Krönikor
Mitt livs trädgård
Det som växer i mitt liv får gärna bli till hjälp för min omvärld.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Jag befinner mig i skrivandets stund i mitt sommarviste i Bohuslän. Utsikten lämnar inte mycket övrigt att önska. Hav och berg i alla väderstreck. När jag sänker blicken och fäster den på andra sidan gatan är det inte precis karghet som möter mig utan en trädgård som slår det mesta.
Detta är min skådeplats när jag funderar över helgens texter som har rubriken, Tro och liv.
Helgens förkunnare är profeten Amos, Jesus själv och aposteln Paulus. De talar alla allvarsord om trons konsekvenser. Går bekännelse och liv ihop, eller blir det som i en sång vi sjöng några år tillbaka: att mitt liv slår ihjäl mina ord?
Om jag kopplar över till grannens trädgård och tänker att den är min tro och mitt liv, vad är det jag vill se växa?
Först och sist – att det är genuint, att tron är djupt grundad och ett med mig. Sedan vill jag mitt i skönheten inte avstå från det som kallas nyttoväxter. Guds gåvor ges enligt Nya Testamentet, till nytta. Det som växer i mitt liv får gärna bli till hjälp för min omvärld.
En tredje sak – jag är så glad över att få dela trädgård med min hårt arbetande granne, det vill säga: jag får titta hur mycket jag vill och jag ser bra eftersom vårt hus ligger mycket högre. Dock har det aldrig hänt att ägarna till detta smycke öppnat grinden och sagt: ”Kom in och plocka en bukett, du får ta vad du vill”.
Det skulle säkert vara för mycket begärt, men jag skulle bli väldigt glad, det är betydligt kargare på min sida gatan. I överförd bemärkelse vill jag ju att de som stannar till vid mitt livs trädgård skall få något med sig hem.
Vad säger då helgens predikanter? Jesus berättar en liknelse om två unga män som kallas till pappans vingård för att arbeta. En säger ja, men går aldrig dit. Den andre säger nej, men han är till slut den som gör pappan till viljes. Jesus talar väl om den sistnämnde och jag håller med. Man har inte alltid lust att gör det goda, men tänker efter en gång till och gör det, därför att man vet att det är det rätta. Det finns en tillfredsställelse i ett sådant beteende som inte skall föraktas och frukten kan bli god.
Paulus talar om viljan att gör det goda, men att sakna förmågan. Kanske är ändå den goda viljan det avgörande. Det kan förvisso se ut som en liten rännil av friskt vatten i ett ökenlandskap. Jag tror likväl att där kan början finnas till det profeten Amos ropar om: Låt rätten flyta fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström. Som i så många sammanhang är inte det avgörande vad vi har eller kan – men vad vi gör med det vi har och kan.
För att avsluta i trädgården. Prakten som jag nu njuter av kräver både sol och regn. Hur god jordmånen än är, så krävs också en hel del arbete, det har jag sett. Den stora hemligheten ligger dock bortom mänsklig förmåga och vilja. Jag tänker på Honom som sätter fart, som ger växten och det både i trädgårdar och mänskligt liv.
Liselotte J Andersson är resande förkunnare och själavårdare och skriver helgkrönikor på Dagen.
