Sorgen blev en väg till Gud för Mattias Wigardt

Det började med att missionspastorn i byn knackade på hemma hos Mattias Wigardt och hans dåvarande hustru Marianne. Han ville bjuda med dem till en alphakurs som skulle starta i skånska Skillinge, där de bodde.

– Jag måste ha sett ut som ett levande frågetecken först, säger Mattias.

Och även om han först var väldigt skeptisk, bestämde de sig för att tacka ja. Kanske hade det med förändrade perspektiv att göra. De senaste årens händelser hade väckt existentiella tankar hos dem båda, då Marianne hade kämpat sig igenom en svår bröstcancer som hade behandlats med starka cellgifter. En behandling som lett till att hon drabbats av leukemi och tvingat henne till långa sjukhusvistelser. När hon dessutom drabbades av hjärtsvikt sa läkarna att hon nog inte hade lång tid kvar.

Det var en känslosam kväll när nära och kära samlades för att ta farväl av Marianne.

– Men då hände ett under, säger Mattias med eftertryck, ler stort och lyfter armarna i en dramatisk rörelse, som vore han en orkesterledare.

Mattias berättar hur han efteråt la sig för att sova i en säng bredvid Mariannes på sjukhuset. Men i stället för att somna låg han vaken långt in på småtimmarna, och för första gången sedan skoltiden började han att be.

– Det var ett så krisigt läge att jag var tvungen att hitta hjälp, säger Mattias.

Han tar sig för ögonen.

– Jag blir tårögd nu, för när jag vaknade på morgonen, så satt Marianne på sängkanten, det hade hon inte orkat på flera månader, och det första hon sa var ”jag är hungrig, jag vill ha frukost”. Jag blev chockad och överlycklig. Och det första läkaren sa när han kom in var det har skett ett under.

Just då hade Mattias glömt sina böner. Några månader senare, på våren 2005, kom Kalle Spetz, pastorn, och knackade på med erbjudandet om att gå en alphakurs.

– Och det blev så utomordentligt bra och lyckat.

Hade du då kunnat tro att du inom kort skulle kalla dig troende kristen?

– Nej, definitivt inte. Det fanns inte i min föreställningsvärld, säger Mattias.

Fram till dess hade han i stora delar av sitt yrkesliv arbetat utomlands. Framgångsrik och karriärlysten hade han banat en väg genom affärslivet. Han hade alltid lyckats väl med det han gjorde. Kanske hade han klivit över andra lite väl bryskt. En företagsledare han mött hade kallat honom arrogant och självupptagen och Mattias erkänner att han nog haft rätt. Men hustruns sjukdom bromsade upp livet.

Och så var det var ju det där med bönen. Som ung konfirmand, och genom hela skoltiden, hade Mattias en, i det närmaste, tvångsmässig böneritual som han genomförde varje kväll. På knä vid sängen bad han för släkt och vänner och för sin skolgång. Han avslutade alltid med ett litet personligt samtal med vem det nu var som lyssnade. Det spelade ingen roll om han kom hem mitt i natten. Hoppade han över bönen skulle det inte gå väl, det var Mattias fasta övertygelse.

– Långt bak i skallen tänkte jag nog att det funkade, för det gick väldigt bra för mig i skolan och inom idrotten. Och eftersom det gjorde det, kunde jag ju inte sluta be för då visste jag ju inte vad som skulle hända. Men bönens djupare innebörd och trons kraft fanns inte där.

Alphakursen blev en dörröppnare. Samtalen triggade Mattias nyfikenhet och väckte en lust att lära sig mer. När kursen var slut, fortsatte gruppen att träffas en gång i månaden för att prata vidare.

Men våren 2006 blev Marianne åter sämre. Hon dog i juli samma år.

– Då öppnade sig ett stort hål som jag försvann i. Ett sorgehål, berättar Mattias och tittar ner i kaffekoppen.

Han tog sig genom sorgen ihop med Mariannes barn, men fick även hjälp av sin gamle vän, Kjell Kallenberg, präst och professor i livsåskådning.

– Han bodde hos mig en tid och vi tog långa promenader längs stränderna i Skillinge och diskuterade liv, död, tro, Gud och Jesus.

– Så om alphakursen var den första knuffen mot Gud, och sorgen den andra, så var sorgearbetet tillsammans med Kjell det som gjorde störst intryck, säger Mattias.

Han fick hjälp att se att det fanns ett liv efter detta, och ett liv även efter en stor sorg.

– Jag började tänka efter, och insåg att det måste finnas en högre makt, och då var det nog klokt att lägga sig i dennes händer, säger han och ler.

När Mattias i början av 2007, strax efter att han hade fyllt 60 år, förberedde en flytt till Stockholm, var pastor Kalle Spetz framme igen. Han tipsade Mattias om att besöka St Clara kyrka, som visst gjorde stora sociala insatser i Stockholm, som kunde intressera Mattias.

– Jag gick dit några söndagar och även om jag fortfarande var mitt i min sorg, så kände jag en så stor gemenskap där.

Han kände sig sedd av både präster och andra, och rätt snart började han lära känna nya vänner. Plötsligt var han involverad i kyrkans sociala arbete och hittade olika sätt att låta sin yrkeskunskap komma till användning, bland annat som ansvarig för arbetet med den second hand-butik kyrkan driver tillsammans med Erikshjälpen.

Och det hjärtat är fullt av talar munnen, brukar man ju säga. Mattias pratar ofta och gärna tro med dem han möter. Visst har några av hans äldre vänner höjt på ögonbrynen när han berättat om sin andliga resa, men han har mest mötts av positiva reaktioner.

– Ofta slutar samtalen med något slags samvete och kommentarer som ”jag kanske också …” och ”jag borde …”. I synnerhet när jag berättar om den sociala insats som kyrkan gör i samhället.

Och bönen har åter blivit en självklarhet för honom, men inte på ett tvångsmässigt sätt, utan mer som en livspuls.

– Bön är ju hjärtats sätt att tala. Och där finns alltid hjälp att söka i livets mörkaste och marigaste stunder. Det hjälper mig jättemycket.

I dag är Mattias gift med Helena, som fanns med i samma gäng som han på 1970-talet, och som han träffade på ett kalas.

– Det var den 9 juni, 2007, kl 18.35, säger han och skrattar.

– Sedan dess har vi varit oskiljaktiga. Och jag som inte har biologiska barn, har genom henne fått barnbarn som står mig jättenära och är fullständigt underbara.

Tänk hur livet kan vända ändå.

– Ja, det är fantastiskt. Det jag har gått igenom, tillsammans med min tro, har gett mig en ny uppskattning av livet. Det är en sådan gåva.

Therese Hedlund

Therese Hedlund är skribent och tidigare redaktör på Dagen.