Overa Sahlberg: Jag vill fortsätta det som Carl-Erik påbörjat

Ett och ett halvt år har gått sedan hon förlorade sin make Carl-Erik. Overa Sahlberg bestämde sig tidigt för att inte låta hans verk dö ut tillsammans med honom. Men det var inget lätt beslut att ta.

När Carl-Erik Sahlberg, prästen som startade S:ta Claras arbete bland Stockholms hemlösa, dog, efterlämnade han ett hålrum i Sveriges kristenhet. Närmast sörjande var hans hustru sedan 32 år, Overa Sahlberg. Men det var inte bara sin sorg och saknad hon hade att hantera efter begravningen i november 2021. Kvar fanns också en mängd frågor och orosmoment. Hur skulle det nu bli med makarnas arbete för att hjälpa föräldralösa barn? Skulle hon orka driva det vidare på egen hand och hur skulle det i så fall finansieras?

Sedan 2006 hade Carl-Erik och Overa Sahlberg tillsammans tagit emot föräldralösa och andra utsatta barn i Tanzania, för att ge dem ett nytt hem hos trygga, kristna familjer. Exempel på barns utsatthet finns det gott om i landet. Overa Sahlberg berättar om ett par barn som hittades i en svinstia där de sökt skydd och värme hos grisarna. Två andra barn återfanns efter en tid på ett bårhus, där de överlevt genom att göra upp eld och laga mat på egen hand efter att ha kastats ut från hemmet av föräldrarna.

Men plötsligt fanns inte Carl-Erik kvar, han som till stor del var den som fått in de pengar som behövdes för att stötta de 20 fosterfamiljerna där sammanlagt 120 barn är placerade.

– Han besökte ofta församlingar, men tog sällan betalt. Han sa i stället att om folk ville ge fick de gärna stödja arbetet med Mokicco. I regel brukade vi få väldigt mycket, säger Overa Sahlberg.

Hon berättar att hon till en början kände stark oro för vad som skulle hända med verksamheterna. Förutom Mokicco - Mount Kilimanjaro Children Care Organisation - finns också Missionsfonden, en hjälp för änkor att kunna starta mikroföretag och på så sätt få försörjning.

– Vem skulle ta hand om allt? Det undrade jag. Det skulle ha varit en skam om allt som han startade bara försvinner och läggs ner. Men jag fick många vänner som kunde hjälpa mig att fortsätta.

Var det självklart för dig att fortsätta arbetet?

– Nej, verkligen inte självklart. Men jag måste säga att Gud överraskade mig med så många vänner som ställde upp och hjälpte mig med olika saker.

Overa Sahlberg syftar både på de lokala krafterna i Tanzania och på det stora stöd hon fortsätter få från församlingen i Stockholm, S:ta Clara. Därifrån kommer ekonomiskt stöd, förböner och människor som fortsätter hålla kontakten med henne för att hjälpa på olika sätt.

Nyligen var också ett team från Sveriges Television nere på ett besök. De spelade in ett antal helgmålsringningar med Overa Sahlberg, som är prästvigd i Svenska kyrkan. Ett program har redan visats, ytterligare fem kommer att sändas under sommaren och hösten.

Hon bor kvar i den stenvilla som byggdes på mark hon en gång fick av sin pappa, i byn Marangu, belägen på en av Kilimanjaros sluttningar. Det är samma område där hon själv växte upp och här har makarna Sahlberg bott under de perioder de befunnit sig i Tanzania. Efter att Carl-Erik pensionerats från sin tjänst som präst i S:ta Clara i Stockholm 2012 flyttade de ner permanent. Makarna hade då redan startat det gåvofinansierade arbetet med familjehemmen.

– Det har varit en tuff tid med mycket saknad, säger hon om tiden efter makens död.

– Jag saknar honom varje dag, men jag har också sett Guds barmhärtighet – att jag kunnat klara mig även om Carl-Erik inte längre är här. Gud har hjälpt mig mycket, och våra vänner också.

Vad saknar du mest?

– Oj, jag saknar mest honom, bara hans närvaro, och att kunna prata med honom. Han var en väldigt klok människa som kunde ge bra råd i nästan allt. Han var omtyckt av folk här i Tanzania, saknaden är stor hos många.

Overa Sahlberg bor inte ensam. I hemmet finns också två av de föräldralösa barn som funnit ett hem tack vare Mokicco. Det är John, 11 år, och Brenda, 15, som båda går i skolan om dagarna.

– Jag är lite rädd för att bo ensam, så det är fint att ha dem här. Skolan börjar klockan 8 och jag börjar också jobba klockan 8 så vi lämnar hemmet tillsammans om morgnarna.

Overa Sahlbergs huvudsakliga arbetsuppgifter består i att undervisa blivande präster och evangelister på en bibelskola och prästseminarium i Mwika. Skolan drivs av den evangelisk-lutherska kyrkan i norra stiftet i Tanzania.

Således har hon inte mycket tid över till arbetet med Mokicco utan tar hjälp av en pensionerad nunna, syster Agnes Simbo Lema. Det är hon som sköter ekonomin och gör hembesök hos familjerna. Ofta är det en präst eller en byordförande som kontaktar Mokicco för att be dem ta hand om ett barn. Varje månad samlas familjehemsföräldrarna med Overa och de som arbetar med Mokicco för att fira gudstjänst och dela nattvard tillsammans.

– Nu är vi är på väg att börja minska antalet barn, berättar Overa Sahlberg.

– Vi måste tänka på ekonomin, att pengarna ska räcka. När Carl-Erik levde fick vi in mer pengar, sedan dess har vi halverat ekonomin. Men vi tar emot barn som är i akut behov av hjälp.

Vad får dig att fortsätta trots alla tuffa utmaningar?

– Det är behoven som finns. Och att jag vet att Carl-Erik tyckte mycket om detta arbete. Jag vill fortsätta det som han börjat med.

– Jag fyller 65 år i maj och jag tror att jag blir pensionär i år, men exakt när får kyrkan bestämma. Jag kommer att fortsätta jobba med Mokicco hela livet – jag pensioneras inte från att tjäna Gud.

Josefin Lilja

Josefin Lilja är reporter och biträdande redaktör för avdelningarna Livsstil och Kultur på Dagen.