På S:ta Claras tebjudningar är männen portade

Varje torsdag eftermiddag samlas en blandad grupp kvinnor i centrala Stockholm för att dricka te, be tillsammans och förhoppningsvis få en god stunds gemenskap. Dagen var med när S:ta Clara kyrka bjöd in till Afternoon tea, där män är portförbjudna.

Klockan är strax före ett på torsdagseftermiddagen och på gården utanför den rödbruna huvudkyrkan, faller ett lätt duggregn. Innanför dörrarna till Lillkyrkan som ligger strax intill, är det dock varmt och det pågår en febril aktivitet för att få det sista på plats innan gästerna börjar droppa in.

Jag hinner bara hänga av mig jackan och trycka ut handsprit innan jag tilldelas en uppgift – att lägga upp kanelbullar på en silverbricka. Så är fikabordet dukat och volontärer och anställda samlas till bön i det lilla köket.

– Vi ber att vi ska se på människor med dina kärleksfulla ögon, Jesus.

Nathalie Edin, diakon i församlingen, leder en kort andakt som hon avslutar med att be för dem som ska komma. Korta “amen” hörs från de församlade, bland andra Ruth Nordström, representant för Skandinaviska människorättsadvokaterna, och Elise Lindqvist, drivande i kyrkans arbete för prostituerade.

En kort stund senare börjar rummet fyllas av kvinnor i olika åldrar och med olika nationaliteter. De hänger av sig och går fram till det runda bordet för att ta för sig av de framdukade godsakerna. Allt är gratis, men volontären Ester, en färgglad kvinna i övre medelåldern, står redo med kaktången och ser till att smörgåsar, godis och donuts fördelas någorlunda rättvist. Gästerna kan vara allt ifrån prostituerade, hemlösa, kvinnor som lever i ekonomisk utsatthet eller under hot, till ensamstående mammor eller människor som helt enkelt längtar efter en stunds otvungen gemenskap.

Jag slår mig ner vid ett bord och får snabbt kontakt med en kvinna som säger sig heta Marianne och är i 70-årsåldern. Hon berättar att hon kommer från ett nordiskt grannland, att hon saknar ID-kort och därför inte har rätt till någon pension.

– Men du som arbetar som journalist, du måste ju ha gott om pengar. Kanske kan du ge mig några tusenlappar? föreslår Marianne leende medan hon hugger in på sin ostsmörgås dekorerad med röd paprika.

– Om du kommer hit nästa torsdag skulle du kunna ha med dig … säg, 50 000 kronor?

Medan jag letar efter något bra att svara på det passar jag på att växla några ord med en av volontärerna som sitter vid samma bord. Hon heter Gail och arbetade tidigare som undersköterska innan hon blev sjukskriven. Nu har hon en del ströjobb, som städare och inom äldrevården.

– Gud är god, jag har uppgifter att göra, säger Gail och strålar med hela ansiktet.

Jag får gärna ta en bild på henne, men då vill hon att häftet med lovsånger som vi ska sjunga ur om en stund, också ska synas på bilden, för att hon gillar det så mycket.

Plötsligt hörs högljudd gråt från en av sofforna. Det är en kvinna som nyligen förlorat en nära anhörig och som nu drabbas av plötslig sorg och saknad. Diakonen Nathalie Edin skyndar dit och sätter sig med kvinnan medan Ester dyker upp med näsdukar. Den gråtande kvinnan är välkänd för Nathalie, som håller om henne medan gråten fortsätter. Övriga gäster har stannat upp en stund, men fortsätter sedan att fika och prata.

Vid ett annat bord räcker en kvinna över en bunt tummade papper till Ruth Nordström, advokaten som står bakom Skandinaviska människorättsadvokaterna. Kvinnan berättar att hon blivit sviken av både polis och socialtjänst så många gånger att hon helt slutat lita på svenska myndigheter. Hon och hennes barn har farit illa, de har bland annat utsatts för hot och våld av en man, men de har inte fått det skydd som de har behövt. Ruth Nordström ber sin assistent att kopiera alla papper för att de ska kunna gå igenom dem och se hur de kan hjälpa henne med hennes ärende.

– Den första reflektionen jag gör är att du inte har fått en tolk och att du inte har blivit förhörd, säger Ruth Nordström efter att hon pratat med kvinnan en stund och kikat igenom papperna.

– De tycks ha förhört alla andra, men inte pratat med dig, säger Ruth vänligt medan kvinnan hela tiden kämpar med att hålla tillbaka tårarna. Hennes ilska och sorg över situationen som hon och hennes barn hamnat i syns tydligt.

Det är många känslor som ryms i ett och samma rum. Det skrattas, gråts, pratas och sorlas bland de knappt 30 församlade. Men när det är dags för andakt och lovsång upphör alla att fika. Någon spelar melodin på pianot medan vi andra stämmer in i lovsången “På dig min Gud förtröstar jag”. Precis när Ruth Nordström och Elise Lindqvist tillsammans ska dela något om vad Gud har gjort i deras liv, börjar Ester, som nu lagt undan kaktången, med hög och klar stämma, sjunga en persisk sång, och allt fler hakar på. När refrängen ljuder med sitt återkommande “halleluja” reser sig majoriteten av kvinnorna upp och vi sjunger med, starkt och kraftfullt.

När jag efteråt lämnar Lillkyrkan tänker jag på något som Marianne, 70-plussaren som stod utan utan pension, frågade mig under fikat: “Förstår du hur bortskämd du är?”. Nej, jag gör nog inte alltid det. Men stunden tillsammans med kvinnorna som samlats till Afternoon tea påminde mig dels om hur mycket det finns att vara tacksam för, dels att i Jesus ögon är vi alla lika – lika dyrbara och värdefulla, oavsett bagage.

Josefin Lilja

Josefin Lilja är reporter och biträdande redaktör för avdelningarna Livsstil och Kultur på Dagen.