Smärtan har gett Kent Revedal en ny syn på livet

Kent Revedal trotsar många föreställningar om vad en människa ytterst kan uthärda. Mc-olyckan för drygt tio år sedan skapade ett tydligt före och efter i hans liv. Det är som att tvära kast har blivit något av en specialgren för Kent. Uppvuxen i en icke kyrklig miljö kom han som tonåring till tro på Jesus och gick "all in" i sin nya tro. Så småningom blev det teologi­studier och församlingstjänst för att några år senare bli ambassadör för kristen tro i bikervärlden.

Superengagerad kunde varit­ Kents mellannamn, men efter­ ryggmärgsskadan och den kroniska­ smärtan den med­förde tvingas han hålla ett avsevärt makligare tempo än tidigare.

I boken ”Leva med långvarig smärta: Strategier för bättre livskvalitet” berättar Kent om hur olyckan tvingade honom att omdefiniera hela sitt liv. Inget skulle nu bli som det varit oavsett om det handlade om så vardagliga saker­ som att gå på toaletten eller att ta sig till jobbet.

– Helt plötsligt blir livet väldigt annorlunda och då tvingas man någonstans att fundera på – vad är jag? För handen på hjärtat så definierar vi oss själva väldigt mycket utifrån vad vi faktiskt gör, konstaterar Kent Revedal.

Omständigheterna ställde honom inför en rad olika val och Kent vill inte hymla.

– Man ställs ju inför valet – ska man ens orka leva?

Han konstaterar att det inte är någon slump att fönstren på den avdelning där han befann sig inte går att öppna, även om många är så skadade att de inte skulle kunna hoppa även om de hade kunnat ta sig till ett fönster. Kent minns en kille, mycket mer skadad än han själv, som bestämde sig för att sluta andas tills han helt enkelt dog. Han låg där i flera minuter och undrade: Varför händer det ingenting? Men så insåg han att han hade en track (ett hål i halsen) som gjorde att han inte kunde styra andningen.

Vi ler ett sorgligt leende.

– Man måste ta det med lite humor,­ säger Kent.

Trots allt har han kvar sitt goda humör. Själv har han alltid satt sin ära i att hjälpa människor och han minns en tid när han klev upp tidi­gare varje morgon för att hjälpa några vänner som höll på att bygga hus.

– Nu kan jag inte ens byta en glödlampa själv. Och det är klart att det får en att fundera på: Tycker­ människor fortfarande att jag är värd att umgås med när jag inte kan göra någonting? Eller när smärtan däckar mig så att jag inte klarar av någonting? Hur hittar jag mitt människovärde där i alla fall?

Dessa och många andra frågor har Kent nött i sitt inre och svaren, så gott de nu finns, utgör stommen i hans nya bok. Egentligen var det inte meningen att det skulle bli en bok, men när neurologen uppmanade Kent att testa nya mediciner började han föra anteckningar. När läkarna berättade­ om hur kroppen fungerar försökte han att skriva ner vad de sa, som ett sätt att minnas och förstå.

– Dessutom är jag nyfiken så jag började att läsa på. När processen fortsatte började jag tänka: Kanske andra människor skulle ha nytta av de saker som jag antingen upptäckt eller fått lära mig.

Fem år har det tagit att färdigställa boken. Under den tiden har Kent samlat metoder och strategier för hur man kan hantera sin smärta. Allt är inte självupplevt, en del är baserat på andra faktaböcker och diverse avhandlingar.

– Men vad jag har kunnat se finns ingen annan bok ännu skriven utifrån perspektivet att själv leva med smärta. Det var också en drivkraft när jag hörde att psykologer och fysioterapeuter uttalade sig hur det borde vara att leva med smärta. Ingen av dem vet ju hur det faktiskt är, konstaterar Kent.

Det faktum att alla människor har erfarenhet av smärta är ingen garanti för att de förstår vad långvarig smärta innebär.

– Jag skrev på Twitter för ett tag sedan: Att tro att långvarig smärta är som kortvarig smärta utsträckt i tid, är ungefär som att jämföra att kliva ner för en trottoarkant med att göra ett bungyjump. Det är två helt olika saker. Jag tycker att läkare generellt har alldeles för dålig respekt för att de själva faktiskt inte vet. Och de har inte ödmjukhet nog att inse det heller.

Smärta, förklarar Kent, är egentligen något positivt. Kroppens i särklass bästa försvarssystem utan vilket ingen av oss hade överlevt. Vi bränner oss på en platta och drar snabbt tillbaka handen. Trampar på en spik och ser till att rengöra såret.

– Men någonstans övergår smärtan från att vara skyddande­ till att faktiskt inte fylla någon­ funktion längre och det är vad som händer med långvarig smärta.­ Den smärta jag har i dag varnar ju inte på något sätt om att min kropp håller på att bli skadad. Den är dysfunktionell och då är den bara negativ.

Kent Revedal beskriver att långvarig smärta i själva verket består till 6 procent av smärta och till 94 procent av lidande. Sömnproblem, irritation, oro för ekonomin, för framtiden, för hur det ska bli med relationen – allt ingår i den stora smärtbilden. Och även om läkarna, som i Kents fall, inte kan medicinera bort smärtan utan att det blir omöjligt att fungera i vardagen, så går det att ta itu med många av följdproblemen så att den totala smärtupplevelsen inte blir lika illa.

I ett försök att ge en helhetsbild av problemet lanserar han i boken begreppet ”meddrabbad”.

– Vi behöver inkludera de människorna också. De människor som finns runt omkring har ju också fått sina liv förändrade. Inte minst i ett sorgearbete är det oerhört viktigt att tänka all dem som finns nära. Mina två döttrar har ju inte valt att få en pappa i rullstol. De har bara ställts inför faktum.

Kent säger att hans kristna tro i grunden inte förändrats.

– Men någonstans har kanske vad jag tänkt vara viktigt ändrats. På ett metafysiskt plan har mina grundläggande värderingar inte ändrats, men mitt förhållningssätt till mig själv och till människor runt omkring har påverkats. Och hur ovilliga vi än är att erkänna det så tror jag att det har påverkats till det bättre.

– Min produktionskvot är inte så stor, även om jag lyckats producera en bok. Men insikten av mitt värde som människa, den har nog blivit större.

Att bli rullstolsburen och drabbas av kronisk smärta och dessutom försöka få ihop det med tron på en Gud som är både allsmäktig och god ställer en klassisk fundering på sin spets. Kent skrattar när jag hävdar att han är ett rullande teodicéproblem.

– Om kravet på total rättvisa på jorden på något sätt är beviset för att Gud finns, då finns inte Gud, för världen är inte rättvis. Men vi har aldrig någonsin fått ett löfte om att livet skulle vara rättvist, alldeles oavsett om du bekänner dig till kristen tro eller inte, konstaterar Kent.

– Den kristna tron säger däremot: Du kommer aldrig att behöva gå igenom det här själv. Jag lovar dig inte att det blir lätt att leva, men du kommer inte att göra det själv.

Tankar om att olyckor och smärta­ som drabbar skulle vara Guds straff avvisar Kent bestämt. Och så citerar han det bestämda svar Jesus ger på frågan om en mans blindhet beror på att han eller någon av hans föräldrar har syndat. Kent avvisar också principen om karma som finns i flera religioner.

– Det är ett djävulskt sätt att tänka kring människan.

Apropå smärta vill Kent undan­röja missuppfattningen att en människa bara kan erfara en känsla åt gången.

– Om vi möter en människa som har ont så tänker vi att den människan inte kan vara glad, men jag tänker att vi behöver motpoler. Har jag mycket smärta behöver­ jag också mycket glädje i mitt liv. Jag tror att de känslorna kan existera samtidigt.

Där kan omgivningen tillföra mycket för någon som lever med svår smärta.

– Känslan att vara älskad, känslan att vara behövd, är så viktig. Och de gånger när man känner att man bara vill ge upp, att någon då bara skriver någonting eller skickar­ en kram eller kommer förbi och hälsar på. Det är så viktigt.

Så här i coronatider drabbas även den stora allmänheten av begränsningar och osäkerhet. Hur tänker du om det utifrån din livsresa?

– Begränsningar är delvis en del av min vardag. Skillnaden är att jag får göra saker fast jag orkar­ inte, medan nu andra män­niskor orkar fast de får inte. Man tvingas­ då att möta sig själv och för många människor är det väldigt jobbigt. Vi ägnar mycket tid åt att fly från oss själva, men nu i och med corona måste vi brottas med vår potentiella dödlighet.

– Jag lever hela tiden med känslan att jag kan dö närsomhelst och det gör att jag har brottats med de här frågorna. Det här viruset diskriminerar inte en enda människa, tar ingen hänsyn till hudfärg eller­ annat. Jag tror att det som nu händer sätter våra liv i perspektivet att döden kan komma när som helst. Och vad betyder mitt liv då, när jag kanske är död i morgon?

Kent låter den retoriska frågan hänga i luften.

Innan vi skiljs åt pratar vi om drömmar. Något som brukar försvinna när livet slår knockout på oss. Men Kent försäkrar att han bär på drömmar även om orken begränsar hans naturliga nyfikenhet.

– Jag vill göra en massa saker­ och detta är definitivt inte sista­ boken. Sedan handlar mitt liv mycket om att hjälpa andra män­niskor att få må lite bättre och det får jag göra. Så på ett sätt lever­ jag min dröm i alla fall, mitt i smärtan.­

Urban Thoms

Urban Thoms är mångårig skribent på Dagen.