Pastorn Fredrik: När jag var 15 var jag stark nog att slita bort pappa från mamma

Pastorn och frikyrkoledaren Fredrik växte upp med en pappa som var respekterad ledare i församlingen, och som också misshandlade Fredriks mamma svårt. Nu vill han berätta om familjens mörka hemlighet i hopp om att kunna hjälpa andra.

Fredrik var tretton år gammal när han tvingades hämta en såg och såga ner sin mamma som fastnat i en trappa. Moderns arm och axel hade trasslats in mellan två spjälor efter att hon ännu en gång misshandlats av sin make, Fredriks pappa.

– Jag kan fortfarande inte släppa den händelsen. Den är så starkt förknippad med en sådan förnedring, berättar han.

Rösten stockar sig och mannen framför mig tar en kort paus. Vi möts på familjens landställe en halvtimme utanför den stad där Fredrik och hans familj bor. Fredrik, som egentligen heter något annat är i 50-årsåldern. Han har arbetat hela sitt liv inom kyrkans värld, bland annat som pastor.

Aldrig tidigare har han berättat offentligt om det trauma som präglade barndomen.

– Min mamma ville inte att jag skulle berätta. Men i dag är båda mina föräldrar döda och jag behöver inte hålla den här hemligheten för mig själv längre. Jag var enda barnet, så i dag är jag det enda vittnet till det som hände.

– Det var egentligen en artikel i Dagen av Frida Park som fick mig att känna att jag måste berätta. Jag vill lyfta allvaret i den här frågan. Det som hände i min familj pågår ju även i dag och vi som församlingar måste börja hantera det.

Fredrik är tydlig med att han fått hjälp i samtal att bearbeta det som skedde i barndomen. Han har gått vidare. Samtidigt har våldet i hemmet satt djupa spår.

– Jag skäms inte för det och det har påverkat mig mycket, men det är inte hela min identitet. Därför har jag valt att vara anonym i den här intervjun.

– Samtidigt är det klart att det gör någonting med ett barn när ens första minne i livet är en misshandel. Det tidigaste minnet jag kan komma ihåg är när jag är fyra år gammal och sitter i gruset och gråter för att pappa har slagit mamma.

Hur tog sig misshandeln uttryck i ert hem?

– Min pappa var en väldigt intensiv personlighet. Han var å ena sidan en otroligt varm person, men han kunde också bli fruktansvärt arg för småsaker. Framför allt hände det när han kände att han inte hade kontroll. Utbrotten skedde aldrig offentligt, utan alltid i hemmet. En diskussion som började på Ica eller Konsum kunde sluta med våld när vi kommit hem. När det var som värst kunde det hända varannan eller var tredje dag.

Hur hanterade du och din mamma våldet?

– Vi tydde oss nog mycket till varandra och vi fick en väldigt nära relation. Men det är klart att vi säkert också täckte upp för att bevara den gemensamma hemligheten. Det var aldrig någon som sa till mig att det här får du inte berätta, men jag förstod tidigt att det här pratar vi inte om. Jag märkte att mamma kände skam över situationen. Så jag berättade aldrig för någon.

Fredrik tystnar och blickar ut genom fönstret i det lilla köket. Utanför stugan breder vida fält ut sig kilometer efter kilometer. Vi börjar prata om tron och kyrkan. Om hur det påverkade Fredrik att hans pappa var en uppskattad ledare och talare samtidigt som han var våldsam hemma.

– Jag har träffat flera pastorer och kristna ledare som sagt att min pappa påverkat dem djupt i deras andliga liv. Det fanns ett stort engagemang hos honom. Men samtidigt fanns hela tiden också den där andra sidan.

Hur påverkades din tro av den där dubbelheten?

– Jag har reflekterat mycket över hur jag kunnat behålla tron och att jag också själv blivit ledare. Jag tror att en viktig anledning är att min relation med Jesus verkligen var min egen. Den var inget min familj tvingat på mig. En annan viktig aspekt var människorna i församlingen. Andra vuxna som bad för mig och verkligen såg mig.

– Samtidigt var det tufft med de här krockarna som jag upplevde mellan det som hände hemma och i kyrkan. Som ung kunde jag bli frustrerad över hur Gud kunde hela ben som växte ut en centimeter, när vi som familj satt fast i en situation där min pappa höll på att slå ihjäl mamma. Det var ju vi som behövde ett helande. Man kan leva med ett ben som är kortare än det andra, men kan man leva med att ständigt bli slagen?

En dag fick Fredrik nog av våldet hemma. Han var på väg hem från en träning och märkte redan på håll när han närmade sig hemmet vad som pågick.

– Det blev den sista misshandeln. Jag slet bort pappa från mamma och sa åt honom att “nu får du gå härifrån”. Och då gjorde han faktiskt det. Jag var 15 år då och det var första gången jag hade styrkan att verkligen säga att nu är det nog. Jag hade också tränat och blivit fysiskt stark.

Fredrik berättar lugnt och sakligt. Ändå är det tydligt att minnena fortfarande skrapar i de själsliga ärr han fick som barn. Han tar en klunk vatten och fortsätter berättelsen. Han beskriver att föräldrarnas skilsmässa blev vändpunkten.

– I det här fallet räddade skilsmässan bokstavligt talat livet på dem båda. Just därför kändes det också så orättvist att uppleva att kyrkan såg ner på att de skilt sig. Jag visste ju vad som hade hänt.

Fredrik berättar att hans pappa led av en obehandlad psykisk sjukdom och att han efter en tid fick den hjälp han behövde. Under många år hade Fredrik och pappan dock inte så mycket kontakt.

– Till en början var han inte välkommen in i mitt liv. Men gradvis skedde en förändring där han faktiskt blev frisk och tog ansvar för det han hade gjort. Han kom till en punkt där han kunde säga till mig och mamma att “jag betedde mig faktiskt väldigt illa mot er”.

– Det är lätt att tänka att min pappa var ett monster. Men han hade också många fina sidor. Och han förändrades verkligen. Det sa även min mamma. De sista åren när de båda var svårt sjuka hördes de regelbundet på telefon. Det var stort av min mamma tycker jag. Det hade liksom förflutit tillräckligt mycket tid och de hade båda fått upprättelse och fått leva bra liv på varsitt håll.

Vad kan kyrkan göra för att upptäcka och förhindra våld i nära relationer?

– Vi behöver prata om det här och ha med oss att människor i våra församlingar lever i den här typen av förhållanden. Tänk inte att ni som kyrka ska lösa sådana här problem internt. Polisanmäl om ni misstänker något. Det kan vara helt avgörande och bli till upprättelse både för offret och i förlängningen även för förövaren.

En solstrimma letar sig in över köksbordet där vi sitter. Fredriks röst känns på något sätt lättare, som att han fått lägga från sig en tyngd.

– Mäns våld mot kvinnor är en verklighet även inom kyrkan. Jag känner mig otroligt välsignad och lyckligt lottad som står upp i dag. Det är inte allas erfarenhet. Jag tänker mycket på de barn som växer upp i dag i den här typen av miljöer. Vi som församlingar behöver se dem.

Fanns det varningssignaler som hade kunnat fångas upp av kyrkan eller andra som hade kunnat stoppa det som pågick i din familj?

– Jag har funderat mycket på det. Jag tror att det fanns varningstecken och vissa kunde nog ana. Men jag är försiktig med att döma. När jag senare i livet har stått på andra sidan och varit pastor har jag förstått hur svårt det är att veta exakt hur man ska agera.

– Det enda botemedlet är att man lever nära varandra och också faktiskt vågar lägga sig i varandras liv, säger Fredrik.

Fotnot: Fredrik heter egentligen något annat.

Daniel Wistrand

Daniel Wistrand är redaktör för avdelningarna Kultur och Livsstil.