Livsstil
”Nu blir jag bara mormor och mamma”
Hej Christina! Jag är en kvinna på 54 år och mamma till tre vuxna barn. De äldsta två är lyckligt gifta och har barn, men min yngsta dotter har haft det lite struligare. När hon var 21 blev hon gravid med en kille som vi aldrig riktigt kände att vi litade på. De fick en fantastisk liten dotter som nu är ett par år gammal, och allt verkade ändå gå bra. Men när min dotters sambo lämnade henne orkade hon inte stå på egna ben och hon tog med sig flickan och flyttade hem. Eftersom min dotter studerar och inte har så mycket pengar och dessutom ska ta hand om barnet själv känner jag på ett sätt att de självklart ska få bo hos oss. Jag älskar ju både henne och mitt barnbarn.Samtidigt hade jag sett fram emot att jag och min man skulle få rå oss själva lite, och som det är nu blir jag liksom bara mormor och min vuxna dotters mamma. Jag och min man har inget eget vuxenliv, utan anpassar oss helt efter dem. Är jag hemsk som tänker och känner så här? ”Mamma och Mormor”
Christina svarar: Att längta efter lite större frihet och efter att få vara lite mindre behövd när barnen är vuxna och börjar stå på egna ben är precis som det ska. De flesta föräldrar önskar verkligen att få se sina barn klara sig på egen hand, för man vet att man inte alltid kommer att finnas där. Det är en sorg i livet att veta att vi inte kommer att få följas åt i alla våra dagar, samtidigt som det är precis så det måste vara. Men självklart vill och kan vi inte överge dem, när de behöver oss.
I vår västerländska kultur har vi en kluven inställning till att som vuxna behöva varandra. Idealet är att klara sig själv och vara oberoende – men inte ensam. Vi ska gärna vara tillsammans, men inte för att vi behöver det, utan bara för att vi vill det.
Men i våra liv går vi igenom olika perioder. För de flesta av oss inträffar tider då vi behöver våra närmaste på ett plågsamt påtagligt sätt och så kommer andra tider då vi klarar oss bra på egen hand. Sedan kommer tiderna när de andra kan behöva oss. Den mest utsatta positionen för oss är i allmänhet att vara den behövande, det är betydligt tryggare att vara den som kan hjälpa.
Vi vet att vi skulle må dåligt över oss själva om vi avvisade den som behöver oss, inte minst om det är en familjemedlem, där vårt ansvar att skydda den andre ligger inprogrammerat i vårt väsens innersta. Så att säga nej är – precis som du skriver i din fråga – egentligen inget alternativ.
Det som blir brottningskampen är hanterandet av de egna behoven och önskningarna. I ett akut skede är det inget problem att sätta de andras behov först. Men sedan, när vecka läggs till vecka och månad till månad? Det är då, när det akuta övergått i vardag, som det faktiskt är nödvändigt att se sina egna behov och tillmäta även dem ett värde.
Att inte göra det, att helt bortse från att jag önskar något för egen del, kan verka helgonlikt, men är lika ofta ett självbedrägeri. Risken finns att det slutar i att man med illa dold bitterhet uppfattar alla dem som tar för sig av livet (mitt liv!) som hänsynslösa. Man känner sig som en som ger och ger, men aldrig får något tillbaka.
De som får vårt stöd börjar känna sig obekväma, de hör oss säga att vi älskar och vill stötta, men de känner samtidigt av andra signaler som talar ett annat språk. Det som säger ’jag är trött nu, kan du inte försöka klara dig själv ett tag?’. Dubbla signaler av det slaget är svåra att förhålla sig till, om de inte förs upp i ljuset.
Kluvna känslor är inget tecken på att man är en egoistisk person. Känslor är en sak, vad vi vill och vad vi gör är en annan. Däremot kan det vara klokt att nu sätta ord på det du går och tänker på till din dotter och din man. Helt enkelt omförhandla lite, nu när vardagen hittat hem till er igen.
Tänk om ni alla skulle lägga fram era önskningar för varandra i en gemensam hög; behoven av ensamtid, tvåsamtid och gemenskap? Det finns inga motsättningar mellan de behoven, tvärtom kompletterar de varandra. Det handlar inte om antingen-eller utan om både-och. Om ni hjälps åt så att allas behov får plats får din dotter känna att hon är en tillgång. Att hon är en som bidrar, inte bara uppleva att hon belastar er.
Kanske kan ni också dela upp hemmets sysslor på ett nytt sätt? Och skissa på en plan för framtiden? Den nuvarande situationen kommer inte att vara för alltid. Sedan är det mera regel än undantag att våra planer sällan blir exakt som vi tänkt, men själva planerandet gör något med oss. Nuet förvandlas när vi ser att morgondagen bär ett hopp om nya möjligheter.
Du nämner inget om ditt barnbarns nuvarande kontakt med sin pappa och hans familj, men där kanske finns fler som älskar henne och längtar efter mer kontakt? Uppmuntra gärna er dotter att verka för att fler nära relationer kommer till stånd runt den lilla. Det är värt mycket att sådana relationer får grundas tidigt i livet, det blir inte samma sak att knyta an till sina anhöriga i ett senare skede.
Christina Halldorf, legitimerad psykoterapeut med existentiell inriktning, svarar på Dagenläsarnas relationsfrågor.
