Per Alexanderson förlät sina mobbare på klassåterträffen

Söndagskvällarna var nog värst. Per Alexanderson visste att han dagen därpå, när han kom tillbaka till skolan efter helgen, skulle utsättas för utfrysning, slag och svidande kommentarer. Något som skulle fortsätta hela skolveckan ut, genom nio långa år.

– Söndagsångesten jag upplevde var djävulsk, säger Per Alexanderson utan omsvep.

Han var sju år när det började. Per är kristen, han var liten till växten och hans familj hade inget överflöd av pengar. Omständigheter som kan ha bidragit till att skolkamraternas retande tog fart. När Per väl var utsedd till hackkyckling gick det inte att stoppa mobbningen. Åtminstone var det få som verkligen försökte.

– Jag tror det var mer accepterat på den tiden. Barn retades med varandra, det fick man tåla. Det är klart att det var många vuxna som såg vad som pågick, men det blev normaliserat på något sätt. Mina föräldrar tyckte synd om mig, men de kanske inte förstod fullt ut hur jag hade det.

Skolfoto från mellanstadiet.

Det var på många sätt en annan tid, när 1970-tal övergick i 1980-tal. Synen på barn och deras situation var annorlunda jämfört med i dag, vuxenperspektivet starkare. Per växte upp på den värmländska landsbygden där det krävdes­ lite för att sticka ut och inte "passa in". Mobbning var inte ett etablerat begrepp på samma sätt. Påklistrandet av olika roller, som "hackkycklingen" eller "retstickan" accepterades hos de flesta, tror Per.

Han lyfter också fram vuxnas frånvaro som en grogrund för trakasserierna.

– Vi hade sällan någon med oss på rasterna som såg vad som pågick. När vi till exempel spelade fotboll var det ingen som delade in oss i lag utan vi valdes eller blev bortvalda. På fotbollsplanen, om jag fick vara med, kunde jag behandlas väldigt vårdslöst utan att det uppmärksammades.

I dag är Per 48 år och de plågsamma skoldagarna under låg-, mellan- och högstadiet ligger långt borta. Han bor i Örebro, är gift och arbetar som vikarierande sjukhuspastor. Vänskap och kärlek gav honom långsamt självförtroendet tillbaka. Per började tro att såren var läkta, men det visade sig vara långt ifrån sanningen. 2014 befann han sig på en ekumenisk retreat för församlings­anställda.

– Då kom de här känslorna upp igen, med full kraft. Jag fick uppleva att jag inte hade pratat färdigt med Gud om detta. Jag hade bearbetat det för ytligt.

Per Alexanderson beskiver hur han gick runt på de grå klipporna i hällregnet och skrek ut sin ilska och frustration. Han var fruktansvärt arg på Gud som hade tillåtit att mobbningen kunnat fortgå under så många år. Varför hade Gud inte gripit in?

– Det var ett raseri och en smärta som jag inte hade släppt fram tidigare. En smärta jag burit på genom alla år, redan som barn. Nu hann allt i fatt mig.

Men Gud var obegripligt tyst, vilket fick Per att explodera än mer. Det gick så långt att tankar om att kasta sig ut i det stormande havet kom till honom. I stället sjönk Per utmattad ner vid en markering till en vandringsled.

– Jag upplevde den som foten­ på Jesu kors. Där lämnade jag min vrede, mitt hämndbegär, min smärta. Jag behövde inte dö. Jesus dog i mitt ställe.

Där och då bestämde han sig att förlåta alla dem som gjort honom illa under barndomen.

Men pusslet är inte färdiglagt. När Årjängs kommun ett par år senare bjuder in till en stor klass­återträff tar Per chansen. Han vill berätta för sina klasskamrater om hur han upplevde sina skolår. Beväpnad med gitarr och en egenskriven sång åker han upp till sina hemtrakter.

– Den första jag möter när jag kommer till återträffen är han som var värst mot mig i skolan. Han ger mig en kram och säger att det är trevligt att se mig. ”Vart ska detta ta vägen?” undrar jag förvirrat.

När Per tagit mod till sig och framfört sin låt inför hundratals­ festglada vuxna är det många som kommer fram för att prata. En del vill be om förlåtelse för saker de gjort, andra för det de inte gjort, att säga ifrån. Per åker hem till Örebro igen med en känsla av lättnad. Men det ska dröja ytterligare ett par månader innan han som ledde mobbningen ger respons­ på Pers låt och ber om att få träffas. När de två forna klasskamraterna ska träffas för en lunch, sker något som Per inte vågat hoppats på.

– När vi sätter oss ner börjar han berätta om sin egen barndom. Om en alkoholiserad pappa som misshandlade hans mamma. Han var en pojke, så förtryckt och frustrerad över det han fick uppleva hemma, att han tog ut det på mig i skolan. Det var inget försvarstal, bara en förklaring. Han bad mig ärligt om förlåtelse och jag hade inte svårt att förlåta honom eftersom jag redan hade gjort det, säger Per.

– Vi fick gråta tillsammans, över allt det som varit. För första gången på 30 år möttes vi på riktigt. Det var ett av mitt livs vackraste ögonblick.

"Jag fattade inte hur hemskt det var för honom"

Christer var den som var mest drivande när Per mobbades under skoltiden. I dag räknar de forna klasskamraterna varandra som vänner. Under den viktiga lunchen fick även Christer dela med sig av minnen från en barndom starkt präglad av en våldsam pappa.

Det dröjde några år efter avslutad skoltid innan­ Christer, den person som varit mest drivande i mobbningen mot Per, förstod vad han hade utsatt sin klasskamrat Per för. Men då kunde han inte släppa det.

– Jag sprang på Per en gång i gymnasiet, när vi båda hade flyttat från hålan vi växte upp i, berättar Christer för Dagen.

Han vill inte att vi skriver hans efternamn.

– Jag var ute och festade med några kompisar och Per stod på torget med pingst­kyrkan för att bjuda på bullar och kaffe. Då tyckte jag att det var obehagligt att träffa honom. Jag visste att jag inte hade varit snäll mot honom. Någon gång måste jag ta den kontakten, tänkte jag då.

Men jobbiga saker kan vara alltför lätta att skjuta framför sig. Åren gick. Per fanns kvar i tankarna hos Christer och först 30 år efter att de gått ut nian hörde Christer av sig. Och han blev "helt paff" när han insåg hur mycket Per hade lidit under skolåren.

– Per är en snäll och mjuk person, han brukar inte använda kraftuttryck, så när han säger till mig att "Du ska veta hur mycket jag har hatat dig", då blev jag lite tagen på sängen. Jag hade inte fattat att det varit så hemskt för honom.

Skolfoto från första skoldagen i Töcksfors. Per trea från vänster.

Det var fler saker som Christer kom att bli förvånad över. Plötsligt tar samtalet en annan vändning.

– Per frågar plötsligt mig ”Hur överlevde du egentligen?”. Det är aldrig någon som frågat mig om det som hände under min barndom, det blev väldigt starkt.

Christer växte upp med en pappa som misshandlade mamman. Aggressionen och frustrationen detta väckte hos Christer fick sitt utlopp på skolan. I synnerhet på Per.

– Det var väldigt fint av Per att bry sig om mig och mina upplevelser, han är en varm person, säger Christer.

Bad du honom om förlåtelse?

– Jag vet inte vilka ord jag fick fram just då, man vill inte sitta i en lunchrestaurang och storböla, men jag skrev efteråt hur ledsen jag var för allt och hoppades att han kunde förlåta mig. I dag är vi vänner.

Josefin Lilja

Josefin Lilja är reporter och biträdande redaktör för avdelningarna Livsstil och Kultur på Dagen.