när han skrivit om saker som berört honom själv har de sångerna ofta kunnat trösta andra.

– Det finns ju någon form av hopp i det där. I att vi får trösta varandra.

Skulle du önska det någon gång att du hade en tro?

– Jag tror att vi kan ha behov av något som är större än oss själva. Nu säger jag plötsligt tvärtemot allt jag brukar säga. Men jag har ändå ingen tro på Gud.

Hur känns det att dina sånger i dag finns i psalmboken?

– Jag känner mig stolt och glad. Tänk att folk vill sjunga något som jag har gjort. Jag känner mig tacksam att jag har lyckats kommunicera någonting som människor vill använda vid sådana här viktiga tillfällen i livet.

Fakta: Mer i podden – Hör Mikael Wiehe om:

• Sin definition av vad kärlek är.
• Ryktet att han skrivit tusen sånger.
• Huruvida han förordar på pacifism eller självförsvar.

Dagens journalister Malin Aronsson och Daniel Wistrand (till höger) under poddinspelningen med Mikael Wiehe (mitten). (Daniel Wistrand)

Har du någon bild över vem du önskar vara mot slutet av livet?

– Nej, jag kan inte överblicka det. Jag kan inte svara ordentligt på den frågan.

Mikael Wiehe gör sig redo för att avsluta intervjun. Men kommer sedan på ett svar.

– Jag kan tycka att en artist som Leonard Cohen är inspirerande. Han skrev kortare och kortare sånger. Bättre och bättre skulle jag vilja säga. Han blev mer kärnfull och utvecklade sig ända in i döden. Det önskar jag att jag kunde göra, det är en bra målbild, säger han.

Daniel Wistrand

Daniel Wistrand är redaktör för avdelningarna Kultur och Livsstil.

Malin Aronsson

Malin Aronsson är redaktör för Dagens relationsmaterial, krönikör och en av två programledare för podden "Dagens människa"