Så gick hon vidare när hennes man dömdes för sexuella övergrepp

Berättelsen du nu kommer att läsa är Marias. Ja hon heter egentligen något annat men har valt att vara anonym för att skydda andra inblandade i en komplicerad och känslomässigt laddad situation. Syftet med den här svåra berättelsen är inte att förminska det brott som begicks, som drabbade en minderårig person. En flicka som gjorde rätt i att anmäla Marias man.

Men när någon fälls för kriminella handlingar, drabbas inte bara den som av rätten betraktas som ett offer. Även Marias liv slogs i spillror, och hon vill nu berätta för att hjälpa and­ra.­ För mitt i det fruktansvärda som hänt har hon sett Guds trofasthet.

Polisen ringde Maria en alldeles vanlig dag på jobbet och bad att hon skulle komma ner till polishuset. Hon förstod ingenting. Det blev bara blankt. Man hade fått indikationer på att det hänt saker mellan hennes man och flickan de haft en nära relation till och nu ville de höra henne i frågan. Maria fick över huvud taget inte prata med sin man på polishuset och hon fick inget veta om detaljerna i polisens misstankar.

– Jag minns inte hur jag kom hem den där kvällen, jag minns bara att jag tänkte att jag skulle ta bilen och ramma en bergvägg. Eller simma ut så långt jag kunde i sjön så att jag inte orkade simma tillbaka. Vill du något annat Gud får du stoppa mig – och det gjorde han.

Hon kollapsade hemma hos sin dotter och svärson som snabbt kallade ihop resten av familjen. Efter två dagar i fullkomlig chock kallades Maria till polishuset igen och tog med sig sina barn.

– Då fick vi veta att Rikard hade erkänt direkt när polisen kom och hämtade honom. Det hade varit en sådan lättnad för honom, berättar Maria. Hon hade förstått att något inte var som det skulle, kanske var han otrogen tänkte hon, men Maria skyllde på jobbet. Vid ett tillfälle hade han sagt: Du ska veta att vad som än händer älskar jag dig mer än allt på jorden. Nu fick Maria förklaringen till varför han sagt så, och även till hans hetsiga och depressiva beteende. Han hade burit på en hemlighet så svår och skuldtyngd att han, när polisen väl kom, kände sig lättad.

Men för Maria hade helvetet precis börjat. Ett par veckor efter att Rikard hämtats av polisen ringde advokaten. Mot all praxis hade polisen ordnat så att de två faktiskt skulle få mötas. När hon stod utanför dörren till cellen höll den kvinnliga polisen om hennes axlar och förklarade att på andra sidan stod en annan polis och höll om Rikard.

– Jag förstod först efteråt att det inte bara handlade om stöd och medkänsla utan om en faktisk säkerhetsrisk att jag skulle flyga på min man. Och visst kändes det som om jag ville slå ihjäl honom. Jag var helt desperat och viskade till Gud, visa mig vad jag ska göra. Hur ska jag klara av det här?

Tårarna stiger i Marias ögon när hon fortsätter att berätta. Det som hände där på häktet går inte att förklara ur ett mänskligt perspektiv. Det är varken logiskt eller förnuftigt, det är bara ett Guds under.

– Precis när dörren öppnas får jag en sådan stark kärlek att jag aldrig har känt det tidigare i mitt liv. Får jag krama honom, frågade jag. Och så stod vi där och höll om varandra.

Senare berättade Rikard att just den där stunden blev avgörande för att han över huvud taget skulle överleva. Och för Maria blev det timslånga samtalet efteråt avgörande när hon utan att prata om själva ärendet ändå fick uttrycka sin ilska och frustration.

– Efter den stunden kunde jag börja tänka tanken att jobba mot ett förlåt, säger Maria.

Moa hade vistats mycket i familjen redan från tidig ålder och var nästan som en lillasyster.

Maria vill inte gå in på detaljer, men är tydlig med att säga att det inte fanns något hot eller våld med i bilden.

Domen blev fem års fängelse. Under månaderna som gått har Maria besökt honom varje vecka och pratar i telefon flera gånger varje dag. Barnen har också varit där, även vänner från församlingen som både besöker och brevväxlar.

– Och på det viset bearbetar och jobbar vi oss framåt, säger Maria. Ibland är det bara gråt. Och det är viktigt att bejaka känslorna, nu känner jag så här. Men man får inte fastna i dem.

– Jag har alltid älskat Jesus men i dag har jag många varför.

Ilska, sorg och förtvivlan är en sak. Också rädslan, vad händer med mig nu, vad händer med livet? Men bitterheten aktar hon sig noga för.

– Gud har sagt att vi inte ska prövas över vår förmåga, men vissa dar känns det som om jag dör inombords. Ibland anklagar jag Gud, ibland mig själv och ibland Rikard.

Självförtroendet och självkänslan kördes i botten. Det enda Maria kunde känna i början var ett förakt för sig själv för att hon lät det hända. Förkastad. Oduglig. Men hur kunde hon ha gjort annorlunda? Hon visste ju inte om att det hade hänt?

– Det har varit sådana kval i mig, både att jag inte kunde skydda Moa och känslan av att jag inte räckte till som fru. Ibland tänker jag att det hade varit lättare om han hade dött. Det vet man hur man ska hantera, det finns en mall för det. Men i dag har jag lärt mig att med Guds hjälp kan man förlåta både sig själv och andra.

Marias och Rikards liv innan allt detta hände bestod av familjen och kyrkan. Hemgruppen, kören, barnarbetet och gudstjänsterna. Så här i efterhand förstår hon att Rikard nog aldrig hade den djupa relation till Gud som hon själv hade. Skillnaden i dag är överväldigande. Sedan brottet uppdagades och Rikard började avtjäna sitt straff har han förändrats radikalt, menar Maria.

– Jag hör ju på honom när vi diskuterar saker, känslor och sånt. Förut gick han i försvar, tyckte att det var ingenting att älta. Du tänker så negativt. Han vann alltid. Men i dag är det helt annorlunda. Han har också genomgått ett program på fängelset som inneburit att han fått insikt om sitt liv på ett nytt sätt, säger Maria.

Varje morgon läser hon Bibeln och följer flera olika läsplaner. När Rikard sedan ringer sitt morgonsamtal delar hon med sig av bibelorden – och han i sin tur läser vidare med några av de and­ra internerna.

Maria har förklarat för Rikard att hon måste få ta upp allt som klämmer och skaver, alla svarta känslor, och han förstår. Han möter hennes frågor, lyssnar och låter henne släppa alla fördämningar.

Ett trauma av det här slaget drabbar inte bara offret. Alla runt omkring den som dömts måste förhålla sig till det som har hänt – familj, församlingsmedlemmar och arbetskamrat-er.

Barnen bestämde sig tidigt för att de ville förlåta, de ville ha tillbaka sin pappa. Det är en lång resa de har påbörjat, det kommer att ta tid att bygga upp ett nytt förtroende, men hoppet och viljan finns och det är det viktigaste i nuläget.

Flera vänner har uttryckt en sorg och rädsla – men samtidigt en vilja att förlåta.

– Det gör väldigt gott när människor säger till mig att man tänker på mig och Rikard. Att de inkluderar honom. För jag har ju bestämt mig för att jag vill leva med honom i alla fall, trots det som hänt. Samtidigt är inget hugget i sten, vi vet ju inte vad som händer mellan oss när han kommer hem. Processen måste bli färdig, viljan och förutsättningarna finns för att vi ska klara det här. Men samtidigt har vi ju ingen aning, säger Maria.

I början var det otänkbart för Maria att gå ut och visa sig bland folk, bara att gå till affären och handla lite mjölk var nästan omöjligt. Fortfarande är det jättesvårt.

– Jag vet ju inte om folk vet om det eller inte. En del antyder, frågar ibland, men de allra flesta säger ingenting. På ett vis utsätter jag ju människor för att möta mig också, jag tvingar dem att förhålla sig till mig och då blir det kanske naturligt att en del undviker mig.

Någonstans bryts allting ner till en dag i taget. Det är omöjligt att gå tillbaka och göra det som hänt ogjort. Den enda väg som finns går framåt. Att börja om från början, bygga något helt nytt.

– Man hamnar till slut i läget att man bara måste acceptera att det har hänt. Jag accepterar inte saken i sig, men jag måste acceptera att det här verkligen har drabbat oss för att jag ska kunna förhålla mig till situationen.

Hur är det möjligt att förlåta när det allra värsta har hänt? Maria förklarar en långsam process som någonstans börjar i en viljeinriktning som uttrycks i ord och som så småningom landar även i känslan.

– Det som har blivit tydligt för oss alla i det som hänt är Guds nåd som har blivit så mycket större. Det finns förlåtelse också när det allra värsta har hänt.