“Min uppgift på äldre dar har varit att peppa min hustru”

Att leva hela livet ut – det har blivit något slags motto för Birger och Ulla Thureson. De närmar sig 80 år, men är högst aktiva båda två, med skrivande, skapande och social gemenskap. För Dagen berättar de om vad som varit mest slitsamt under deras långa äktenskap, och om varför den bästa tiden kanske är nu.

SOLLENTUNA. Varje vrå i den rymliga marklägenheten i centrala Sollentuna är pyntad till perfektion. På de rena bordsytorna står antingen små ljuslyktor tända, med släta dukar inunder, eller vaser med levande blommor i. I fönster, på väggar och på hyllor syns tydliga spår av Ulla Thuresons skaparglädje; konstverk av trådslöjd och pärlor, vackra stilleben, virkade smycken och kors. Hon berättar glatt att hon nyligen blivit “kulturtant” på riktigt genom att väljas in i Överby konstförening, där hennes smycken numera finns till försäljning.

Annars är det mest maken Birger och hans kreativa sidor som synts och uppmärksammats genom åren. Ett tjugotal böcker har han skrivit, däribland ett par böcker om chefskirurgen Denis Mukwege på Panzisjukhuset och hans arbete mot sexuellt våld, en barnbok som han skrev tillsammans med dottern Jenny och hans senaste, en intervjubaserad tankebok med den passande titeln “Leva livet ut”. Det är också den som Birger har med sig när han reser runt i församlingar och pensionärsföreningar för att hålla föredrag på temat.

Men detta, att Birger syns och Ulla hamnar i skymundan, visar sig vara något som makarna försöker göra något åt och vill ändra på.

– Jag har lite dåligt samvete över att du inte fått chansen tidigare att utveckla dina gåvor och intressen. Jag har ofta rest och varit borta längre perioder. Du fick ju dra det tunga lasset med hemmet och barnen, säger Birger när vi slagit oss ner vid matsalsbordet och samtalet kommer in på det spåret.

– Du har nog också länge haft av ett svagt självförtroende och inte vågat se värdet av det du kan, fortsätter han och får medhåll av Ulla.

– Ja, det har varit jantelagen som styrt en del, säger Ulla och slätar ut en osynlig rynka på bordsduken.

– Men jag har insett så småningom att det är en gåva som jag har och har fått peppa mig själv lite också, att det här kan jag. Att jag röstades in i Överby gård blev ett litet kvitto på det, att det duger. Det är ändå märkligt, att jag fortfarande kan hålla på och att jag får nya idéer. Det är liksom nu det böjar lossna på riktigt!

Och Ullas växande självinsikt, Birgers peppande ord om att “Du kan!” och även årens gång har gett gott resultat. Ulla berättar gladeligen om de olika designföremålen hon skapat när vi tittar oss omkring i den ljusa lägenheten, och delar tankar på idéer hon hoppas få förverkliga. Inne på makarnas gemensamma kontor, där två stora skrivbord står parkerade, har hon tidigare visat lådan med färdiga smycken. Ur en annan större låda plockas högar av färdigstickade små barnplagg fram. När lådan är full skickas den till Afrika, där nyfödda bebisar får dem. Skaparglädjen går nästan att ta på när Ulla pratar och visar.

– Det är helt otroligt – ibland har jag så mycket idéer att jag inte hinner realisera dem. Jag har inte heller kommit på det där med att åldern kan begränsa en, även om jag har ett handikapp, säger Ulla och syftar på en stelopererad fotled efter ett benbrott för många år sedan.

Hantverk av olika slag har hängt med henne genom hela vuxenlivet, även om det är först på senare år som det fått ta ordentlig plats.

– Jag minns när jag för många, många år sedan besökte Liljevalchs konstutställning och där fick se en ljusstake i trådslöjd. Jag stannade och tittade på den länge. “En sådan där kan jag också göra”, tänkte jag, och gick hem och gjorde en.

Och så har det fortsatt under alla år. Så snart Ulla fått en lucka över, även under de intensiva småbarnsåren, har hon sett till att stjäla sig några minuter för hantverk. Inspiration tycks det inte lida brist på.

Medan vi äter av den goda kycklinggrytan som dukats fram på vardagsrumsbordet konstaterar makarna, gifta sedan 56 år, att de till sina personligheter är rätt olika. Birger är den som har orden, som gärna tar plats i en folksamling och som både kan skriva och prata om det mesta. Ulla är helt klart praktikern i relationen och har genom alla år haft hand om ekonomin och planeringen. Ulla har alltid varit den som skött det mesta i hemmet, så även nu. Hon är helt enkelt bättre på det, konstaterar de båda.

– Men jag lagar frukost varje dag, det får vi inte glömma.

Birger medger dock att efter frukosten tar Ulla över rodret igen.

Efter studier vid Örebro missionsskola arbetade Birger som pastor i tre år innan han gick över till journalistiken. Han fortsatte dock att varva teologiska studier med jobb och predikouppdrag vid sidan av. I tre olika omgångar har han arbetat för tidningen Dagen - som reporter, andreredaktör och opinionsredaktör. Under några år var han informationschef för Läkarmissionen, i vilken roll han kom att resa en hel del.

För Ulla var det tufft att Birger jobbade mycket och att han kunde vara bortrest långa perioder. Det var slitsamt att ha huvudansvaret för hem och barn. Hon minns en gång när hela familjen skulle till Örnsköldsvik där Birger deltog i en kristen konferens, men barnen fick mässlingen och hon fick bli hemma.

– Sådana gånger kunde jag tappa fotfästet lite grann. Men vi var några mammor som alla var hemma med barn, och som bodde nära varandra i Täby. Vi hade mycket hjälp av varandra och fick en fin och djup kontakt som vi håller kvar än i dag, konstaterar Ulla, som alltid satt relationer högt och gärna bjudit hem folk.

Familjen Thuresons sommarsemestrar var egentligen ingen semester alls utan bestod ofta av en rad ungdomsläger, tältmöten och kampanjer där Birger undervisade och predikade. Ofta kunde då familjen få följa med, vilket uppskattades av barnen som blev omhändertagna av de äldre ungdomarna.

– Men det var tufft när du var borta flera veckor ibland. Jag var ju tvungen att fatta beslut på egen hand under tiden och när du kom hem trodde du att du skulle kunna vara med och bestämma.

– Ja, men du var ju duktig på att ta egna beslut. En gång när jag kom hem hade du köpt en lägenhet! utbrister Birger.

Det visar sig att Ulla hade investerat i en egen bostad åt en ung kvinna som bodde inneboende hos familjen Thureson under en tid. Ulla köpte lägenheten, som kvinnan sedan fick hyra. Ettan såldes några år senare med vinst och kunde på så sätt finansiera ett bilköp åt familjen Thureson.

Birger räknar upp saker som Ulla fixat genom åren – hon har sytt mycket kläder åt barnen, och till och med åt sin man ibland. Hennes förmåga att ta vara på saker och använda det som finns har räddat deras ekonomi många gånger. Men någon yrkesmässig karriär har hon aldrig fått chansen till, Ulla. Även om hon har jobbat både på Dagen, för Läkarmissionen och varit barnskötare.

– Jag har så låg pension, så hade jag inte Birger skulle jag ha svårt att klara mig, konstaterar Ulla.

– Det är därför jag får stanna! replikerar Birger snabbt och båda brister ut i ett hjärtligt skratt.

Värmen och respekten makarna emellan är påtaglig. Olikheterna till trots – den extroverte ordkonstnären mot den praktiska planeraren – är de ett bra team. Eller kanske är det snarare “tack vare” olikheterna.

Vad skulle ni säga är kittet i er relation?

– Något som förenat oss på äldre dagar, det är ju korsordet!

Och jag som trodde ni skulle säga Gudsordet!

Birger och Ulla skrattar gott.

– Ja, men det heter ju kors-ord, säger Birger med en blinkning.

De intygar att de alltid inleder dagen med en stund av bön och bibelläsning innan frukosten intas.

– Men sedan är det DN-krysset som gäller. Då sitter vi med kaffet och löser krysset tillsammans. Det tar en stund, beroende på vilken dag i veckan det är och således vilken svårighetsgrad. Där har vi väldig nytta av våra olikheter! Det är verkligen ett teamwork, säger Birger.

Hur mycket pratar ni om döden?

Birger: Nog gör vi väl det ibland, och inser att man egentligen borde förbereda sig lite. Jag känner för min del att det gäller att trycka på nu för att få gjort det man vill göra. Men jag har en väldig respekt för det där med hälsan. Så länge man mår bra går det bra.

Ulla: Du är tuffare när det gäller det där, lite coolare. När du gick igenom prostatacancer var det jobbigt tycker jag. Men samtidigt är det ju livets gång. Det kan hända när som helst - man är lika oförberedd i alla fall. Men det finns så mycket material i mina lådor, så mycket som i så fall blir kvar! Så kan jag känna.

Vi reser oss från bordet där det nu även hunnit ätas en blåbärspaj, förberedd och framdukad av Ulla. Makarna smågnabbas med varandra om detta med hushållssysslor, att de har olika syn på vad som är en “god standard”. Birger menar att han åtminstone är lydig och utför de uppgifter han blir tilldelad av sin hustru.

– Ja, du har blivit bättre med åren faktiskt! konstaterar Ulla och får direkt respons av den obotliga optimisten Birger:

– Ni ska se när jag blivit 90 – då är det ännu bättre. Då får ni komma tillbaka och göra en ny grej! Jag tror inte det har blivit sämre.

Josefin Lilja

Josefin Lilja är reporter och biträdande redaktör för avdelningarna Livsstil och Kultur på Dagen.