Peter: Jag försökte göra gott men det är svårt när man hela tiden missbrukar

Han är 66 år och har en stark längtan att få åka ut som missionär. Fram tills nu har Peter Bohms liv präglats av kriminalitet och att sitta av straff. Men de senaste åren har allt förändrats. Han har gått bibelskola och tagit emot dopet.

– Jag är säker på att Gud förlåtit mig. Det står så i Bibeln, säger han.

UMEÅ. Påsken är här och många åker till sina nära och kära för att fira den tillsammans. Så även Peter Bohm. Han reser till sin mamma i Östersund. Hon är 86 år gammal och har hela sitt liv oroat sig för sin son Peter.

– Jag vet inte hur många gånger hon har sagt: “Peter, måste du dricka öl?”. Men det är ju inte direkt öldrickandet som har varit det stora problemet, säger Peter med ett ironiskt leende och syftar bland annat på sitt missbruk av droger som började redan i tonåren.

Peter reser sig hastigt för att gå och öppna Korskyrkans entrédörr åt en ung kille som står utanför. Korskyrkan i Umeås kafé, där vi sitter, är egentligen stängt, men Peter har nycklar. Han ingår i församlingens värdteam och kan komma och gå som han vill. En tillitshandling han känner både stolthet och tacksamhet över.

– Fatta vilket förtroende! Jag har full access till kyrkan! säger han med knippan i handen.

– De behandlar mig som vilken människa som helst, och verkar utgå från det bästa hos mig.

Under största delen av sitt liv har det varit tvärtom. Peter har förknippats med bilstölder, inbrott, narkotikabrott och andra kriminella handlingar som lett till kortare och längre perioder på olika anstalter. Han har tillhört återfallsförbrytarna i Västerås där han bott, och var välkänd av de flesta poliser. Det är ingen vild gissning att han av vissa ansågs vara ett så kallat hopplöst fall.

Men så flyttades han till Umeå 2019, närmare bestämt till Ersbodaanstalten, och här träffade han Jesper Kronhamn, studentpastor och fängelsepastor. Peter gillade att prata med Jesper, de byggde upp ett förtroende, och när Peter berättade att han länge velat gå på folkhögskola föreslog Jesper Bibelskola Norr.

– När jag bläddrade i broschyrerna såg det mysigt och harmoniskt ut, och så var det i verkligheten också. Det var bättre än bra! Jag blev bemött utan fördomar, precis som här i Korskyrkan.

Som avslutning på bibelskoleåret lät Peter döpa sig i Korskyrkan förra sommaren. Då tog han steget fullt ut och blev kristen, men tron har alltid funnits där. Peter säger att det kanske låter märkligt, men han upplever att han alltid haft en skyddsängel vid sin sida.

– Den har varit en bidragande orsak till att jag försökt göra bra saker, men det har inte gått så bra eftersom jag hela tiden har missbrukat.

Han har ofta sökt sig till kyrkor i de städer han befunnit sig. Där har han gått in, slagit sig ner i en bänk och suttit en halvtimme ungefär. Han beskriver de stunderna som en slags reningsprocess, att det kändes som att han fick komma ut därifrån som en ny människa.

– Jag har också alltid velat prata med prästerna som kommit in när man sitter häktad, säger Peter medan han lägger in en tesked snabbkaffepulver till i sin kopp.

– Dels har det varit för att de ska ha något att göra när de kommer, men också för min egen skull. Jag har skrivit upp deras namn och när jag muckat har jag kunnat höra av mig till dem.

Trots det destruktiva livet med trafikbrott, missbruk och stölder har Peter under stora delar av sitt vuxna liv burit på en dröm; att någon gång få åka ut som volontär för en missionsorganisation. Tanken fanns med långt före bibelskolan och dopet. Peter berättar hur han redan för tjugo år sedan mejlade till Svenska kyrkans utlandskyrkor där han berättade sin historia och frågade om någon kunde ta emot honom. Han fick ett svar, från kyrkan i Brasilien, som inte kunde ta emot honom. Peter blev så arg och ledsen att han gick ur Svenska kyrkan. I dag skrattar han åt minnet.

– Jag var nog ganska naiv. Det var svårare än jag trott. Men jag har alltid tänkt att det skulle passa mig, att få bli mottagen av någon kyrka utomlands. Jag kanske inte kan predika Guds ord, men det finns ju andra sätt att hjälpa till.

– Du får gärna skriva det, att om det finns någon missionsorganisation som kan ta emot mig får de gärna höra av sig! Jag kan koka kaffe, klippa gräs, städa, allt möjligt!

Peter tittar ut genom caféets stora fönster. Hans pigga blå ögon och det faktum att han är klädd i jeansshorts trots vinande snöstorm ute, ger ett ungt intryck. Det är svårt att tro att han fyller 70 inom några år. Han menar själv att han på många sätt är samme buspojke med benen fulla av spring än i dag - men det finns också ett lugn inom honom i dag, och att han vill göra bra saker.

Hur skulle du beskriva din gudsrelation?

– Det känns som att Gud finns inombords, och han ser och hör allt. Men han är väldigt ödmjuk och förlåtande. Det betyder väldigt mycket för mig.

Har du bett om förlåtelse för allt?

– Nu ska vi se här. Jag vet att jag är förlåten, det står i Bibeln. Det var en som sa till mig att jag behövde förlåta mig själv också. Det som har hänt har hänt, det är dåliga val jag gjort, det är inte personen jag är.

Det är inte de kriminella handlingarna Peter ångrar mest. Det är oron han åsamkat sina föräldrar.

– Du kan ju tänka dig en mamma vars son håller på med sprutor.

Men nu ska han som sagt besöka sin mamma över påskhelgen. Och Peters nya liv, med bibelskolan, dopet och hans längtan att få vara till välsignelse i kristna sammanhang – det gör henne glad.

– Hon älskar det! säger Peter och spricker upp i ett stort leende.

– Och hon tycker om när jag berättar hur vänliga alla människor är mot mig.

Josefin Lilja

Josefin Lilja är reporter och biträdande redaktör för avdelningarna Livsstil och Kultur på Dagen.