Livsstil
Per-Erik Hallin lyste klarast i Lisebergshallen
Konserten "The Royal Years" blandade och gav i Göteborg. Per-Erik Hallin lyste som den gospelstjärna han är, medan Andraé Crouch gjorde en förvånansvärt blek insats. Det största jublet mötte det återförenade bandet Salt.
En gång i tiden kunde kristna band fylla Scandinavium. Det är den 80-talsepoken som hyllas med den ambitiösa turnén "The Royal Years". Men gårdagens stjärnor har inte riktigt samma lyskraft i dag. Lisebergshallen, en mindre lokal än Scandinavium, var halvfull under onsdagens konsert i Göteborg. De som var där fick dock med sig en hel del nostalgi hem. Per-Erik Hallin visade på något utöver den rena nostalgin. Han har inte befunnit sig i rampljuset på länge, men i Lisebergshallen påminde han oss om vilken gudabenådad sångare och musiker han är.
Det var någonting som tändes och brann när han återigen spelade med Bill Maxwell, trummisen från Koinonia som medverkade på Per-Erik Hallins allra första album. Och tillsammans med en duktig blåssektion och ett tajt komp blev det hård och glimrande soul som kändes både i magen och i hjärtat. Vit funk när den är som bäst från en verklig soulman.
Ensam vid pianot visade Per-Erik Hallin också hur han med sin röst kan trollbinda en stor publik. Det var andäktigt tyst när han tolkade en av Larry Normans sånger. För Dagen berättade Per-Erik Hallin att han vill att konserten inte ska stanna vid nostalgi utan att den ska beröra människor på djupet. - Det som betyder något är inte om man spelar för en stor eller liten publik utan det är de människor som kommer fram efteråt och säger att musiken betydde något. Det är det man bär med sig efteråt, sa han. Per-Erik Hallin berättade också att han är på gång med ett nytt album, vilket i så fall skulle bli det första egna sedan "Morgonluft" från 1985. Inspelningarna har dock inte börjat än. - Det klart att det skulle vara roligt att göra något liknande som på första skivan, då det var både amerikanska och svenska musiker. Rent musikaliskt tycker jag också att det nya materialet har likheter med min första skiva, sa han.
De andra artisterna hade svårt att nå upp till Per-Erik Hallins nivå. Norrmannen Hans Inge Fagervik gjorde ett gott försök, men det var nog inte många i publiken som kände till hans musik. Målle Lindberg var en främmande fågel i sammanhanget med sitt dansbandskomp, men som alltid lyckades han vinna publikens sympati och kärlek genom sin charm. Lou Pardini, en gång i Koinonia, gjorde tillsammans med Bill Maxwell och John Pena en kompetent insats men det grep inte riktigt tag.
Ett av kvällens dragplåster var gruppen Salts återförening, och det märktes att många hade kommit för deras skull. Salt har ett sound som nästan inte finns längre, här är det rikt med funkigt blås, gitarrsolon med mycket dist och slap-bas. Att höra dem var verkligen som att föras tillbaka till en kristen konsert någon gång under 1980-talet. Publiken älskade det och sög i sig varje ton.
När bandet spelade hiten "Bäste konsument" - en kritik av shoppinghetsen i samhället - nåddes kvällens glädjeklimax. Dagen pratade efteråt med sångaren och saxofonisten Anders Börjesson. Han berättade att det var 18 år sedan bandet spelat ihop på en riktig konsert.
- Det här var otroligt kul, en verklig upplevelse. Det var på grund av 30-årsjubiléet för Royal Music som det äntligen blev av. Det var Magnus (Erikson, kvällens arrangör) som ringde runt till alla och fick ihop bandet, sa han.
För Anders Börjesson var det som att återuppleva Salts storhetstid på 1980-talet.
- Det känns inte någon skillnad mot då. Kanske är man lite coolare, men vi var rätt avspända då också. Efter Salt klev Tommy Funderburk in på scenen. Själv lyssnade jag aldrig på västkustrock i min ungdom, men jag har förstått att Airplay, där Tommy Funderburk sjöng, var något av det slickaste som fanns inom genren. Han gjorde också en av låtarna från Airplayskivan, vilket fick många att le lyckligt och vagga i takt till musiken, men spelade sedan lovsångsmusik. Det var nog inte därför folk kommit för att höra honom. Kvällen blev sedan en väntan på Andraé Crouch, även om pianisten Anders Widmark gladde publiken med sin gränsöverskridande jazz.
Klockan var närmare elva när väl Andraé Crouch kom upp. Hans insats kändes dock märkligt ofokuserad. Mellan låtarna hade han långa utläggningar om Gud och kristen tro, och allt han sa var sant och rätt men det fungerade inte klockan halv tolv en onsdagskväll med en publik som för länge sedan lämnat tonåren bakom sig. Konserten självdog under det som skulle varit finalen. Det var närmast smärtsamt att behöva uppleva hur halva publiken lämnade Lisebergshallen under denna gospellegends framträdande.
Magnus Erikson lovade efteråt att konserten skulle bli tajtare, och det kommer säkert göra de kommande konserterna bättre. Samtidigt hade jag gärna sett att det varit färre artister från början så att till exempel Per-Erik Hallin och Salt hade fått större utrymme. Nu gjorde "The Royal Years" ett spretigt intryck och när jag gick hem efter midnatt var det med känslan att ha upplevt något oförlöst. Och det kan inte ha varit meningen.
Frågan:Varför är du här?
Maria Ström, 50 år, Åmål, förskolelärare:
- Det ska bli roligt att lyssna till Andraé Crouch. Det hade också varit roligt att få höra Larry Norman, men det går ju inte nu. Det är ändå en nostalgitripp att få höra gamla låtar som man känner igen.
Bibbi Davidson, 43 år, Gånghester, försäljare:
- Jag läste om det i tidningen och blev intresserad. Jag minns Scandinavium-galorna, det var stort och roligt och jag var nog där nästan alla år. Jag har redan stött på några gamla kompisar från den tiden här. Niklas Hansson, 25 år, Öckerö, elektriker:- Vi fick gratisbiljetter genom en kompis. Jag känner inte till en enda artist och har ingen relation till musiken. Men jag tror det blir bra.
Per Sennerstam, 40 år, Öckerö, elektriker:
- Det är en nostalgitripp. Jag var på Scandinavium när det begav sig och den stora fördelen då var ju att man träffade mycket folk. Här känner jag igen flera från den tiden.
Jonatan Sverker är tidigare reporter på Dagen.
