S-toppen: Jag har en grundtrygghet som nog bottnar i min tro

Å ena sidan. Och å andra sidan. Socialdemokraten Lars Stjernkvist har knappast gjort sig känd som en politiker som alltid levererar tvärsäkra svar. Så är det också när han pratar om Gud och den kristna tro som han haft med sig sedan barnsben.

– Jag har en grundtrygghet som nog bottnar i min tro, säger Lars som växte upp i ett kärleksfullt hem där politik och religion inte diskuterades över huvud taget.

Lars Stjernkvist stegar ut från HSB:s huvudkontor i på Kungsholmen en dag i slutet av mars. Där, i den kooperativa bostadsrörelsens högborg, känner han sig hemma.

Efter ett långt liv som politiker har Lars Stjernkvist, eller Lasse för den som vill, inte slagit av på takten. Styrelseuppdrag på nationell nivå varvas med uppdrag som föredragshållare, debattör, skribent och utredare. En inbiten ”sosse” som genom sin karriär säkerligen skaffat sig betydligt fler vänner än fiender.

I en krönika för några år sedan skrev han att han ”efter några tusen intervjuer” om allt mellan himmel och jord, för första gången fick frågan om han tror på Gud: ”Jag rodnade en aning, inte för att jag inte hade svar på frågan utan därför att jag tidigt fick lära mig att religion är en privatsak” skrev han.

Lars Stjernkvist nickar igenkännande när saken förs på tal, och inser att han fortfarande är präglad av sin uppväxt. Han pratar med kärlek om sin pappa Henry, som under många år arbetade på Luxor i Motala, och om uppväxtvillkoren i en arbetarstad som var präglad av socialdemokratin, och av jantelagen.

– I mitt föräldrahem pratades det varken politik eller religion. Det var på något sätt tabubelagt och de enda tillfällena som ämnet kom på tal var när mamma undrade om vi ändå inte skulle gå till kyrkan när det blev jul, berättar Lars Stjernkvist på sin milda östgötska dialekt.

I ljuset av detta framstår det som långsökt att han någonsin skulle få frågan om Gud och kristen tro i en intervju. Men riktigt så långsökt är det inte. Något år efter att Lars Stjernkvist 2004 slutat som partisekreterare för Socialdemokraterna, kandiderade han till kyrkomötet.

– När jag kom in i kyrkomötet var det nog många som såg mig som lite av en trojansk häst. En sådan där politruk som skulle se till att Svenska kyrkan blev en sossebastion, säger han och låter själv lite road av den sortens förutfattade meningar om honom som person, och om avsikterna bakom sitt engagemang.

Det blev tolv år i kyrkomötet, och han hymlar inte med att han gärna hade fortsatt ytterligare en treårsperiod. När hans motiv ifrågasattes brukade han kontra med att säga: ”Tänk om det är precis tvärtom, att jag i stället gör detta för att ingjuta lite tro i mitt eget parti?”

Den repliken tystade förmodligen en eller annan kritiker.

– Kommentarer av det slaget säger kanske mer om det dåliga självförtroende som finns hos en del kyrkligt aktiva, anser Lars Stjernkvist. Han säger det på ett sätt som gör tydligt att han inte drar alla kristna över en kam utan inser att troende människor tycker olika.

Själv talar Lars Stjernkvist i finstilta ordalag om den barnatro som följt honom genom livets med- och motgångar, och som han inte riktigt kan härleda. Han går sällan i kyrkan, saknar inte de kyrkliga ritualerna och har en skeptisk inställning till ”att vissa saker anses vara heliga som inte är det”.

Ett exempel på det sistnämnda är enligt Lars Stjernkvist om Sverige ska vara med i Nato eller ej. En fråga där partiet länge stod fast vid att Sverige skulle förbli neutralt. En inställning som dock raskt omprövades efter Rysslands invasion av Ukraina, och som är på väg att föra Sverige in i ett medlemskap i försvarsalliansen.

Ett annat exempel som han lyfter fram är synen på religiösa – eller om man så vill konfessionella friskolor. Precis som många partikamrater anser han att kyrka och stat bör hållas åtskilda från varandra. Och han har svårt att se att friskolor, av vilket slag det än må vara, behövs i det svenska samhället.

Även om tvärsäkerheten aldrig varit kännemärket för hans politiska gärning, verkar det finnas gränser även för Lars Stjernkvist. Kanske har även detta sätt att se på hur det goda samhället, där alla människor får plats och har chans att leva ett gott liv med egen försörjning, att göra med uppväxten och den tidsanda som rådde då.

– Jag kommer från ett hem där man inte skulle förhäva sig, där den största synden var skrytsamheten, berättar han. Väl medveten om att han delar den erfarenheten med många i sin generation.

I stället för besvikelse över brist på beröm lyser stoltheten och glädjen över att få växa upp i ett tryggt hem igenom när han berättar om sin bakgrund och hur den format honom. Maten stod alltid på bordet, och där fanns två föräldrar som gjorde allt de kunde för att ge Lars och hans fyra år äldre bror Göran en bra start i livet.

Pappa Henry gick bort redan vid 63 års ålder, vid en tidpunkt när Lars eget politiska engagemang hade vaknat och fortfarande var i sin linda. Jo, han har funderat på hur pappans alltför tidiga bortgång har påverkat honom, och säger att han ibland undrar vad föräldrarna tyckte och tänkte i frågor som han själv brottats med som politiker och privatperson.

– Min pappa var sjuk i ungefär i ett halvår innan han dog. Det var mycket som vi aldrig hann prata med varandra om. Pappa var fackligt aktiv, så ett eller annat i mitt politiska engagemang har jag säkert fått från honom, säger Lars och avlossar ett brett leende.

När pappan dog satt Lars i bilen på väg från Norrköping till Linköping, när han plötsligt fick en förnimmelse:

– ”Nu gick han bort” kände jag instinktivt, och när jag kom fram till sjukhuset där han vårdades fick jag det bekräftat, förklarar han. Tidpunkten stämde väl överens med den tidpunkt när Henry tog sitt sista andetag. Att mamma Bernice då fortfarande var i livet var förstås en tröst, men förlusten av pappan satt djupare:

– Jag var pappas pojke, förklarar Lars och antyder att de hade mer gemensamt än enbart utseendet och den utåtriktade personligheten. Samtidigt gläds han över att han några år senare kunde ta igen ett och annat när mammans sista tid i livet infann sig. De kunde tala med varandra om både det mesta.

Att båda föräldrarna dog i ganska ung ålder (mamman blev 71 år) och att han numera passerat sin pappas livslängd med ett par år är han förstås medveten om. Men eftersom han själv mått bra i hela sitt liv och sluppit allvarliga sjukdomar, är den egna döden eller döendet inte något han funderat jättemycket på.

Är du rädd för att dö?

– Jo, det är jag nog, säger han och ser sin höjdrädsla som ett möjligt uttryck för den existentiella ångest som de flesta människor nog känner åtminstone någon gång i livet. Men framför allt kopplar han frågan om döden och sin eget liv som åtminstone är ändligt vad beträffar jordelivet, till en tragisk händelse i somras.

Det uppmärksammade mordet på Ing-Marie Wieselgren i Almedalen 2022 skakade om honom och fick Lars att fundera mer på de eviga frågorna. De hade känt varandra sedan ungdomsåren i Motala, och hon var en i kompisgänget som bjöd in honom till Missionskyrkan när de båda gick på högstadiet.

Hon bidrog till att dörrarna öppnades till ett för honom helt okänt sammanhang, det frikyrkliga. Under några år sjöng Lars i missionskyrkans ungdomskör i Motala och på olika ungdomsaktiviteter samtidigt som han var aktiv i SSU. Sedan tog politiken och studierna överhanden, och han tappade kontakten med kyrkan, ungdomsgänget och Ing-Marie Wieselgren.

Det dröjde 30 år innan deras vägar korsades igen, på ett professionellt plan. Så dags var Lars Stjernkvist sedan lång tid en välkänd politiker på riksplanet och tidigare kommunalråd i Norrköping, medan Ing-Marie Wieselgren gjort sig ett namn bland annat som läkare och nationell psykiatrisamordnare.

– Hon var aktiv i missionskyrkan i Uppsala där hon bodde. Vi fortsatte samtalet där vi slutade, men mordet innebar ett abrupt slut, konstaterar Lars Stjernkvist som sörjer sin vän. Bland det första han gjorde efter dödsbudet var att bege sig till domkyrkan i Visby för att få lugn och ro och samla tankarna i bön.

I den stora stenkyrkan invigd på 1200-talet satte han sig ensam på en bänk och grät över förlusten av sin vän samtidigt som han oroades över det meningslösa våld som blivit vardag i det svenska samhället. Fortfarande kan han komma på sig själv med att titta en extra gång över axeln när han rör sig ute bland folk.

Varför blev det politiken och inte kyrkan som fångade dig?

– En jättebra fråga, men jag inser att alla val i livet inte är medvetna. Jag funderade på att bli advokat. Eller kanske byråkrat. Och journalistiken lockade också, säger han och får det att låta som att politiken valde honom snarare än tvärtom.

På restaurangen där vi sitter och småpratar har den värsta lunchrusningen lagt sig. Ute skiner den första vårsolen och den reflekterar sig i snön som täcker marken. Lars Stjernkvist gör sig beredd att återvända till styrelserummet på HSB:s rikskontor ett par hundra meter bort.

En sista fråga. Du fyller 65 år. Har du några tankar kring det?

– Jag tänker att jag på många sätt har haft ett mycket bekvämare liv än mina föräldrar som båda slet för att jag och min bror skulle få en dräglig barndom. Jag känner ingen rädsla inför själva åldrandet så jag är nog ganska befriad från åldersnoja! säger han med ett skratt innan han hastar iväg genom dörren.

Fotnot: ”Å ena sidan” är titeln på en bok som Lars Stjernkvist har skrivit tillsammans med vännen Sverker Wadstein (Liberalerna). Den kom ut i höstas och innehåller tips och idéer på olika förhållningssätt som kan mildra den polarisering och det hätska debattklimat, som på många sätt kännetecknar svensk politik.

Thomas Manfredh

Thomas Manfredh är reporter på Dagen.