Stigs samiska ursprung blev pusselbiten han alltid saknat

Den tidigare pingstpastorn och Kaggeholmsläraren Stig Öberg har hela livet funderat över sin identitet, och först som pensionär fick han den bekräftad. För Dagen berättar han om sökandet, svaret – och sin nya passion.

I en liten trävilla i Vilhelmina sitter två föräldrar med sina fyra barn. De äter kvällsmat – palt – och mellan tuggorna sneglar mamma Emmy på sin man. Sedan vänder hon sig mot barnen i kökssoffan och säger som så många gånger förr: “Ni vet väl om att er far är av samesläkt”.

Pappan tystnar, som vanligt. Men han blir inte sur. Han ler bara lite försiktigt och tittar ner i bordsskivan.

Syskonen verkar inte ta någon notis om detta. Förutom Stig. Han är uppmärksam och registrerar allt som har med det samiska att göra.

Ofta funderar han på varför de samiska barnen på skolan bor på ett eget internat och varför de inte får prata samiska på skolgården. Han tänker också på farmor och farfar, som är döda, och vars bakgrund han inte vågar fråga om. Och så undrar han varför pappan aldrig svarar när mamman säger så där.

– Efteråt har jag tänkt att pappa kanske skämdes, säger Stig.

Han har hunnit bli 82 år gammal och tar emot i lägenheten i Sollentuna utanför Stockholm. Förutom sju år som missionärer på Grönland har han och hustrun Rut bott större delen av livet i Stockholm. Stig har varit pastor, bland annat i Grindtorpskyrkan i Täby. Men sitt ursprung har han i Vilhelmina, och de senaste åren har han på ett särskilt sätt återvänt dit i tanken. Speciellt till det samiska. Det som hans mamma älskade, men som hans pappa inte ville kännas vid.

– Numera håller jag låda om samevärlden hela tiden, säger Stig muntert.

– Ja, det är det som gäller nu, konstaterar Rut leendes och himlar lite med ögonen. Jag kan allt om det där.

Hon försvinner in i ett annat rum och från fåtöljen i vardagsrummet börjar Stig berätta om hur hans pappa föddes i byn Bäsksjö utanför Vilhelmina. Mamman kom dit som evangelist. Redan på 1920-talet, i en tid då kvinnor främst var förpassade till hemmet, bestämde hon sig för att lämna Dalsland för att studera den tvååriga evangelistutbildningen på Fria bibelinstitutet och sedan ge sig iväg norrut.

Som evangelist ordnade hon möten och till ett av dem kom Gustav Adolf – han som skulle bli Stigs pappa.

– Jag vet inte om pappa blev kär i mamma först och frälst sedan, eller om det var tvärtom, säger Stig.

Han minns sina föräldrar med värme. Hela livet har han hoppats att det ska vara sant det som mamman sa: att pappan var same.

Men han hann aldrig fråga pappan rakt ut. Båda föräldrarna förolyckades i en bilkrock när Stig var 24 år gammal. Då hade han och Rut just kommit till Grönland. För Stig sammanföll dödsfallet med en mystisk upplevelse.

Natten före dödsbeskedet hade Stig nämligen en ovanlig dröm där hans bror Bertil, “världens snällaste” helt omotiverat gav honom ett knytnävsslag. Drömmen fick Stig att vakna och även om det var tidigt bestämde han sig för att stiga upp. Han tänkte att han lika gärna kunde gå ner till sitt kontor i missionshuset för att be.

– Jag började be för mamma och pappa, men minns att jag tänkte: Vad konstigt, det känns som att jag inte behöver be för dem. Då ringde det på dörren och jag fick ett telegram där det stod: Mor och far döda. Bilolycka.

– Och telegrammet var från min bror Bertil.

Han som du drömde om?

– Ja, det var jättekonstigt, säger Stig och lägger till:

– Jag säger inte att det var en gudomlig uppenbarelse, men jag upplevde att det blev en tröst för mig, att jag var lite förberedd.

Kanske har föräldrarnas bortgång gjort att Stig ännu tydligare velat söka sitt ursprung, funderar han. Tanken på det samiska har i alla fall aldrig lämnat honom och efter pensioneringen bestämde han sig för att ta reda på hur det låg till. Var han same eller inte?

Att släktforska kring det samiska var dock svårare än han först trott. På grund av den statliga assimileringspolitik som sydsamerna drabbades av, var det bara deras svenska namn som fanns nedtecknade i kyrkböckerna.

Men så kom Stig i kontakt med en sameforskare i Storuman, Kjell-Åke Lundström, som hade lyckats få fram en lista med tusentals namn som man identifierat som samer. En dag skickade en vän listan till Stig och ivrigt öppnade han sin dator från hemmet i Vallentuna.

– Jag skrollade listan och fick se dem en efter en: namnen på mina släktingar.

Hur kändes det?

– Jag blev superglad! Jag började nästan gråta, säger Stig och blir blank i ögonen.

– Det var så otroligt bekräftande. Jag har gått och funderat på det här i så många år och så visade det sig att jag hade haft rätt. Att jag var same.

Stig Öberg gick genast med i sameföreningen i Stockholm och ansökte om rösträtt i sametinget. Nu har han röstat två gånger.

Varför tror du att det var så viktigt för dig att få det bekräftat att du är same?

– Jag har funderat mycket på det, och tror att det kan ha göra med att jag sökte en identitet. Som barn kände jag mig varken hemma i pingströrelsen där jag växte upp, eller i skolan. Kanske var det det som gjorde att jag hade behov av en tydlig identitet, en samhörighet.

De senaste åren har Stig Öberg läst sydsamiska A och B vid Uppsala universitet. Han medger att han inte har jättestor nytta av språket i vardagen, men säger att sydsamiskan har en djupare innebörd för honom.

– Det har mer med känslan för det samiska att göra. Och så kan jag läsa Bibeln på sydsamiska, det språk som mina förfäder talade. Det känns gött, säger Stig och skrattar till lite.

Han minns med ens en berättelse från barndomen som handlade just om sydsamiskan.

Till köksbordet i villan i Vilhelmina kom nämligen ofta pappans vän Gustav Adolf. Han hade både samma namn och samma yrke – predikant – som Stigs far. Han var stolt same och berättade ofta om sin släkt och kultur. Stig lyssnade storögt.

– Jag minns särskilt när han berättade om hur han blev frälst, säger Stig och återger hur Gustav Adolf i sin ungdom var arbetslös och planlöst drog runt på gatorna i Stockholm.

Han hamnade i Vasaparken där en musikgrupp från Filadelfia sjöng. I pausen mellan två sånger började en av medlemmarna plötsligt tala sydsamiska: “Du fjällets son … " inledde han och delade sedan ett budskap som träffade Gustav Adolf rakt i hjärtat. Efteråt gick Gustav Adolf fram till Filadelfiamedlemmen och frågade hur det kom sig att han kunde sydsamiska. “Sydsamiska? sa han frågande. Jag talade i tungor, så jag har ingen aning om vad jag sa.”

– Jag har fått berättelsen bekräftad från flera källor. Som liten var jag oerhört fascinerad av den, kommenterar Stig.

Sedan Stig fick veta att han är same, har han i likhet med Gustav Adolf berättat om det för alla som velat lyssna. Han tillstår att hans fyra barn nog har tröttnat vid det här laget, men att han fortfarande har hopp om att någon av dem ska vilja lära sig sydsamiska och föra arvet vidare.

Däremot har inte alla närstående blivit glada över hans samiska upptäckt.

– När jag berättade för en vän fick jag svaret: “Usch då!”

– Det satt så djupt att det är skamligt att vara same. Jag baxnade över hur folk reagerade.

Just därför känner Stig att han har ett viktigt uppdrag att öka kunskapen om samer. Under lång tid har han studerat samernas situation som ursprungsfolk och han gläds åt att det finns ett ökat intresse bland samer att återerövra sitt språk. Om han inte var så gammal skulle han köpa sig en kolt, men nu nöjer han sig med att bära ett samiskt tennarmband runt handleden.

– Jag är väldigt glad över att jag fick min identitet som same bekräftad till slut. Jag hade längtat efter det i hela mitt liv.

Malina Abrahamsson

Malina Abrahamsson är reporter på Dagens kultur- och livsstilssidor.