Rusning till helandemöte i Uppsala

Uppsala. Köerna ringlar sig en bra bit ut över den stora parkering som omgärdar Livets Ords kyrka i Uppsala. Folk har uppenbarligen stått här ett antal timmar nu, och många kommer ändå inte få plats i den nära 6 000 platser stora gudstjänstlokalen. Man har fått ta till extrainsatser med monterade tv-skärmar i andra utrymmen.

Jag kliver in i lokalen, på gränsen till chockad, intar min plats och ser fascinerat på när dörrarna till läktaren öppnas och tusentals människor strömmar in, springandes och knuffandes. Framme på scen står någon och försöker bringa ordning i kaoset. ”Snälla, spring inte. Ta det lugnt”. Rolling Stones har kanske, trots allt, inte lämnat landet utan valt att göra en exklusiv gratiskonsert i Uppsala.

För det är verkligen känslor av rocklegenders mytiska närvaro som ser ut att fylla människor omkring mig. Ni vet, den där blandningen i atmosfären, som till lika stor del består av förhoppningar, exaltering, ivrighet och fullständig förvirring. Bara det enkla faktumet att det faktiskt – i lagomlandet Sverige – inte spelar någon roll att vissa köat i tre fyra timmar nu, de kanske inte hinner få någon plats i alla fall, det säger ganska mycket.

Stående ovationer

Konsertparallellen blir ännu mer påtaglig när Benny Hinn, efter tre kvarts sövande pålysningar, äntrar scenen och gör det med ett gensvar som knappast kan jämföras med någonting annat än just rockidolers. Vi står alla upp och ger ovationer och han ser lycklig ut. Älskar Sverige säger han. Som amerikaner brukar och ska.

Efter nya omgångar upplysningar; ”köp den här boken”, ”ge pengar till det här ändamålet”, börjar han så predika. Budskapet är knappast speciellt innovativt eller nyskapande, men väl enkelt och viktigt. ”Utan den helige Ande betyder ingenting någonting.”

Men det är ju undren och tecknen alla väntar på. Att Benny Hinn alltid varit omdiskuterad, inte minst i Sverige sedan en tv-dokumentär sändes för några månader sedan, verkar inte spela någon större roll här.

Benny Hinns mastodont- och euforikoncept är minst sagt vinnande. Runt omkring mig ser jag hur folkmassan med öppna armar tar emot hans populärteologiska flört med det mänskliga sinnet för dramatik och karismatiska utsvävningar. En god blandning av adrenalin, stämningsfull allsång och gudsnärvaro är således på god väg att lyfta taket på byggnaden och Benny lovar att komma tillbaka till Sverige. Snart.

Folk faller

Enkelt uttryckt går det hela sedan ut på att olika kategorier människor, på gammalt och väl beprövat pingstmanér, kallas fram till scenkanten, varpå Benny Hinn vrålar ”fire”, springer utmed plattformen, folk faller och alla verkar glada.

Och många möter verkligen Gud. Köerna upp på scenen för dem som vill berätta om hur de blivit helade, blir allt längre. Av vittnesbörden att döma blir folk friska och det är, när allt kommer omkring, vad som räknas.

Sur eftersmak

Den sura eftersmaken av alltihop gör sig dock gällande rätt snabbt. Allt för mycket är allt för magstarkt för att jag, kalla mig konservativ, ska kunna ta detta till mitt hjärta.

För det första har jag sett nog av fallande och golvkravlande människor redan efter tio minuter, och för det andra vrider man sig generat ett antal gånger. Till exempel när jag, efter ett toalettbesök, knappt får komma tillbaka till min plats utan måste puttas till rätta av en gigantisk CIA-pastich till livvakt. Tusentals människors kollektiva vilja att fullkomligt följa en, förmodligen och förhoppningsvis, godhjärtad människas varje nycker och idéer är helt enkelt inte min grej.

Så. När jag, efter lite drygt fyra timmar, lämnar det alltjämt kokande Livets Ord bakom mig och börjar vandra mot utgången kan jag, lite förenklat, sammanfatta kvällen bäst med hjälp av de alltid lika ärliga barnen. Och de flesta av dem sov under predikan och grät av rädsla under den öronbedövande mirakelsessionen.

Simon Bynert