”Politikerna ska inte bli en klass för sig”

Rose-Marie Frebran tar emot oss på sitt tjänsterum. För dagen iförd vita piratbyxor, en enkel blå t-shirt och örhängen i form av segelbåtar. De senaste fyra åren har kläderna spelat en viktig roll i hennes ämbete. Även om hon kommer först som nummer fyra i raden av riksdagens talmän, har hon ofta lett riksdagens debatter och representerat staten både inom landet och utomlands.– Det är inte emot min natur att klä mig snyggt, säger hon snabbt och avvärjande på frågan om det varit besvärligt att variera sig och ständigt hitta nya och representativa kläder.– Örhängen är min specialitet. Jag gillar roliga och annorlunda smycken.Rose-Marie kan konsten att avsluta ett samtal som hon inte är intresserad av att fortsätta. Motståndarna drar säkert en lättnadens suck när de slipper hennes inlägg i riksdagsdebatten.Hon medger också att det har varit något av det värsta med att sitta som debattledare.– Ibland har jag velat hjälpa debattörerna att få bättre argument, att hitta snärten i debatten. Men som talman är min uppgift att vara objektiv och enbart hålla mig till formaliteterna.Uppsatt hår och hattI tio år var hon pingstevangelist i olika församlingar, mellan åren 1965 och 1975. Hon var bara 17 år när hon först gav sig ut "på fältet", som det hette med den tidens vokabulär.– Jag hade både hatt och uppsatt hår, precis som det skulle vara, säger hon.Hon spelade gitarr, piano och dragspel, men helst av allt ville hon ägna sig åt predikan och undervisning.Tanken på att studera och vidareutbilda sig växte allt starkare hos Rose-Marie. Hon gick missionsskolan i Örebro.– Jag tror jag var den första kvinnan som titulerades pastor inom pingströrelsen. Det var 1979 när jag vikarierade för Sven O. Svensson i Elimkyrkan i Örebro.Studierna gav mersmak och Rose-Marie sökte sig till USA där hon tog en magisterexamen i teologi i St Paul, Minnesota. Hon jobbade också några år som studentpastor i USA. Men dragningskraften hem igen blev allt starkare. Hon hade heller inget permanent uppehållstillstånd i USA.Svårt vara kristen kvinnlig ledare1983 flyttade hon hem till Sverige och Örebro. Hon var 35 år gammal och inte helt säker på vilken vändning livet skulle ta. Ett liv i pingstförsamlingarnas tjänst hade hon mer eller mindre lämnat bakom sig. Åren som evangelist fick henne att inse att det inte var så lätt att vara kvinnlig ledare i pingströrelsen.– Jag såg inte någon säker framtid inom rörelsen. Det var en av anledningarna till att jag började studera teologi.Rose-Marie hade också en tanke på att åka till Afrika som bibellärare. Hon har en bror som är missionär i Burundi.Hemma i Sverige tog Rose-Marie kontakt med Uppsala universitet och kunde efter att ha tenterat av några poäng få en doktorandplats i etik.Den största omvälvningen i Rose-Maries liv skedde på det privata planet. Hon återupptog kontakten med en kamrat från missionsskolan, Hans Gunnar, och kort tid därefter gifte de sig och fick i rask takt två pojkar.Men att sammanjämka två vuxna människor, med tydliga identiteter, var inte helt enkelt.– Vi kunde inte enas om något av efternamnen, berättar Rose-Marie.Själv hette hon Brandin och maken hette Fredriksson.Maken Hans Gunnar sitter med vid intervjun eftersom makarna har åkt till Stockholm denna gång för att gemensamt städa ur Rose-Maries lägenhet och flytta hem en del av bohaget till Örebro.– Vi har båda två ganska starka viljor, men vi kunde hitta en bra lösning till slut. En sammanslagning av bådas efternamn – Fre – från mitt Fredriksson och Bran från Rose-Maries Brandin, säger Hans Gunnar.– Hans Gunnar måste ha ett efternamn som började på F, eftersom han inte kunde tänka sig att byta initialer. Han hade gjort en hel del keramik och ritningar i sitt jobb som arkitekt. Det var viktigt att han behöll sina initialer. Själv kunde jag omöjligtvis tänka mig namnet Fredriksson.Underfundig humorHans Gunnar ger prov på en underfundig humor. Att namnkonstruktionen var hans idé är en inte alltför djärv gissning.– Vi såg det som en symbol. Två blir ett. Båda förenas till något nytt, säger Rose-Marie.Fördelen med namnet är att ingen annan bär samma namn, nackdelen är att det kan vara svåruttalat.– Frébran, med betoning på Fre, ska det vara, förtydligar Rose-Marie, även om myndigheterna trilskades med att accenten skulle sitta över a:et i namnansökan. En accent som vi medvetet tappade bort direkt.Att Rose-Marie blev politiker handlar till en del om hennes barndom. Hon är uppvuxen i Skåne, föräldrarna drev lanthandel och var frisinnade folkpartister ända tills kristdemokratiska partiet startade 1964.– Sedan 1988 har politiken tagit all min tid, först på hemmaplan och sedan 1991 som riksdagsledamot.Som politiker har hon inte märkt någon särbehandling för att hon är kvinna.– Ingen har väl vågat ifrågasätta Rose-Marie, skrockar Hans Gunnar.Rose-Marie titulerar sig feminist, men har inte aktivt deltagit i kvinnoförbundets arbete.– Kvinnoförbundet behövs tydligen fortfarande, även om jag själv inte mött någon diskriminering inom partiet.Motarbetar elitiseringen54 år gammal är hon dock ganska mätt på sitt jobb. Hon har varit partiets vice ordförande och nu senast partiets talman. Det är dags att dra sig tillbaka. Eller kanske ägna sig åt en helt ny karriär. Den närmaste framtiden bjuder på statligt utredningsarbete.– Jag tycker inte att man ska se ett förtroendeuppdrag som en yrkes-karriär. Politik är demokrati. Jag vill motarbeta elitiseringen. Politikerna ska inte bli en klass för sig.Sönerna var "små kottar", som hon själv uttrycker det, när hon blev heltidspolitiker. Därför blev det heller ingen större diskussion om vem som skulle ta det största ansvaret för barnen.– När barnen är små behöver de någon av föräldrarna, mamman eller pappan.Samtidigt som Rose-Marie gjorde raketkarriär inom partiet tog Hans Gunnar huvudansvaret hemma.– Men det finns arbetsuppgifter som ingen av oss riktigt tar ansvar för, säger hon och skrattar. Städning till exempel.Nu är det dags att ta igen tiden som hon missade med barnen när de var små. Och hon har valt den tid då hon tror att barnen behöver henne mest.– Tonåringar behöver tillgängliga föräldrar. Vi kan inte boka in förtroliga samtal enligt schema. De måste få komma och prata när de själva vill.Rose-Marie tänker också på frigörelseprocessen. Det är svårt för en tonåring att frigöra sig från en frånvarande förälder.– Som politiker har jag ett val. Jag kan välja att flytta hem till familjen igen. Att bo åtskilda i veckorna är inget drömscenario för en familj.Hon ser fram emot en tid då hon ska hinna ägna sig åt stavgång, läsa böcker men framför allt hinna vara vardagsförälder. Hinna gå på fotbollsmatcher inte minst.