Rose från Kenya valde ett liv som nunna i Sverige: ”I början grät jag mycket”

En vårdag för sju år sedan kom Rose Nyaore från Kenya till Sverige. Det var första gången hon över huvud taget lämnade sitt hemland. Efter en tuff första tid på Alsike utanför Uppsala har hon nu avlagt löften som säger att hon vill bli kvar här.

- Detta är hemma, säger hon.

ALSIKE. Rose Nyaore, i dag 34 år, kommer ihåg känslan när hon för första gången i sitt liv lämnade hemlandet Kenya, för att tas emot i svenska Uppland. En blåsig majdag anlände hon, efter en lång och krånglig resa, till den gamla skolbyggnaden som utgör Alsike kloster.

– Allt kommer jag ihåg! För det första att det var så kallt. Syster Karin tog av min jacka och jag tänkte “Vad hände nu?! Jag fryser!”. Vi gick ner i kapellet och jag förstod ingenting – det var ett nytt språk som alla pratade och jag började gråta av förvirring.

Rose skrattar när hon berättar om det omskakande och känslosamma första intrycket hon fick av Sverige. Syster Karin sitter bredvid henne på bänken utanför klostret, och fyller i svaren där det behövs. Karin är veteranen i sammanhanget, med sina 39 år som verksam på klostret, och numera priorinna, det vill säga den som är högst ansvarig.

– Något av det första jag sa till dig var att du är en väldigt modig kvinna. Det var ju din första gång utanför Kenya – det var ju förstås ett äventyr, säger syster Karin vänd mot Rose.

– Vi tänkte att maj blir en bra månad för dig att komma, då brukar värmen ha kommit. Men det blev ju inte varmt förrän i augusti det året! Stackare vad du frös.

– Ja, och jag frågade hela tiden när solen skulle gå ner: “När blir det mörkt, när sover ni?”

Rose och Karin skrattar och lutar sig mot varandra.

Rose Nyaore visste redan som 14-åring att hon ville bli nunna.

– Jag gick i en katolsk skola i Kenya, och där fanns många nunnor som jag brukade hjälpa att tvätta, stryka kläder och liknande. “Jag ska också bli nunna”, minns jag att jag tänkte redan då. Jag gillade hur de hjälpte till, att de bad ofta, sättet de klädde sig.

– Jag sa till mina vänner “En dag ska jag bli nunna”. De trodde jag skojade, men jag vill inte gifta mig, jag vill hjälpa människor genom Gud.

Problemet var bara att det knappast fanns några lutherska kloster i Kenya och till den Katolska kyrkan hade hon inga planer på att gå. Så var låg klostret som skulle bli hennes hemvist? Kanske i grannlandet Tanzania – där fanns systrar i lutherska kyrkan, tänkte Rose.

Men så blev det inte. Långt därifrån.

Rose har gått in i köket för att hämta kall saft åt oss alla. Under tiden berättar syster Karin hur hon för ett antal år sedan fick en inbjudan att komma till Kenya, ett land hon aldrig tänkt sätta sin fot i.

– När jag som ung blev bekännande kristen bad jag till Gud om två saker: att slippa åka till Afrika, eftersom jag hört hemska historier från missionärer som varit där, och att slippa sjunga hemska sånger på torg. I dag har jag lärt mig att älska Afrika och jag har även sjungit hemska sånger på torg.

Det hon upptäckte när hon befunnit sig i Kenya ett tag var att det tycktes finnas många kvinnor som längtade efter ett liv utanför det traditionella äktenskapet. De ville leva självständigt och hängivet, och låta sin kristna tro ta plats. Karin pratade med sina kontakter på plats och lade fram tanken om att någon kanske skulle kunna få följa med henne till klostret i Sverige.

Karin åkte hem igen, men bara för att återvända en tid senare. Då hade hennes kontakt hunnit prata med en ung kvinna som längtade efter att få leva klosterliv och som var beredd att pröva sin kallelse i ett främmande land: syster Rose.

– Det är fantastiskt att se Guds vägar, de är inte alls som vi tror. De är helt annorlunda, säger syster Karin.

Men det har inte varit några lätta första år för Rose sedan hon kom hit. För en 25-åring som aldrig satt sin fot utanför hemlandet blev det nya klimatet och framför allt det nya språket en stor prövning. Att däremot flytta in på en gård tillsammans med 65 boende från olika länder, varav majoriteten var papperslösa som fått en tillfällig fristad, verkar inte alls ha varit samma utmaning som att inte kunna kommunicera. Rose berättar hur tufft hon tyckte det var med det nya språket, och som hon till viss del fortsätter att jobba med än i dag.

– I början pratade jag bara med syster Karin och Klara, en volontär som bodde här. Någon blev orolig för att jag var så tyst.

Syster Karin berättar om hur de satte henne att gå en kurs i svenska redan från början, men det blev för mycket att ta in på samma gång.

– Det var katastrof! Jag bara grät och tänkte att jag aldrig skulle lära mig svenska.

Rose höll ut under det första tuffa året, även om hon ibland ville åka tillbaka till Kenya.

– Gud hjälpte mig. Och min underbara pappa som hela tiden sa “Vänta, det ska bli bra, inte gråta”. Han lärde mig att vara uthållig.

Med tiden blev det allt lättare. Hon gick ett år på folkhögskola och därefter en kurs för blivande präster och diakoner i Svenska kyrkan. Men en och annan dråplighet har det förstås blivit längs vägen. Rose berättar hur läraren vid ett tillfälle hade undervisat om adventspsalmer. “Vet ni vad ordet nalkas betyder?” hade läraren frågat.

Rose räckte ivrigt upp handen.

– Jag gjorde snarkljud, för jag trodde att det var det ordet hon menade. Och hela klassen skrattade. “Å Rose, ska vi sova nu?” undrade de.

Rose gömmer ansiktet för en stund i händerna, som för att visa hur pinsamt hon tyckte det var. Men skratten som följde var förlösande.

– Man måste ju kunna skratta åt sig själv! Det bästa är att bara börja prata så lär man sig snabbare, även om det blir fel.

Men vad gör en nunna hela dagarna? Livet på Alsike kloster är allt annat än stilla. Även om det är långt ifrån lika många som bor här nu som 2015 då Rose anlände, är det flera av familjerna som behöver fortsatt stöd och hjälp med olika saker. Förutom Rose, syster Karin och syster Elisabeth som också bor på klostret finns där en handfull volontärer som kommer och går och hjälper till med allt praktiskt som ska göras. Det ska skjutsas till skola, till sjukhus och annat, det ska lagas mat, städas och tvättas, trädgården ska skötas och fastigheterna likaså.

Eftersom Rose tidigare arbetat som kock är det hon som står för det mesta av matlagningen. Köket har blivit hennes territorium, det är oftast där man finner henne.

– Vi börjar och avslutar våra dagar med att be. Bönen är hela tiden en naturlig del av dagsrytmen. Om vi är friska och hemmavid går vi till kapellet sex gånger om dagen. Det är inte så att man gör färdigt det man håller på med, utan när det är tid för bön då samlas vi, förklarar syster Karin.

Den sjätte juni, på nationaldagen, avlade Rose de löften som brukar kallas “den lilla professen”. Det är ett första temporärt löfte om att leva livet ut som nunna. Hädanefter ska hon varje år avlägga löftet, till dess hon vuxit fast i sin kallelse, eller, som syster Karin uttrycker det “tills det börjar kännas tjatigt”. Då avlägger man den stora professen med livslånga löften. Klosterlöften kan ibland liknas vid att ingå äktenskap, och precis som de flesta nygifta tycks Rose stråla av en nyutblommad kärlek till livet och till Gud.

– Tänkt att jag till sist blev en riktig syster! Jag är så glad och min pappa är mycket stolt, säger Rose och avfyrar ett av sina stora leenden.

– Det här är det perfekta livet! Det är ett underbart liv att leva, ett stort äventyr.

År 2020 var hon tillbaka i Kenya för att hälsa på sin familj. En uppskattad resa på många sätt, men Rose medger att hon längtade hem. Hem till Alsike.

– Jag var inte bekväm, jag längtade efter mitt eget rum som jag har här. Mina syskon sa att “Nu är du svensk”. Här vill jag stanna.

Josefin Lilja

Josefin Lilja är reporter och biträdande redaktör för avdelningarna Livsstil och Kultur på Dagen.