När Sara Meidell var åtta år bestämde hon sig för att sluta äta

Bokaktuella Sara Meidell blev sjuk i anorexi som barn och har brottats med ätstörningar och missbruk sedan dess. Präglad av en sjukdom som gjort henne ensam och avskärmad kom Sara att finna nåd i att känna sig buren.

“Kristi kropp för dig utgiven”. 14-åriga Sara Meidell tar emot oblaten och sväljer snabbt. Hon har våndats inför den här stunden, varit osäker på hur nattvarden ska bedömas ur kalorisynpunkt. Det pappersliknande brödet borde inte innehålla mer än fem kalorier, och knappt räknas som matintag, resonerar hon.

Hon befinner sig på konfirmationsläger i den ångermanländska skogen – får vara där under förutsättning att hon kan gå upp 500 gram i veckan. Åren som föregått lägret har Sara till stor del tillbringat i behandling på Örnsköldsviks barnklinik. Hon var åtta år när hon första gången tänkte på att hon ville försvinna ur sin kropp. Världen framstod som skrämmande och det verkade komplicerat att vara kvinna. Genom att sluta äta försökte Sara hejda tidens gång, och slippa bli vuxen. När hon var elva hade hon svält sig till 27 kilo – blev tvångsinlagd och sondmatad.

– Mitt kontrollerade ätande hade gjort livet så litet. Egentligen behövde jag omvårdnad som ett spädbarn, men samtidigt hade jag en stark längtan ut i världen, berättar Sara Meidell när vi ses på ett kafé i centrala Stockholm.

– Jag såg konfirmationslägret som en chans att träffa nytt folk, som inte betraktade mig som något märkligt monster, men självklart blev jag en kuf även där. Jag var ju fortfarande skelettliknande.

Sara Meidell är i huvudstaden för att göra intervjuer inför släppet av sin bok Ut ur min kropp. I den berättar hon ocensurerat om hur anorexin dominerat hennes liv. I kväll ska hon gå på Bonniers stora debutantbal på Villa Manila och försöker lugna nerverna genom att se det som ett studiebesök.

– Det är en speciell värld … den där kultureliten, säger hon och börjar berätta att hon under ett halvår vikarierade på Dagens Nyheter. Det var efter att hon belönats med Publicistklubbens prestigefulla pris Guldpennan och fler än vanligt frågade: Är det inte dags att lämna Västerbotten-Kuriren nu?

Men sejouren i huvudstaden var inte vad Sara Meidell hoppats på. Den totala frihet hon var van vid från redaktionen i Umeå fanns inte på samma sätt på DN.

– Jag har aldrig känt mig så ensam som jag gjorde den våren. Jag orkade inte bända mig in i alla sammanhang, det krävdes en för stor insats. Sedan mådde jag inte så bra just då, med mina problem, som vi kanske ska prata om, säger hon och sneglar mot anteckningsblocket där jag skrivit ner mina frågor.

Första gången Sara Meidell berättade om sina ätstörningar var i februari 2021. Hon var ute och cyklade, precis som hon brukar, när hon med oväntad kraft slungades tillbaka i tiden. Det var något med februariljuset, sammansmältningen mellan snö och sol som påminde henne om den där tiden då hon som 11-åring mot sin vilja lades in på sluten avdelning och blev tvingad att äta. Annars skulle hon dö. Hennes inre organ höll redan på att kollapsa.

– Minnet var så starkt, så jag satte mig ner vid älven och kände: Nu ska jag skriva om det här. Och så postade jag det på Instagram, men tänkte “jag tar bort det om fem minuter”, jag måste bara känna hur det känns. Men då hade redan 60 personer gillat inlägget, så det blev liksom lavinartad. Jag blev lite skärrad faktiskt.

Sara Meidell har ett slags lågmäld iver över sig. Hon pratar snabbt, men rösten är lugn.

Hade du berättat för någon innan?

– Nej, ingen. Men många visste nog. Som barn var jag väldigt underviktig i perioder, och sådant sprider sig ju i en liten stad som Örnsköldsvik.

– Även under mitt vuxna liv har nog människor förstått, men det har alltid varit en dold hemlighet och ingenting jag har pratat om.

Det är ingen som har frågat?

– Nä, det är det som är så extremt plågsamt – den här tystnaden. Men jag har också haft en jättestark drivkraft att vilja hemlighålla sjukdomen för att skydda mina beteenden, för att kunna fortsätta.

Att Sara Meidell till sist valde att berätta om sina erfarenheter, berodde mycket på den kärleksrelation som hon var i. Så länge hon hade den tryggheten och kärleken, kunde ingenting skada henne, upplevde hon.

– Men ytterst handlar det om att slippa den ensamhet som det innebär att svälta sig, slippa alla vanföreställningar som man skapar. För man beter sig väldigt märkligt i den här sjukdomen, säger Sara och ger ett exempel:

– Vid olika arrangemang har jag alltid varit den första att sticka. Så fort maten plockats fram är jag plötsligt borta och ingen fattar varför. Och i perioder har jag varit otillgänglig och sluten. Jag har inte gått att lita på.

Du skriver att du var tvungen att vara ensam för att orka svälta dig?

– Ja, det är ett självgödande system: när man svälter sig blir man oempatisk och orkar inte ta in andra människor. Det fungerar så rent biologiskt.

– Samtidigt skapar man en bubbla – en inre värld – åt sig själv som man helt kan kontrollera och som man laddar med jättestor betydelse. Mitt sätt att ha mänskligt utbyte utan att behöva ha kontakt med människor har varit att uppleva kultur – litteratur, konst och teater. Där är det jag som styr; jag kan välja att gå därifrån och ingen ställer krav på mig att vara på ett visst sätt. Men egentligen är det ju bara en rädd människa som beter sig så.

Efter instagraminlägget i februari 2021 hörde en förläggare av sig till Sara Meidell och frågade om hon inte tänkt att hon kunde skriva en bok. Det hade hon inte, men när idén kom rann orden ur henne. Samtidigt genomlevde hon ett av sina värsta år: ätstörningsproblematiken hade ersatts av ett eskalerande alkoholmissbruk och när Saras partner fick reda på hur illa det faktiskt var, orkade han inte stanna kvar. Han gjorde slut. Bokskrivandet blev en sorts flykt; Sara skrev med en energi som hon kallar dödsföraktande, självcensuren var obefintlig.

– I efterhand har jag tänkt: Kanske är det här det dummaste jag någonsin gör?

I Ut ur min kropp delar Sara Meidell med sig av såväl journalanteckningar som uppriktiga reflektioner kring sexualitet och moderskap.

Även om hon hade svårt med kvinnligheten, längtade hon efter att bli mamma och hon fick sitt första barn som 22-åring. Det tredje kom när hon var 27. Graviditeterna blev en sorts befrielse – kroppen blev ett kärl hon lånade ut till någon annan. Men så fort tredje barnet var ute och hon började tappa vattenvikten och ammade bort sina graviditetskilon, drabbades hon av det där ruset som svälten skapar i henne. Hon beskriver fallet som vackert, vilket har provocerat en del.

– Jag vill inte glorifiera, men för att förstå sjukdomen måste man förstå att det finns goda skäl för en människa att svälta sig. För den människan upplevs det som vackert, och det är en stor förlust att lämna ifrån sig det.

Sara Meidells barn har alltid vetat att deras mamma har problem med maten, även om hon aldrig sagt det rakt ut. I boken finns en scen när Sara och barnen är på semester på Sri Lanka. De har blivit hembjudna till en familj och serverade mangojuice. Utan ett ord och när ingen ser, sträcker sig äldsta dottern efter Saras juice och dricker upp den också. I Ut ur min kropp skriver Meidell: “Min kraft är obefintlig nu, jag är ett inre utsmetat av skam och sorg över att barnen så intuitivt förstår hur de bör vara här”.

– Att behöva uppträda så konstigt inför barnen har varit den värsta smärtan. När de var mindre kunde de fråga om de kunde få baka något och det skapade sådan stress i mig, för det betydde att jag var tvungen att lämna hemmet för att inte tvingas smaka. I stunden var det en befrielse att slippa smaka den där muffinsen, men på kvällen var det ibland outhärdligt: Vad håller jag på med?

Efter att Sara Meidell skrev det där första Instagraminlägget om sin sjukdom hörde hon av sig till sina barn, och sa att hon skulle plocka bort inlägget om de hade det minsta att invända.

– Det enda de sa var: “Du borde ha gjort det här mycket tidigare.” Min äldsta dotter har sagt att det här var en befrielse för henne, hon sa: “Jag trodde ju att det här var något som vi inte fick prata om”. Det är så hemskt! utbrister Sara Meidell och vänder bort blicken.

I takt med att hon blivit friskare har hon fått bevisa för barnen, vänner och familj att de kan lita på henne nu. I dagsläget har hon normalvikt och ett okej ätande, säger hon, men medger samtidigt att barnen fortfarande kan märka av vissa skiftningar i hennes beteende. Om hon haft en tung dag kan det ge utslag i att hon får svårare att äta.

– Men barnen har slutat försöka bota mig.

Det som hjälpt Sara att bli friskare är beroendeterapin, och vännerna som ständigt gett nya chanser, visat att de står kvar.

I terapin har hon förstått de kemiska aspekterna av beroende, insett att hon egentligen fick sin första “fix” av någon beroendeframkallande kemisk substans när hon började svälta sig som åttaåring. Sedan dess har hon sökt sig till nya substanser – droger, alkohol, eller löpning.

De senaste åren har utmaningen varit att inse att känslan som hon upplever i svälten, eller i andra beroenden, också finns i det riktiga livet. Framför allt i relationen och tilliten till andra människor.

– Om man behandlar känslorna som det egentligen handlar om – perfektionism, övergivenhet och kontrollbehov – kommer symptomen också att klinga av. Jag har insett att det finns en annan frihet, än den jag hittills valt.

Sara Meidell säger att hon fick ana det redan på konfirmationslägret. Även om det var utmanande att befinna sig i en grupp av tillresta “Stockholmsunga och diplomatbarn” fann hon en fristad i andakterna i kyrkorummet.

– Jag kände: Nu har jag en kontakt med något, det finns en nåd för mig också, jag behöver inte vara ensam … säger Sara lite trevande.

– Där och då upplevde jag en stark frihet, det var ett nytt fält som gav vila och som påminde mig om att jag skulle kunna slippa det här lidandet en dag. En påminnelse om att jag var hållen.

Malina Abrahamsson

Malina Abrahamsson är reporter på Dagens kultur- och livsstilssidor.