Simon, 26, hörde rösten ”Björn” hela sitt liv – blev fri från psykossjukdom vid förbön

Simon Abrahamsson trodde inte att han skulle överleva till vuxen ålder. Många som fått samma diagnos som han gör inte det. Men en förbönsstund förändrade allt. I dag arbetar han som smed och håller på att ta körkort. Forskare vid Lunds universitet fascineras av hans fall och närstuderar nu hans tillfrisknande.

HANASKOG. Simon Abrahamsson kan minnas att han redan i förskolan frågade en lekkamrat: ”Vad heter gubben i ditt huvud?”. Det andra barnet tittade oförstående på honom, och Simon beslutade att det var bäst att hålla tyst om gubben i sitt eget huvud. Han som talade med skarp mansröst och aldrig var tyst.

Fram tills för sex år sedan.

Simon Abrahamsson, klädd i blårutig skjorta och ”Emil-mysse”, går i bygden under namnet ”Smeden” och är något av en lokalkändis i skånska Hanaskog. Han växte upp i en by utanför närliggande Knislinge och pratar bred Östra Göinge-dialekt. När hans smedja brann ner för något år sedan ställde bygden upp och samlade in pengar till en ny. Det alla däremot inte vet är att Simon Abrahamsson de senaste åren har fått sitt liv förvandlat.

Han var 19 år när han diagnosticerades med en variation av naprapatisk personlighetsplittring. Det är en ovanlig diagnos; i Sverige har man upptäckt knappt 200 fall. Till skillnad från andra liknande dissociativa identitetsstörningar, uppträder den redan i barndomen.

– Rösten i huvudet har förföljt mig sedan jag var liten. Jag trodde inte att jag skulle överleva till vuxen ålder, många med den här sjukdomen orkar inte leva med den, de tar livet av sig, konstaterar Simon Abrahamsson, som i dag är 26 år gammal.

När förstod du att det var en psykisk sjukdom du hade?

– Det förstod jag väldigt tidigt. Sådant fattar man.

– Jag insåg att andra inte hade det som jag, och därför blev jag tyst om det. Jag var rädd för att jag skulle bli ensam om jag berättade.

Vad sa rösten i huvudet?

– Alltså det var ju gravt komplext … det var som att jag upplevde mig själv som två personer, att jag hade en annan människa i huvudet. Jag kunde prata med någon och under tiden var det som att Björn pratade om allt som han såg, kommenterade saker. Ibland var det omöjligt för mig att prata med andra på grund av Björn.

Varför kallar du rösten för Björn?

– Han sa han hette det.

I tonåren blev rösten skarpare, grövre. Inte så att den uppmanade Simon att göra saker, mer att den blev aggressiv. Simon Abrahamsson beskriver det som ”ett konstant trauma i hjärnan”.

– Men ja, sedan blir det ju en vardag i det också. Jag lärde mig hantera det.

– Men periodvis var det fruktansvärt. Så illa att jag försökte ta livet av mig.

Uppmanade sin mamma att ringa polisen

Han berättar att hallucinationerna, ångesten och inte minst – rösten i huvudet – stundtals blivit outhärdliga. I samband med traumatiska livshändelser har det hänt att det slagit slint. Han har blivit som tokig, bankat och slagit på allt som kommit i hans väg, berättar han.

– Jag sa till morsan att om det skulle smälla redigt någon gång så måste hon ringa polisen.

– En människa som är fullpumpad med adrenalin är ju en ganska farlig människa att möta. Så det var tur att inget värre hände. När jag haft de där utbrotten har jag till slut slagit i backen; kroppen däckar ju till sist, orkar inte pumpa så hårt hur länge som helst.

Vid ett tillfälle fick polisen hämta Simon Abrahamsson i piketbuss och köra ner honom till Malmö. Därefter blev han tvångsinlagd på psykiatrisk avdelning. Redan då hade han ”fått hela alfabetet i diagnoser”, men ingen tycktes helt kunna förklara hans tillstånd. Man hade också provat massor av olika mediciner, men ingenting verkade hjälpa. De gjorde bara att Simon gick upp i vikt; som mest vägde han 180 kilo.

– Jag hade väldigt ont i kroppen eftersom jag var så tung, men jag hade också väldigt ont i psyket. Om kvällarna såg jag hur spindlar kröp över hela kroppen. Och en gång hade jag sådan ångest att jag svettades blod. Kroppen utsöndrade röda blodkroppar, min vita t-shirt blev alldeles rosa på ryggen.

Han pausar. Och konstaterar:

– Så ja, jag har fått uppleva ganska möe.

Han berättar det här ute på torget vid Träffpunkten i Hanaskog. Han är där för att hjälpa till med korvgrillningen som Kviinge kyrka arrangerar som en del av sin bönehelg. Många från församlingen hälsar på Simon Abrahamsson, och han skrattar och pratar så att lössnuset i överläppen blottas.

I tonåren konfirmerades han i Kviinge kyrka, mest på grund av att några av hans kompisar hängde där, berättar han. Den kristna tron funderade han inte särskilt mycket på.

– Dricker man ex antal liter brännvin så kommer ju tron att tunnas ut ganska friskt, om man säger så, kommenterar han och ler snett.

Ville umgås med friska människor

Att dricka brännvin var under tonåren ett naturligt sätt att umgås med kompisarna i byn, men också ett sätt att fly sina psykiska besvär. Plågorna var som värst precis efter att Simon Abrahamsson flyttat hem igen efter att ha varit inlagd. Om nätterna var han så rädd att han var tvungen att sova bredvid sin mamma.

Han insåg att han behövde umgås med friska människor för att kunna bli frisk, och började återknyta kontakten med kyrkan. En kväll åkte han till en ungdomsgudstjänst – och gick fram till förbön.

– När Peter bad för mig blev det väldigt emotionellt. Folk har bett innan, men när han bad för mig så var det som att trycket jag alltid haft här bak i huvudet, släppte, säger Simon Abrahamsson och tar sig för bakhuvudet.

– Och sedan, några timmar senare när jag kom hem, tystnade rösten! Helt plötsligt bara. Jag hade aldrig upplevt tystnad innan, så det var ju … ja riktigt konstigt. Det sista Björn sa till mig var ”Jag har inte ork att vara kvar”.

Blev du chockad?

– Ja, det var ju helt omvälvande. Alltså, tänk att du har levt i en verklighet och sedan plötsligt ändras allt.

Sedan dess har du inte hört rösten i huvudet?

– Nej, det har jag inte. Jag är kärnfrisk. Irriterande frisk. Jag har inte ens dåliga värden. Det är rätt konstigt. Numera tar jag bara medikament för sköldkörteln, som påverkades av alla medikamenter jag fick ta tidigare.

Lite senare ringer jag upp Peter Kogler, prästen som bad för Simon. Han minns förbönskvällen mycket väl. Några veckor tidigare hade Simon suttit hemma i hans kök och berättat om rösten i huvudet.

– Det kändes så mörkt att han skulle få kämpa med det här, så jag bestämde mig för att börja be för honom. Och sedan när han kom fram till förbön i kyrkan frågade jag om vi kunde be att Björn-rösten skulle försvinna. Där och då kände vi båda en stark Gudsnärvaro och Simon började gråta på ett sätt som han inte brukar.

– Dagen därpå kom han sprudlande in på mitt kontor och berättade att rösten var förvunnen! Jag blev glad, men också lite orolig och tänkte: Hur länge ska det här hålla sig? Men det höll ju! Det är en otrolig skillnad på Simon nu och då. Hans liv har verkligen förvandlats.

”Vatten kändes som syra mot kroppen”

Simon Abrahamsson berättar att han, när han gick fram för förbön, egentligen inte hade några förhoppningar om att bli helad. Men en sak hade ändå gett honom ett litet hopp: Några veckor tidigare hade han vaknat mitt i natten av att han sjöng en lovsång. Det var ingen lovsång som existerade, utan en som kom till Simon i färdig form, som han sedan skrev ner.

– Texten handlade om att bli rentvättad. Det var ganska konstigt för mig eftersom jag hade en hallucinationsform som gjorde att vatten kändes som typ syra mot kroppen. Så jag kunde inte duscha, det gjorde fysiskt ont. Men även det har jag blivit fri från.

Vad säger läkarna om ditt tillfrisknande?

– De vet inte varför jag blev frisk, säger bara att sådant här kan hända ibland, även om det är ovanligt.

Följs upp av forskare

Efter förbönstillfället fick Simon Abrahamsson göra en magnetröntgen av sin hjärna. Läkarna kunde då konstatera att hjärnaktiviteten var helt förändrad. Vid tidigare röntgen hade man kunnat se att vissa delar av hjärnan gick på hyperdrift, och därmed orsakade trycket i bakhuvudet. Men nu såg man ingenting sådant.

I dag, sex år senare, har Simon Abrahamsson inte någon läkarkontakt. Däremot lämnar han var tredje vecka prover till ett forskarteam vid Lunds universitet. De har intresserat sig för hans fall, och följer honom genom filmade intervjuer där han får redogöra för sina känslor och sitt mående.

För Simon Abrahamsson har det varit en omvälvande process att bli frisk, berättar han. Han har fått lära känna sig själv på ett nytt sätt, ta reda på vem han är utan rösten i huvudet och förstå och hantera sina känslor.

Tillfrisknandet har också gett honom en ny livslust.

– Förut tänkte jag att jag inte hade några förutsättningar att leva länge, men när jag sedan fick möjlighet till det tänkte jag att jag skulle ta livet redigt i näven. Nu ska jag göra någonting!

De senaste åren har han målmedvetet gått ner i vikt. Han har också utvecklats som smed, fått deltidsjobb på bondgård och precis klarat körkortsteorin. Tidigare fick han inget körkortstillstånd på grund av sin diagnos, men de senaste åren har han genom olika undersökningar fått bevisa att han skulle kunna köra bil.

Nu är målet att klara uppkörningen. Det skulle underlätta att till exempel ta sig till kyrkan. Simon Abrahamsson går regelbundet i gudstjänst i Kviinge kyrka.

Vem är Gud för dig?

– Gud är grunden i livet. Man har ju liksom inte så mycket att ifrågasätta ifall någonting har ändrat livet totalt för en.

Du tvivlar inte på att det var Gud som helade dig?

– Nej, det kan inte vara något annat.

Sedan ringer Simon Abrahamssons telefon. När han stoppar ner den i fickan igen, meddelar han:

– Det var fjällan! Hon kommer och hämtar upp mig nu.

Han lyfter på kepsen och försvinner i väg till sin flickväns bil. Nästa gång är det kanske han som kör.

Malina Abrahamsson

Malina Abrahamsson är reporter på Dagens kultur- och livsstilssidor.