Livsstil
"Mina barn anklagar mig för att jag inte gick"
Jag har nyss börjat prenumerera på Dagen och har med stort intresse följt artiklarna om dysfunktionella familjer. Jag har varit en del av en sån familj i alltför många år, när jag äntligen tog mig ur hade barnen tagit väldigt stor skada. Trots att det är tio år sedan vi separerade lever vi fortfarande med sviterna av det. Jag var den passiva fega föräldern som inte vågade värna mina egna barn, i dag lägger mitt äldsta barn all skuld på mig. Hur ska jag kunna bearbeta och vara en tillgång för mina barn när jag känner så stor skuld för vad som hänt. Hur får man hjälp? Vart får man hjälp?
Christina svarar: Det är svårt när skulden kommer ikapp. Länge kan man hålla den ifrån sig, försvara sig med att man gjorde så gott man kunde, att man inte hade något val etcetera.
Men så kommer en dag då man ser att det visst fanns ett val, hela tiden fanns det där, men på något sätt såg man ändå inte möjligheten, trodde kanske inte på den. Vågade inte.
Och nu kommer domen, både inifrån dig själv och från ett av dina barn. Det som framförs mot dig är smärtsamt sant. Det kan finnas förmildrande omständigheter, att du kanske ville att barnen skulle ha kvar en vardagskontakt med den andre föräldern och inte ville utsätta dem för den risksituation ett uppbrott skulle innebära.
Kanske hoppades du att det skulle bli bättre framöver. Men priset för ditt hopp och din väntan det blev alldeles för högt och det var framför allt barnen som fick betala det.
Så vad kan du göra i dag? Det som finns nu är att lyssna och åter lyssna på barnen, höra hur det blev för dem, ta emot deras besvikelser och smärta. Inte försvara dig, för feghet är svårt att försvara, men kanske berätta, förklara hur det var att leva i kaoset för dig.
Kanske fanns också en vilja att stötta den andre? Eller att inte låta familjeidyllen rämna och på så sätt utlämna er olycka för andra att begapa.
Vad finns det för försvar för fegheten? Modiga är något vi både vill vara och som vi tycker att vi borde vara. Ändå upprepas ständigt, ständigt i evangelierna vid mötet mellan människor och himmelska budbärare: Var inte rädda! Varför? För att rädda och fega är just vad vi människor ofta, ofta är. Det är inte särskilt vackert eller beundransvärt. Men det är mänskligt.
Som när Petrus förnekar att han ens känner Jesus, när han inser vad som skulle kunna hända honom själv om det blev känt att han varit en lärjunge. Han gråter förtvivlat över sin egen feghet, men stannar inte för alltid i den känsla av hopplös-het och självförakt som kan växa där.
Och efter uppståndelsen är det just på honom, den man som så in på bara skinnet känt sin ynklighet och sitt misslyckande, som kyrkan grundas.
Så vad kan du ta till dig från Petrusberättelsen? Framför allt att inte låta samvetskval och självförakt hindra din fortsatta vandring framåt. Att i stället låta det som blev misslyckat bli jordmån för det nya som växer fram, till exempel ödmjukhet, ärlighet och målmedvetenhet. Tre kvaliteter som träder fram i det brev du skrivit.
Om ditt äldsta barn har fyllt 18 år, kan ni till exempel vända er till familjerådgivningen i er kommun (det finns en i alla kommuner) för samtal mellan dig som förälder och ett vuxet barn.
Är barnet yngre, så kanske det finns någon familjeterapeut eller en kontakt inom barnpsykiatrin som kan hjälpa till med samtal. Eller kanske en skolkurator kan vara behjälplig? Ofta när det låst sig i samtal mellan två parter, blir det mycket bättre så snart en tredje opartisk person kommer med.
I möten mellan vuxna barn och föräldrar finns ofta en stark önskan hos båda parter om att nå fram till varandra och på sikt nå försoning som en stark, positiv kraft som för samtalen framåt.
Christina Halldorf, legitimerad psykoterapeut med existentiell inriktning, svarar på Dagenläsarnas relationsfrågor.
