Pingstpastorn som vill få unga bort från gatan och in på planen

Det senaste året har pingstkyrkan i Uppsala sett en tillströmning av ungdomar i sin verksamhet. Många av de nya kommer från Gottsunda där församlingen engagerar sig i nattfotboll. Men det har varit svårt att hitta volontärer.

– Många är rädda för att åka dit, säger pastorn Robert Wirehag.

Det är lördagskväll och i Gottsunda centrum strax utanför Uppsala väntar ett fyrtiotal barn och ungdomar på att idrottshallen ska öppna. När Robert Wirehag, pastor i Uppsala pingst, kommer gående genom gallerian ropar de hans namn och frågar ivrigt: Ska vi köra nu?

Sedan kommer barnen fram till mig; tar i hand, hälsar välkommen och säger “Vi uppskattar att du är här”.

På plats finns också Roro Majid från fotbollsklubben Sirius. Han är själv uppvuxen i Gottsunda – ett område som polisen klassar som särskilt utsatt – och har engagerat sig i nattfotbollen i femton år.

Egentligen är nattfotboll ett missvisande namn eftersom aktiviteterna pågår mellan 18 och 21, men just den här lördagen i januari är det så mörkt ute att det känns som att det är mitt i natten när vi klockan halv sex parkerar bilen och Robert Wirehag plockar ut bagen med bollar och västar ur bagageluckan.

Han har varit med som ideell ledare i nattfotbollen i ett år ungefär. Det är ett sätt för honom och Uppsala pingst att försöka göra skillnad för Gottsundas barn och ungdomar. När församlingen tidigare har närmat sig kommunala aktörer för att samarbeta, har de fått kalla handen, men fotbollsklubben Sirius tackade ja direkt. De är bara glada över att göra gemensam sak med en frikyrka.

– Vi är jättenöjda med samarbetet. De är otroligt fina människor, extremt positiva och engagerade, säger Roro Majid.

När jag frågar honom och Robert om drivkraften bakom samarbetet ger de, oberoende av varandra, identiska svar.

– Vi gör det för killarna! Om vi kan hjälpa en kille att komma på rätt bana är det värt allt.

Varje vecka kommer ungefär sextio barn och unga, uppdelade på två grupper, för att spela fotboll. I kväll är Roro, Robert och volontären Jonas de enda vuxna på plats. I bilen på vägen dit har Robert berättat hur svårt det har varit att få volontärer från församlingen att ställa upp.

– De har hört om skjutningarna och gängvåldet här ute, och vågar helt enkelt inte komma, konstaterar han.

När jag möter de livfulla mellanstadiebarnen får jag svårt att förstå vad som skulle kunna vara så hotfullt. Men det är klart, jag har inte varit med de lördagar när det blivit slagsmål eller när ledarna från de kriminella gängen besökt nattfotbollen och från läktaren bevakat det som sker.

– Det tog ett tag för mig att vinna grabbarnas förtroende. I början var de misstänksamma och förhörde sig om mig hos Roro. De viskade “aina”, vilket är slang för polis, berättar Robert Wirehag.

– Stundtals har det varit tufft, men samtidigt känner jag mig väldigt levande när jag är här. De här ungdomarna är genuint fina människor som vill bli sedda, bekräftade och komma in i samhället, precis som alla andra. Tyvärr är den kriminella banan ibland den enda de känner till och gängledarna blir deras stora förebilder. Det triggar mig att visa på ett alternativ.

Just den här kvällen har det blivit en miss i kommunikationen med fastighetsvärden och hallen är låst. Killarna trampar otåligt utanför dörren medan Robert ringer på väktarna som kan komma och låsa upp.

Jag passar på att prata med några av killarna. Rayan är 11 år gammal och är på nattfotbollen för andra gången. Han berättar om hur snälla alla är och hur snabbt det gick att få nya kompisar. Och så vann han pris förra gången – en bandana. 14-åriga Oskar säger att det är bättre att hänga på nattfotbollen än att vara ute och göra dumheter, och bättre än att bara sitta hemma och glo.

18-åriga Sadiq står lutad mot tegelväggen. Han har följt sina tre småbröder till nattfotbollen och ska komma och hämta dem sen. Han var själv med i nattfotbollen i många år, men är för gammal nu. Däremot spelar han i ett lag i Sirius och drömmer om att bli fotbollsproffs.

– Men jag ska nog utbilda mig till socionom, som en backup, säger han.

Robert Wirehag drömde också om att bli fotbollsproffs en gång i tiden. Som 16-åring fick han kontrakt med Sirius och var med i deras elitsatsning.

– I mitt huvud var det inte en fråga “om” jag skulle bli proffs, utan “när”, minns han.

I dag kan han vara stolt över sin egen målmedvetenhet, men inser också att fotbollskarriären fick honom att bli enkelspårig. Från att ha tillbringat mycket tid i kyrkan som barn, hade han inte längre tid med det och till sist förnekade han sin tro.

Han blev också allt mer individfokuserad. Även om hans lag hade vunnit en match, brydde han sig bara om sin egen prestation och kastade sig över lokaltidningen för att se om han var omnämnd.

– Men sedan gjorde en smäll på en träning att det jag byggt mitt liv på de senaste 12 åren raserades på en sekund. Jag fick beskedet att mitt knä var trasigt och att jag aldrig skulle kunna spela fotboll igen. I och med det tappade jag också hela mitt sociala sammanhang.

– Utåt försökte jag visa en glad fasad, men jag hamnade i en livskris och fick väldigt destruktiva tankar. Som en flykt började jag festa mycket och var en ganska odräglig person, berättar han.

Tack vare en enträgen storasyster kom Robert med till festivalen Frizon och under ett seminarium mötte han Gud. Hans liv tog en annan vändning och så småningom blev han pastor. Men erfarenheten av att känna sig vilsen och att söka sin identitet tar han också med sig in i arbetet med fotbollskillarna i Gottsunda.

– När jag förlorade fotbollen visste jag inte vem jag var. Jag var inte längre fotbollsspelaren Robert. När jag sedan började plugga juridik ville jag bli polisen Robert. Men sedan insåg jag: Jag är Robert. Gud har skapat mig precis så här och det enda som håller i längden är att bygga mitt liv på honom.

– Min önskan är att människor som möter mig i dag ska känna sig uppmuntrade, stärkta, glada och sedda. Det är det jag försöker ge killarna här. Mycket handlar om att bygga relationer och att visa att man bryr sig.

Under tiden som vi väntar på att en väktare ska komma och låsa upp hallen småpratar Robert med killarna på plats, men deras fokus verkar vara på att snart få spela fotboll. När väktaren till sist kommer utbryter jubel och killarna springer in.

Vanligtvis tar Robert och Roro de första minuterna i hallen till att prata om saker de vill lära barnen, som att komma i tid eller visa respekt. Men nu hinner de inte och börjar direkt med fotbollen.

In på planen kommer 11-åriga Credo. Han kommer från Kongo, har bara bott i Sverige i ett år och är en uppenbar fotbollstalang. “Han är vår Ronaldo” säger kompisarna stolt.

Även volontären Jonas som vanligtvis tränar ett pojklag i klubben UNIK berömmer Credo och säger att han är ett exempel på en positiv ledare. Sådana behövs.

– En del av killarna har pappor eller brorsor som sitter inne i fängelse, eller inte lever längre på grund av gängkriminaliteten. Redan i tidig ålder rekryteras killarna till gängen, berättar han.

Som ett led i att inspirera till en annan typ av livsstil bjuder Pingstkyrkan i Uppsala också in killarna från nattfotbollen till sina lokaler i stan varannan onsdag. De äter pizza, kollar på Champions League-matcher och spelar pingis.

– När jag möter killarna en och en får jag de riktigt bra samtalen, säger Robert Wirehag.

De flesta i församlingen gläds både åt engagemanget i Gottsunda och att ungdomarna därifrån kommer till kyrkan. Men inte alla.

– Nuförtiden får vi plocka cigaretter och snus i våra lokaler, vilket en del reagerar på, men jag tackar Gud för att vi får göra det. Det betyder att vi når människor vi tidigare inte nått. Vår ambition har länge varit att vara en kyrka för vanligt folk. Där är vi nu, säger Robert Wirehag.

Under nattfotbollen är han ofta domare. Han är inte rädd för att säga till killarna när de beter sig illa, men är också noga med att uppmuntra. Innan han beger sig hemåt igen ger han killarna high fives och en av dem frågar: Du kommer nästa vecka igen va?

Malina Abrahamsson

Malina Abrahamsson är reporter på Dagens kultur- och livsstilssidor.