Gud har varit en trygghet i livet så länge hon kan minnas. Varken livets hårda törnar eller möten med kristna människor som sårat har fått hennes barnatro på fall.

– Jag skulle inte ha klarat mig utan min gudstro i det som jag har gått igenom. Tron bär, säger Ewa Bylander som blev föräldralös redan som elvaåring.

Ewa Bylander växte upp i Jönköping som den äldsta av tre systrar. Hennes föräldrar var inte aktiva i någon kyrka.

– Jag vet inte om de hade någon tro på Gud. Jag hann inte ställa frågan eftersom de dog när jag var elva år. Men de var alltid noga med att vi skulle gå i söndagsskolan, minns Ewa.

I en källare på Roliasgatan i Jönköping var farbror Nilsson och tant Lillemor Filadelfias söndagsskollärare på 1960-talet.

– Jag älskade söndagsskolan och tyckte att alla skulle gå dit. När jag var sju år och började skolan kom jag hem till pappa och sa med förvåning: “Vet du, alla tror inte på Gud!”.

Minnena från söndagsskolan satte spår. Farbror Nilsson som sjöng “Låt mig få höra om Jesus” så att Ewa än i dag kan alla tre verserna, trots att hon bara var tre år och inte kunde läsa när det hände. Och tant Lillemor som ritade ett hjärta och förklarade att det ska vara rött och att man ska akta sig för svarta prickar som man får om man stjäl eller svär.

Ewa minns också tydligt tant Ella, morfars släkting, som hade långt hår och knut i nacken. Hon var med i Filadelfia och brukade läsa Bibeln för Ewa när hon sov över.

– Jag fick sitta i hennes korgstol och bläddra – tunna, tunna blad. Jag minns alla berättelser om Jakob, Noa och Jona i valfiskens buk. Sedan bad hon tillsammans med oss barn. Jag bad också “Gud som haver” med mina föräldrar.

– När jag var åtta år flyttade vi till Bankeryd och mamma och pappa letade upp en söndagsskola där också. Det var stort för mig när jag fick bli hjälpreda i tioårsåldern. Då fick jag pricka av vilka barn som var närvarande och sätta upp flanobilder på en tavla.

Ewa säger att hon alltid har trott på Gud.

– När jag senare i livet gick i terapi gick det upp för mig att det var i söndagsskolan det började, konstaterar hon.

När Ewa var elva år inträffade en olycka som i ett enda slag ryckte både mamma och pappa från jordelivet. Ewa och hennes yngre systrar blev placerade i en fosterfamilj som var aktiv i Missionskyrkan i Bankeryd. Ewa började i en ny söndagsskola och kom också med i UV-scouterna.

Fem år efter föräldrarnas död fattade Ewa ett avgörande beslut. Hon besökte ett väckelsemöte på Södra Vätterbygdens folkhögskola som leddes av två unga killar. De inbjöd alla som ville att Gud skulle ta hand om sitt liv och leda dem steg för steg att be med i bönen Fader vår.

– Jag vill ju att Gud ska ta hand om hela mitt liv, det är jätteviktigt för mig. Så jag går fram och jag ber med i bönen. Men det hände inget spännande och jag kände inget speciellt heller. Men när jag gick ut därifrån tänkte jag: “Hjälp, nu hamnar jag i Afrika!” för det hade jag lärt mig av farbror Nilsson. Fast jag skulle vara värdelös att skicka till Afrika.

– Den bönen var ett avgörande. Okej, Gud, du får hela mitt liv. Jag vill lyssna in dig!

Beslutet har följt Ewa hela livet. När hon var 17 år blev hon tillsammans med Magnus.

– Vi hade varit ihop några månader när jag var på Torpkonferensen. Då sa jag till honom: “Jag har sagt till Gud att han får hela mitt liv. Jag vill följa honom var han än ställer mig. Då inkluderar det dig. Kan inte du ställa upp på det så kan inte jag vara med dig.” För mig var det så viktigt att tala om det. Någonstans visste jag ju att beslutet också skulle röra den jag gifte mig med, berättar Ewa.

Magnus var med på tåget. Så småningom bildade han och Ewa familj och paret slog sig ner i Bankeryd. Gemensamt bad de bönen: “Gud, vad vill du med våra liv?”

De sökte jobb på en kristen lägergård i Dalarna, men tackade nej. Sedan kom annonsen att Gullbrannagården sökte ett par som kunde leda arbetet där. Magnus ville söka, men Ewa var tveksam. Hon ville bo kvar Bankeryd. Samtidigt var hon uppfylld av en stark känsla att “om vi söker jobbet så får vi det”. Och så blev det. Året var 1986. Ewa hade fyllt 27 år. Magnus var 29. Älsklingshuset som de hade renoverat på i sju år måste nu säljas, men vad gjorde väl det?

– Det är sällan Gud talar så tydligt. Det har hänt tre-fyra gånger i livet, säger Ewa.

Hon vet att Gud inte alltid är lika tydlig, men ett gott råd från missionspastorn Arne Höglund har gett värdefull guidning: “När du ber och känner ett lugn, då är det ett ja från Gud. Och när du ber och känner oro, då är det ett nej från Gud. Det är inte alltid du får det i eldskrift.”

– Jag är rätt praktisk i min tro, förklarar Ewa. Vi behöver inte bara be för heliga saker. Gud är med oss i allt. Gud är med oss lika mycket måndag morgon som söndag förmiddag. När jag är glad, ledsen, rädd eller skrattar så lever jag med Gud.

Frågetecken finns förstås. Förlusterna. De uteblivna bönesvaren.

– Varför gjorde inte Gud ett under med min syster som dog i cancer för fem år sedan? De frågorna får jag leva med, men jag skulle inte ha klarat mig utan min gudstro genom livet.

– En kvinna sa att “tror du inte att Gud lät olyckan med dina föräldrar hända för att du skulle hamna i en kristen familj?” En sådan gudstro har inte jag, men jag tror att Gud kan använda omständigheterna som blir, säger Ewa och konstaterar:

– Den sorg jag gått igenom gör att jag kan möta andra människor i sorg.

Ewa har aldrig varit i närheten av att ge upp sin kristna tro. Teodicéproblemet och frågan om och hur Gud skapade världen rubbar inget för henne.

– Gud skapade! Det är det viktiga för mig. Inte hur det gick till. På något sätt har jag en naiv gudstro, erkänner hon.

Hur gör du för att din tro ska växa?

– Jag har alltid tänkt att jag ska gå en bibelskola, men så fick jag en tanke – jag är ju på mellan 70 och 80 bibelstudier varje sommar. Där får man undervisning. Men det allra viktigaste är bönen. Dels min bönegrupp, men också bönestunderna som Magnus och jag har varje dag där vi lämnar över allt i Guds händer.

Händer det att du undervisar andra?

– Nej. Mitt självförtroende i tron har inte varit så starkt. Jag blev rejält tilltufsad en gång när jag var i pingstkyrkan som tonåring. Jag blev ganska sårad och det har suttit i rätt många år. Där var undervisningen att tungomålstalandet var ett bevis på att du hade Guds ande och jag talade inte i tungor. Jag blev huvudansvarig för tonåringarna i min kyrka när jag var 23 men jag kunde inte ta det andliga ansvaret själv, för jag kände att jag inte dög. Så jag tog med en äldre kvinna som blev min andliga mentor.

– I dag kan jag säga att jag vet vad mina gåvor är och jag är väldigt tacksam över det.

Ewa säger att hon har väldigt tunn hud.

– Tomas Sjödin sa en gång: “Be aldrig om tjock hud”. Men det är jobbigt, för man känner så mycket.

I sitt arbete som platschef på Gullbrannagården möter hon otroligt många människor varje år. På somrarna kommer tusentals campinggäster och olika festivaler, lägerveckor, konferenser och temadagar avlöser varandra. Det blir många tillfällen att samtala om livet.

– Jag har ju jättelätt för att prata om min tro. Det spelar ingen roll om det är i vd-nätverket, bland mina anställda eller campinggästerna. Det jag har fått med mig genom allt är att ha respekt för andra människors tro och inte vara stöddig i min tro. Men det är viktigt för mig att be för andra människor, att säga till någon som inte tror: “Vill du så kan jag och Magnus ta med dig i bön några dagar.” Jag har aldrig fått nej på det. Det är enkelt för mig och jag gör det så gärna. Jag är stolt och glad över min tro.

Urban Thoms

Urban Thoms är mångårig skribent på Dagen.